Nu på söndag kommer miljontals turkar att rösta för att godkänna eller förkasta de konstitutionella förändringar som Turkiets parlament antog i januari i år. En debattartikel publicerad av den tyska nyhetsbyrån Deutsche Welle förklarar att den "viktigaste" förändringen "ger all makt till en person utan någon ansvarsskyldighet" och eliminerar det som återstår av demokrati i Turkiet. Så gott som alla observatörer håller med om att om folkomröstningen röstar ja till förändringarna så kommer Turkiet att omvandlas till en auktoritär stat.
Men jag (tillsammans med några andra) håller inte med. Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan lade redan för flera år sedan beslag på all den makt som de konstitutionella förändringarna skulle ge honom. Han är redan herre över allt han ser så länge han vill, antingen genom demokratiska medel eller genom att rigga valresultaten. Om folkomröstningen antar förändringarna kommer det endast att försköna denna verklighet.
Tänk bara på beskaffenheten av Erdoğans makt. Den underdånige premiärministern Binali Yıldırım är en outtröttlig förespråkare för de konstitutionella förändringarna vilka kommer att avskaffa hans egna ämbete, historiskt sett det mäktigaste i landet. Till och med ett barn kan kastas i fängelse för kritik av den allsmäktige presidenten. Även den svagaste anknytningen till en (möjligen iscensatt) statskupp i juli förra året betyder att man förlorar sitt jobb – eller värre. Staten fängslar rutinmässigt journalister med falska anklagelser om terrorism och verkligt oberoende publikationer läggs ner.
 Påminner Erdoğan (H) Yıldırım om att avskaffa hans egna jobb? |
Om Erdoğan inte har behov av konstitutionella förändringar, vilka endast är lagstiftande trivialiteter, varför är han då besatt av att jaga efter dem? Kanske som extra försäkring mot att någonsin ställs inför rätta för sina olagliga handlingar. Kanske för att försäkra sig om en handplockad efterträdare till makten för att fortsätta hans program. Kanske för att smickra sin fåfänga.
Oavsett vad som ligger bakom Erdoğans tvångsmässighet så skadar det kraftigt Turkiets ställning i världen. När hans medhjälpare inte tilläts samla turkar som lever i Tyskland, till möten för att propagera för de konstitutionella förändringarna, så anklagade han Tyskland för att "använda sig av Nazi-metoder". Han jämförde också Nederländerna med en bananrepublik efter att turkiska ministrar hindrades från att tala i Rotterdam. Denna försämring av relationer har redan lett till ett sammanbrott i de militära banden med Tyskland.
Att underförstått hota européerna med gatuattacker hjälpte knappast upp Erdoğans internationella ställning, att tillåta en av hans nära allierade att uppmana Turkiet att utveckla sina egna kärnvapen bidrog inte heller till det. Än mer skada gjorde ledaren när han återupptog ett inbördeskrig med kurderna i juli 2015 som ett utspel för att skaffa sig stöd till ett nationalistiskt parti i parlamentet, ett drag som redan har fått fruktansvärda mänskliga konsekvenser.
Detta insisterande på att göra saker på hans sätt passar in i ett mönster. Erdoğan hade kunnat uppnå visumfria resor för turkar som reser i Europa men han vägrade gå med på en betydelselös förändring av definitionen av terrorism i Turkiets brottsbalk. Han skadar relationerna med Washington genom att göra utlämningen av den turkiske prästen Fethullah Gülen till en personlig besatthet. Han förstör potentiellt relationerna med 35 länder genom att sätta sina underrättelsetjänster på att spionera på turkar som stödjer Gülen. Trumps tidigare rådgivare Michael Flynn skamfilade sitt rykte genom att dölja att han arbetat för ett utländskt ombud som representerar Turkiet.
Denna diktatoriska narcissism gör att priset för diktatur blir högre eftersom det får Erdoğan att begå omotiverade misstag. Den en gång så försiktige och beräknande ledaren jagar nu struntsaker som endast genererar fiendskap. Detta har skadat den ekonomiska tillväxten vilken låg till grund för hans popularitet. Erdoğan har förvandlats till en parodi på sig själv med sitt palats med 1100 rum och ruritansk hedersvakt.
 Erdoğan hälsar på Mahmoud Abbas under en hedersvakt av historiskt klädda turkiska soldater. |
Var kommer det att sluta? Presidenten har två uppenbara syften. För det första försöker Erdoğan upphäva Kemal Atatürks västerländskinspirerade reformer för att återinföra det Osmanska rikets islamiska seder. För det andra vill han upphöja sig själv till den storslagna forntida islamiska ställningen som kalif, en väldigt levande utsikt efter att den Islamiska staten år 2014 återuppväckte denna sedan länge utdöda position.
Dessa två ambitioner skulle kunna smälta samman exakt etthundra år efter att Atatürk avskaffade kalifatet, antingen den 10 mars 2021 (enligt den islamiska kalendern) eller den 4 mars 2024 (enligt den kristna kalendern). Båda dessa datum erbjuder ett perfekt tillfälle för Erdoğan att omintetgöra vad den sekuläre Atatürk åstadkom och utropa sig själv till kalif för alla muslimer.
Ingen i Turkiet kan effektivt motstå Erdoğans enorma ambitioner. Detta gör att han är fri att fortsätta på sitt oberäkneliga sätt, ställa till problem hemma och utomlands. Det vill säga, såvida han inte en dag gör en blunder, sannolikt över en utrikeskris. Under tiden kommer turkar och miljoner andra att betala ett allt högre pris för Erdoğans inbilska styre.
 Erdoğan är herre över allt han ser så länge som han vill. |
