Två uppmärksammade franska romaner, olika i båda tid och ton, skildrar två inflytelserika visioner av Frankrike i framtiden. Det är inte bara välskrivna (och båda är översatta till engelska), tillsammans stimulerar de också tankar om landets kriser med invandring och kulturell förändring.
Jean Raspail (1925-) föreställer sig en rasinvasion som kommer sjövägen, med flottar och båtar som lämnar den indiska subkontinenten och långsamt men obevekligt beger sig till södra Frankrike. I Le Camp des Saints (The Camp of the Saints, 1973), (De heligas läger) dokumenterar han främst den hjälplösa, panikslagna franska reaktionen medan horderna (ett ord som används 34 gånger) "fortsatte att komma och ansluta sig till den växande skaran".
Det är en karg dystopisk fantasi om den vita rasen och europeiskt liv som motsvarar en rädsla som tydligt uttryckts av ingen mindre än Charles de Gaulle, den dominerande politikern i efterkrigstidens Frankrike, som välkomnade icke-vita franska medborgare "på villkor att de förblir en liten minoritet. I annat fall skulle Frankrike inte längre vara Frankrike. Vi är, trots allt, främst ett europeiskt folk av den vita rasen".
Läger föregriper föreställning om "Det stora utbytet" (Le Grand Remplacement) som den franske intellektuelle Renaud Camus föreställde sig det, han förväntar sig ett snabbt utbyte "av de historiska folken i vårt land till människor med invandrarbakgrund som till övervägande del är icke-européer". Det är ungefär samma rädsla – för invandrare som driver det inhemska franska folket åt sidan och tar över landet – som inspirerar National Frontpartiet vilka nu får närmare 30 procent av rösterna i opinionsundersökningar och växer.
Michel Houellebecq (1956-) berättar historien inte om ett land (Frankrike) utan om en individ ((François) i Soumission (Submission, 2015). François är en slutkörd, något dekadent professor från den dekadenta rörelsen i fransk litteratur. Han har varken familj, vänner eller ambition; trots att han endast är i fyrtioårsåldern så har hans vilja att leva eroderats bort och han känner sig uttråkad, trött på hämtmat och en räcka utbytbara sexpartners.
När en till synes moderat muslimsk politiker oväntat blir Frankrikes president år 2022 medför detta snabbt många radikala förändringar i franskt liv. I en överraskande vändning, det som börjar olycksbådande (ett lik på en bensinstation) blir ganska snart godartat (utsökt Mellanösternmat). Lockad av ett välbetalt och tillfredsställande jobb med förmånen att kunna gifta sig med flera vackra, täckta studenter överger François med glädje sitt gamla liv och konverterar till islam, vilket ger honom ett liv i lyx, exotiskt och patriarkalt.
Om romanen från 1973 aldrig nämner ordet islam eller muslim så uppehåller sig dess motpart från 2015 vid dem båda – med början med titeln: Islam på arabiska betyder "underkastelse". Omvänt så fokuserar den första boken på ras medan den andra knappast uppmärksammar det alls (François favoritprostituerad är nordafrikan). Det ena övertagandet slutar helvetiskt, det andra angenämt. Den tidigare boken är en apokalyptisk politisk historia förklädd som underhållning, den senare är en litterär och hånfull version om Europas förlorade vilja samtidigt som den inte uttrycker fientlighet gentemot islam eller muslimer. Det ena dokumentet är aggressivt, det andra trösterikt.
Romanerna fångar två större, nästan motsägelsefulla efterkrigsströmmar: Lockelsen av ett rikt och fritt Europa för fattiga människor långt borta, i synnerhet muslimer; och lockelsen av ett kraftfullt islam för ett försvagat, postkristet Europa. Båda sätten, Europa – endast 7 procent av världens landmassa men den dominerande regionen under fem århundraden, 1450-1950 – riskerar att förlora sina seder och bruk, kultur och traditioner och att endast bli en förlängning av, eller till och med i beroendeställning till, Nordafrika.
Romanerna visar på att den alarmerande oron som uttrycktes för flera decennier sedan (massor av arga, våldsamma mörka människor) har blivit en vanlig syn och till och med godartad (Mellanösternuniversitet betalar högre löner). De säger att tiden för panik är passerad och har ersatts av en tid för elegant kapitulation.
 En vision av framtiden som redan passerats. |
Läger blev väldigt uppmärksammad på den politiska högerkanten när den först kom ut men båda böckerna tar upp dagens mer allmänna oro; Lägers nyutgivning år 2011 sköt i höjden till toppen på bästsäljarlistan i Frankrike och Underkastelse blev samtidigt nummer 1 på bästsäljarlistan fyra år senare i Frankrike, Italien och Tyskland.
Det skiljer fyrtiotvå år mellan dessa böcker; om man hoppar ytterligare 42 år framåt i tiden, vilken historia skulle en futuristisk roman publicerad 2057 berätta? Sådana tänkare som Oriana Fallaci, Bat Ye'or och Mark Steyn skulle förvänta sig en redogörelse som förutsätter islams seger och berättar om jagandet av Frankrikes få kvarvarande kristna troende. Men jag förutspår nästan motsatsen: en berättelse som antar att Camus stora ersättning misslyckades och föreställer sig ett våldsamt förtryck av muslimer (med Claire Berlinskis ord) "de hasar sig ut ur dimmorna av europeisk historia" åtföljda av en ny nativistisk fransk självkänsla.
