Victor Orbáns jordskredsseger i valet i söndags, han fick 134 av 199 platser i Ungerns parlament, ökar hans stora regeringsmajoritet och ger stöd åt hans hårdföra politik att köra bort olagliga invandrare, i synnerhet de från Mellanöstern. Hans framgång åskådliggör en ny realitet som sveper över Europa och även Australien: en ny typ av parti har uppstått som stör den politiska scenen och utlöser passionerade debatter.
Exempel på detta fenomen är de andra tre medlemmarna i Visegrád-gruppen (Polen, Tjeckien och Slovakien) samt Österrikes fyra månader gamla regering. Geert Wilders, ledare för Frihetspartiet i Nederländerna, ser hur västra Europa följer i Visegrád-gruppens spår: "i de östra delarna av Europa får anti-islamiserings- och antimassinvandringspartier ökat folkligt stöd. Motståndet växer också i väst".
I Frankrike ökade Nationella Fronten till det näst största partiet i förra årets presidentval, i Italien ledde en förvirrad situation till en Orbán-liknande regering medan Cory Bernardis konservativa parti och Pauline Hansons parti One Nation har satt sina spår i Australien. Faktum är att likasinnade partier snabbt har blivit en betydande maktfaktor i omkring tjugo länder.
 Antal mandat som civilisationist-partier i Europa fått i allmänna val. |
Ett första problem är den korrekta benämningen på dem. Media gör det lätt för sig och kallar alla dessa partier för partier långt ut på högerkanten och ignorerar deras ofta förekommande vänsterelement, i synnerhet vad gäller ekonomi och socialpolitik. Att kalla dem för nationalister är fel för de varken hetsar till krig eller gör anspråk på grannländer. Att kalla dem för populister missar poängen eftersom många populistpartier såsom La France Insoumise (Upproriska Frankrike) driver i det närmaste motsatt politik.
Det bästa är att fokusera på deras centrala gemensamma huvudfrågor: att avvisa det stora inflödet av invandrare och i synnerhet muslimska invandrare. Icke-muslimska invandrare kan också vara påfrestande, i synnerhet de från Afrika, men det är endast bland muslimerna som man finner en plan, den islamistiska planen, som går ut på att ersätta västerländsk civilisation med ett radikalt annorlunda sätt att leva. Omvänt så är dessa partier traditionella, med en prokristendom, proeuropeisk och provästerländsk inställning; de är civilisationister (denna definition har också den fördelen att den exkluderar partier som det nynazistiska Gyllene grynings partiet (Golden Dawn) i Grekland som föraktar den traditionella västerländska civilisationen).
Upplysta människor reagerar i allmänhet med skräck på civilisationist-partier och inte utan anledning för de har mycket i bagaget. Vissa har tvivelaktigt ursprung. De är i huvudsak fyllda av arga politiska nybörjare, de kännetecknas av ett skrämmande antal antijudiska och antimuslimska extremister, Nazi-nostalgiker, makthungriga surpuppor, ekonomiska excentriker, historierevisionister och konspirationsteoretiker. Vissa torgför åsikter som är antidemokratiska, anti-Europeiska unionen och antiamerikanska. Alldeles för många – och i synnerhet Orbán – är svaga för den ryska diktatorn Vladimir Putin.
 Putin (V) och Orbán småpratar i all vänlighet. |
Men civilisationist-partierna är också till nytta på den politiska arenan: de kommer med realism, mod, ihärdighet och en civilisationskritik vilket är nödvändigt om Västvärlden skall överleva i sin historiska form. Därför är jag, i motsats till många vänner och allierade, för att arbeta med de flesta civilisationspartier, jag förespråkar kritiskt samarbete istället för att avvisa och marginalisera dem.
Detta beslut grundas på fyra anledningar: För det första så utgör civilisationist-partier ett mindre hot än vad islamister gör. De är traditionalistiska och defensiva. De är inte våldsamma, de strävar inte efter att störta den konstitutionella ordningen. Deras misstag går att rätta till. De är utan tvekan mindre farliga än till och med etablissemangspartierna som tillåtit invandring och smitit ifrån utmaningen från islamisterna.
För det andra så agerar de efter politiska realiteter. Maktens lockelser har redan fått vissa civilisations-partier till att mogna och modereras; till exempel har grundaren för Nationella Fronten i Frankrike uteslutits från sitt eget parti av sin egen dotter på grund av hans ihärdiga antisemitism. Denna typ evolution för med sig personliga strider, partisplittring och andra dramatiska händelser; trots deras klumpighet är de en del av tillväxtprocessen och spelar därför en konstruktiv roll. I takt med att de får mer erfarenhet av att regera kommer partierna att fortsätta att utvecklas och mogna.
För det tredje så kan man inte avfärda partier som fokuserar på civilisationism som dagsländor. De uppstod snabbt och fortsätter stiga i popularitet eftersom de representerar en stor och växande skara. Eftersom de obevekligen närmar sig makten är det bättre att samarbeta med och dämpa dem än att smäda och stöta bort dem.
Slutligen och det viktigaste, civilisationist-partier spelar en viktig roll när det gäller att föra fram sina viktigaste frågor: utan dem kan andra partier vanligtvis ignorera invandringen och den islamistisk utmaningen. Konservativa partier har en tendens att förbise dessa frågor, delvis eftersom de större företagen som stödjer dem drar nytta av billig arbetskraft. Vänsterpartier främjar också ofta invandring och blundar för islamism.
 Storbritannien har inget civilisationist-parti eftersom Nigel Farage bestämde att UKIP inte skulle hantera invandring och islamism. |
För att inse vilken roll civilisationist-partierna spelar räcker det med att jämföra Storbritannien och Sverige, de två europeiska länder som mest slapphänt hanterar kulturellt aggressiva och kriminellt våldsamma former av islamism. Eftersom de saknar ett sådant parti så behandlas dessa frågor inte i Storbritannien; invandring och islamistiska intrång rör sig framåt i det närmaste obehindrat. Premiärministrar kan ge utmärkta analyser men deras ord får inga praktiska konsekvenser och problem såsom sexuella trakasserier av unga tjejer tas inte itu med.
Däremot har Sveriges civilsationist-parti, Sverigedemokraterna, fördubblat sina röster vart fjärde år sedan 1998, de har fundamentalt förändrat landets politik till den grad att landets höger- och vänsterpartistiska block har allierat sig mot dem. Medan denna manöver framgångsrikt uteslutit dem från makten har vissa policyförändringar redan skett och fler kommer att göras, i synnerhet eftersom ett konservativt parti, Moderaterna, har tagit upp den hittills otänkbara tanken på att samarbeta med Sverigedemokraterna.
Detta tyder på att vi bör dra en annan slutsats: närvaron av ett växande civilisationist-parti sätter press på de gamla partierna från både höger och vänster. De konservativa som är rädda för att tappa väljare till civilisationist-partier antar en politik för att behålla deras stöd. Det Republikanska partiet i Frankrike har rört sig kraftigt i den riktningen, först under François Fillon och nu under hans efterträdare Laurent Wauquiez. Tysklands Fria demokratiska parti drog sig tillbaka från "Jamaica-förhandlingarna" av samma anledning. Angela Merkel må fortfarande vara Kansler i Tyskland men hennes inrikesminister Horst Seehofer gör sitt bästa för att tillämpa civilisationist-politik.
Vänsterpartier har också börjat lägga märke till de väljare de har förlorat, i synnerhet de arbetare som tenderar att ligga i framkant både ekonomiskt och kulturellt. De danska socialdemokraterna gick i spetsen när deras ledare Mette Frederiksen förklarade "Vi vill begränsa antalet icke-västerländska utlänningar som kan komma till Danmark" och erbjöd en detaljerad men klumpig plan. Partiet skulle inrätta mottagningscentrum utanför Europa.
 Migranter i Budapest, Ungern 2015. |
Jag medger att de har många brister men partier som fokuserar på invandring och islamism är viktiga för att förhindra att Europa blir en förlängning av Nordafrika och förblir en del av den västerländska civilisation som de skapat. Att de tar upp invandrings- och islamistfrågor kompenserar för deras brister. Denna bedömning leder mig till att uppmana till att samarbeta med civilisationist-partier istället för att dra sig undan dem i fasa. Enligt min erfarenhet är de öppna för diskussion och för att lära sig; de har också något att lära ut. Anne Marie Waters från For Britain, till exempel, fokuserar på islamisk lag, sharia, och kommer med ny klarhet på komplexa problem.
Låt oss återvända till Viktor Orbán: trots hans allvarliga brister som en demokratisk ledare och anpassning till Putin så pekar hans valvinst på en verklig och legitim oro i Ungern för invandring och islamisering, i synnerhet i efterdyningarna av ökningen av båda dessa under åren 2015–16. Orbán leder men andra är inte långt bakom. Jag förutspår att om tjugo år kommer civilisationist-partier att i stor utsträckning vara i regeringsställning; och dessutom, inte mindre viktigt är att deras politik kommer att ha påverkat både deras konservativa- och vänsterrivaler. Det skulle vara dumt att försöka ignorera eller frysa ut denna rörelse, det är betydligt bättre att mildra, utbilda och lära sig från den.
