ROM – När man tänker på migranter och islam är Italien inte det land man i första hand tänker på.
Till skillnad från sina grannar i norr har Italien inte upplevt något ekonomiskt mirakel som krävt massimport av arbetskraft. Man saknar nära band till de större migrationskällorna såsom de Sydasien har till Storbritannien. Man har inte utsatts för några större våldshandlingar från jihadister såsom Frankrike. Till skillnad från Sverige hör man inget om några vanvettiga eftergifter och till skillnad från Belgien finns inga delvisa no-go zoner. Till skillnad från Nederländerna har ingen prålig anti-islamisk politiker som kan jämföras med Geert Wilder, framträtt och till skillnad mot Tyskland har inget anti-invandringsparti blivit en viktig politisk makt.
 Libyen och Italien är nu huvudvägen för afrikaner att nå Europa. |
Men Italien förtjänar lika mycket uppmärksamhet som dess grannar i norr för man genomgår enormt stora förändringar. Dessa förändringar är förmodligen mer brådskande, långtgående och förnekade än i de mer kända länderna.
Till att börja med har vi geografi. Det är inte bara det att Italiens berömda stövel sticker rakt ut i Medelhavet och gör landet till ett frestande mål för illegala immigranter som kommer sjövägen, utan Italiens territorium sträcker sig in i Nordafrika: den lilla ön Lampedusa, befolkning 6000, ligger endast 113 km från Tunisiens kust och 300 km från Libyen. År 2016 181 000 migranter till Italien, nästan alla olagligt, och nästan alla kom sjövägen.
Det var en tillräckligt stor utmaning när Libyens Muammar Qaddafi öppnade och stängde av flödet av migranter och därigenom tvingade Italien till eftergifter i ett spel som föregick det som Turkiets Recep Tayyip Erdoğan nu spelar med Tyskland. Medan sedan Qaddafi störtades i oktober 2011 skapar anarkin i Libyen ännu större problem. Qaddafi kunde åtminstone effektivt köpas; det är betydligt svårare att ha att göra med ett stort antal mäktiga klanledare och människosmugglare.
Detta intensifierar den trend som den franske intellektuelle Renaud Camus kallar för en stor befolkningsersättning, 285 000 italienare lämnade sitt hemland 2016, en stor ökning från tidigare år.
Sedan har vi historia. Den muslimska närvaron på Sicilien varade i nästan fem århundraden, 827–1300, och även om detta är mindre ryktbart än Andalusien så kommer islamister ihåg denna era och vill ha tillbaka Sicilien. Rom, den Katolska kyrkans säte, utgör den främsta symbolen för islamistisk vrede och ambition vilket gör det högst troligt att det blir en måltvala för jihadistiskt våld.
Demografiska trender är ännu värre än i norra Europa med en Total Fertilitet (antal barn som varje kvinna föder under sin livstid) på 1,3; detta är långt under siffran för grannlandet Frankrike (2,0). Journalisten Giulio Meotti berättar för mig att den Totala Fertiliteten hos migranter är nästan 2,0 och den inhemska italienska är omkring 0,9. Vissa mindre städer riskerar att försvinna; en av dessa städer, Candela som har sett sin befolkning krympa från 8000 år 1990 till 2700 idag, har reagerat på detta genom att erbjuda kontanter för att locka ekonomiskt produktiva invandrare att bosätta sig där. Italiens hälsovårdsminister Beatrice Lorenzin har kallat den demografiska trenden för "en apokalyps".
 Tidens tecken i Italien: Graffiti uppmuntrar illegala migranter men avvisar turister. |
Kombinationen av dessa faktorer innebär en kulturell kris för Italien. Men muren av förnekelse är i det närmaste fullständig. Ja, Lega Nord och Femstjärnerörelsen motsätter sig ohämmad invandring men detta är inte deras fokus. Hur skev och avvisande debatten om invandring och islamism än är i norra Europa så är den ännu värre i Italien. Röster som tog upp dessa ämnen för ett decennium sedan, som Magdi Allam, Oriana Fallaci, Fiamma Nirenstein, Emanuele Ottolenghi och Marcello Pera hörs inte längre. Förnekelse råder.
Påve Francis har etablerat sig som en ledande förespråkare för ohämmad migration och det okritiska välkomnandet av migranter, vilket gör det svårare att föra en vettig diskussion om denna fråga. Utöver den politiska drivkraften så främjar premiärminister Paolo Gentilonis aningslösa regering de vanliga vänsterplattityderna och vidkänns nätt och jämt den tektoniska förändring som pågår.
Efter att ha rest till 12 städer i Italien har jag fått intrycket att krisen är alltför hemsk för de flesta italienare att hantera. (För amerikanska läsare kan detta jämföras med deras landsmäns motvilja att konfrontera hotet från elektromagnetiska pulsar). En vinjett fångade det nya Italien för mig i en park i Padua: Fyra bänkar står runt en staty. Sju äldre italienska kvinnor sitter hoptryckta på en bänk medan åtta afrikanska män sprider ut sig på de andra tre bänkarna. Denna scen sammanfattade både ömsesidig avsky och migranternas starka känsla av överhöghet.
 I Paduas Giardini dell'Arena den 25 oktober. Sju italienska kvinnor trycker ihop sig på en bänk medan åtta afrikanska män breder ut sig på tre bänkar. |
Vad krävs för att italienarna skall vakna upp och börja hantera den demografiska och kulturella katastrof deras unikt attraktiva kultur står inför? Min gissning: En störa jihadistisk attack i Rom.
 Bilden som tidningen Washington Times valde för att illustrera denna artikel. |
