Den 2 maj 2017 fick jag ett artigt brev från chefen för NATOs parlamentariska församlings politiska kommitté (känt som NATO PA) med frågan om huruvida min organisation Middle East Forum "skulle kunna bjuda in till en serie möten och diskussioner" för församlingens medlemmar.
För de som likt mig är obekanta med NATO PA är detta "ett unikt specialiserat forum för parlamentsledamöter från hela Atlant-alliansen för att diskutera och påverka beslut om Alliansens säkerhet". Dess Politiska kommitté "fokuserar på alla politiska frågor som rör NATOs och dess medlems- och partnerländers säkerhet".
Forumet samtyckte snabbt till att bjuda in till ett möte den 19 september i Independence Mall i Philadelphia och började bjuda in experter för att tala till de 26 ledamöterna från 12 länder, från Norge till Turkiet, Polen till Portugal. Med tanke på den centrala roll som Turkiet spelar i både den syriska konflikten och i det mer långtgående problemet med NATOs uppdrag (bekämpar de islamismen som de en gång bekämpade kommunismen?) bjöd vi in representanter för två nyckelfraktioner i Turkiet, båda två islamister: företrädare för Recep Tayyip Erdoğans regering och för Fethullah Gülen-rörelsen.
 Propaganda som spreds av de turkiska delegaterna vid MEF-NATOs parlamentariska församlings möte. |
(De två var till för några år sedan nära allierade; nu anklagar regeringen Gülen för att ha iscensatt en påstådd statskupp i juli 2016 och förklarar att Gülen-rörelsens medlemmar är "terrorister", fängslar de man kan och avskyr de man inte kan fängsla).
Emre Çelik, ordförande för Rumi Forum, en Gülenistisk intellektuell grupp, gick omedelbart med på att komma och tala. Dock fick vi inte under en lång tid något svar på vår inbjudan från den turkiska ambassaden i Washington. Slutligen, mindre än en vecka innan evenemanget skulle äga rum informerade den Politiska kommittén oss om att ingen mindre än presidenten i Ankara krävde att vi skulle ta bort Çelik från programmet. Om vi vägrade skulle de inte medverka.
Min första reaktion var, "Ok, ställ in det då". Men efter att ha investerat så mycket tid, pengar och vårt rykte på konferensen var Middle East Forum inte speciellt angelägna att dra sig ur. Vi ville inte heller ansluta oss till de västerländska undfallarna som NATOs parlamentariska församling som underkastar sig den turkiska diktatorn Erdoğans vilja. Vad skulle vi göra?
Vi vidtog en ovanlig åtgärd: Ja vi tog bort Çeliks namn från programmet och diplomaten från ambassaden kom. Men i samförstånd med Çelik arrangerade vi så att han kom in till mötet genom en bakdörr och tyst väntade bakom scenen tills det att jag, efter att ha talat om NATOs skam och vanära av att ha gett efter för Erdoğans vilja, bjöd upp honom till podiet för att tala till konferensdeltagarna.
 Den turkiska delegationen avbröt högljutt konferensen innan de stormade ut. |
När jag påannonserade Çeliks närvaro så stod hela den turkiska gruppen upp och protesterade så högljutt att våra säkerhetsvakter sprang upp för att skydda honom. NATOs parlamentariska församlings vice-ordförande, överraskad av min handling som han kallade för ett "bombnedslag" knuffade Çelik åt sidan och tog över podiet. (För en video klicka här).
När han avslutade sitt tal försökte vice-ordföranden avsluta mötet men jag ingrep och slog fast att det var vårt evenemang och inbjöd återigen Çelik att tala. När han började gick först den turkiska och sedan hela NATOs parlamentariska församling ut ur lokalen, de lämnade bakom sig endast våra gäster som gav Çelik en stående ovation.
 Emre Çelik talade och Daniel Pipes tittade på. |
Jag ber NATOs parlamentariska församling om ursäkt för detta trick. Men jag står fast vid det. Det var omöjligt för oss att ignorera NATOs grundläggande princip "att skydda sina medborgares frihet och säkerhet". Det var lika omöjligt att be Middle East Forum, i synnerhet med tanke på att mötet hölls inom synhåll för Independence Hall och Liberty Bell, att ge efter för en utländsk tyranns diktat.
Jag hoppas faktiskt att trots att delegaterna från NATOs parlamentariska församlings lämnade lokalen, så beundrar de i hemlighet att vi stod upp mot tyranni och blir inspirerade av denna lilla handling. Kanske kommer de att lära sig stå upp mot Erdoğans mobbning – exakt det de inte gjorde i det här fallet.
Tillägg 19 september 2017: (1) (2) Vid Organisationen för säkerhet och samarbete i Europas Human Dimension Implementation Meeting möte i Warszawa den 11 september förkunnade den turkiske delegaten att det var "inget annat än upprörande" att en Gülen-organisation tilläts medverka. På detta svarade ordföranden något i stil med 'var försiktig så du inte slår i dörren på vägen ut'.
Kommentarer: (a) Inte alla internationella organisationer är lika knäsvaga som NATOs parlamentariska församling. (b) Med tanke på dessa två institutioners karaktär skulle man kunna förvänta sig att OSCE skulle vika sig medan NATO skulle stå starka. Men nej. (c) Ankara har sin egen version av Hallstein-doktrinen (vari Västtyskland mellan åren 1955-1970 vägrade delta i något om Östtyskland var representerade); svarar man på detta på rätt sätt bör det isolera Turkiet.
(2) Jag undrar varför man valde att öppet publicera sina förtryckande handlingar men den turkiska delegationen till NATOs parlamentariska församling har utfärdat ett pressmeddelande (på turkiska och på engelska) om dagens lilla bråk. Naturligtvis säger man att Çelik är medlem i en "terroristorganisation" medan han i själva verket är en blid akademiker. Naturligtvis kallar man mig "denna ökända anti-turkiska person" när vad jag är är en anti-Erdoğan person.
Mer förvånande är den skamlösa lögnen att Çelik talade inför "tomma stolar och väggar". Knappast. Som fotona nedan visar var rummet ganska fullt även efter Çelik hade avslutat sitt tal. Men å andra sidan är förfalskningar stora som små vad tyranner ägnar sig åt, eller hur?
 Jag tycker inte det ser ut som "tomma stolar och väggar". |
Tillägg 20 september 2017: (1) Sabah, möjligen den mest maniska pro-Erdoğan tidning som finns, upprepar pressmeddelandets förfalskning om att Çelik talade inför ett tomt rum redan på omslaget till sin tidning, i titeln på artikeln om MEF-NATOs parlamentariska församlings evenemang.
 Rubrik: "FETÖ-medlem talade inför ett tomt rum vid NATO-mötet". |
(2) Çelik twittrade snarfyndigt en bild på Erdoğan i FN där han talar till en i det närmaste tom lokal och skrev "Titta och se vem som talar till tomma stolar :)"
 Turkiets president Erdoğan talade till ett mycket tommare rum än Rumi Forums Çelik gjorde. |
Uppdatering 21 september 2017: (1) Gülnur Aybet, en högt uppsatt rådgivare till Erdoğan, har hoppat in i bråket med en tredelad twitterstorm (det börjar här).
(2) Paul Miller skriver i American Spectator:
Före utbrottet så berömde deltagarna i evenemanget, inklusive den turkiska delegationen, programmet, de hyllade det och visade sin uppskattning. "Vi tog upp många viktiga frågor såsom regionala realiteter som vad som händer i Mellanöstern. Vi hade omfattande diskussioner om Syrien, extremism och terrorism. Så det har varit en välgörande diskussion för våra parlamentariker" förklarade den turkiska parlamentsledamoten Ahmet Berat Çonkar.
(3) Haşmet Babaoğlu-Sabah framkastar i den regimvänliga Nabız Haber att om NATO-mötena börjar blir fientliga är det kanske dags för Turkiet att lämna alliansen. Jag instämmer.
(4) Nyhetsbyrån Fars, nominellt oberoende men i själva verket språkrör för den iranska regeringen, har på ett hjärtevärmande sätt stött Erdoğan i detta lilla gräl, de har till och med gått så långt att de använder FETÖ-nomenklaturen (som fastställer att Gülens rörelse är en terroristorganisation) apropå Çelik.
Kommentar: Jag skulle bli förvånad om någon annan regering, med undantag för Qatar, kommer till Erdoğans försvar. I grund och botten har Erdoğan inga vänner.
Uppdatering 24 september 2017: Sunday Express rapporterar att NATOs parlamentariska församlings generalsekreterare David Hobbs säger att "Vi är delvis medskyldiga för vad som hände den tisdagen (19 september) eftersom vi inte från början såg länken mellan Çelik and Gülen". Med NATOs parlamentariska församlings begränsade känsla för demokrati ansåg han att så länge som Turkiet har ett fungerande parlament och parlamentsledamöter från oppositionspartier kommer man att fortsätta klassificera det som "demokratisk".
