Det råder förvirring kring Mahmoud Abbas, Palestinska Myndighetens nye ordförande. Accepterar han Israel existens eller vill han förgöra landet?
Matthew Kalman från den kanadensiske tidskriften Globe and Mail urskiljer "en öppenbart dubbeltydlig kampanj". En artikel i Jewish Exponent med titel "Han både vill och inte vill: Palestinsk huvudkandidat som är mot terror men för 'återvändande'". Ett australiensiskt TV bolags rubrik bekräftar denna förbryllning, de skriver att Abbas valtaktik har konfunderat analytikerna.
Pressen uppehåller sig vid den lika uppenbara motsättningen: Ena minuten kräver Abbas att de palestinsk-arabiska terroristerna upphör med sina attacker på Israel och i nästa minut kramar han (bokstavligen) om dem och kallar dem för "hjältar som kämpar för frihet". Han talar också både om att stoppa våldet och om "rätten att återvända" för över 4 miljoner palestina-araber, en välkänd metod att på ett indirekt sätt eliminera den judiska staten. välkänd metod att på ett indirekt sätt eliminera den judiska staten.
Vad är det som egentligen händer här?
Det finns faktiskt ingen motsättning. Genom att insistera på "rätten att återvända" signalerar Abbas att han, liksom Arafat och merparten av palestinierna, tänker omintetgöra händelserna 1948; att han motsätter sig legitimiteten av en judisk stat och kommer att kämpa för att den skall försvinna. Han skiljer sig dock från Arafat genom att han kan tänka sig mer än ett sätt att uppnå sitt mål på.
Oavsett omständigheterna så höll Arafat, från 1965 – 2004, ihärdigt fast vid terrorism. Hans många överenskommelser med Israel tog han aldrig på allvar utan såg dem mer som ett sätt för honom att kunna mörda fler Israeler. Arafats diplomati nådde sin höjdpunkt i september 2000 när han släppte loss sitt terrorkrig mot Israel; oavsett dess uppenbara misslyckanden fortsatte detta krig fram till hans död i november 2004.
Abbas däremot erkände offentligt i september 2002 att terror hade skadat palestina-araberna mer än Israel. Tanken var att intifadan skulle demoralisera det israeliska samhället och skapa flykt från Israel. Denna taktik hade tvärtom motsatt verkan då den istället förde samman en hitintills delad politisk befolkning, medan den nästan raderade Palestinska Myndigheten och stoppade all utveckling av den palestinska befolkningen. Abbas drog den korrekta slutsatsen att "det var ett misstag att använda vapen under intifadan och att attackera inne i Israel".
Abbas visar prov på taktisk flexibilitet. Till skillnad från Arafat som aldrig kunde släppa taget om verktyget terrorism, ett verktyg som gav honom välstånd, makt och ära, ser Abbas mer pragmatiskt på situationen. Om det som krävs för att uppnå hans mål – utplånande av den självständiga judiska staten – är att upphöra med våldshandlingar mot Israel så är det detta som är hans program.
Han accepterar inte vad han så charmigt kallade "den sionistiska fienden" mer än Arafat gjorde (eller Hamas, eller Palestinska islamiska jihad), men han är öppen för många möjligheter att förgöra den. Efter sin valseger denna vecka kungjorde han "det mindre jihad är över och det större jihad ligger framför oss". Sättet som jihad utkämpas på måste ändra form från våldsam till icke-våldsam, men icke desto mindre fortsätter jihad.
Man kan räkna upp många sätt att förgöra den judiska staten på: kärnvapen, invaderande arméer, storskalig terrorism, vanlig terrorism, demografiskt genom hög palestinsk fertilitet, "rätten att återvända" eller genom att göra israelerna så konfysa att den post-sionistiska vänstern får befolkningen att ensidigt falla sönder och ge upp och acceptera en dhimmi (underordnad) status inom "Palestina".
Som parallell till att Abbas kommit till slutsatsen att våld är olämpligt kan nämnas Stalin tio år före andra världskriget. Medveten om sin svaghet lät han meddela 1930 att Sovjetunionen hade för avsikt att vara en bra internationell medborgare:
"Vår politik är en politik av fred och ökande handelsförbindelser med alla länder. Ett resultat av denna vår politik är en förbättring i våra relationer med flera länder, och undertecknandet av ett flertal handelsavtal, tekniskt bistånd med mera. Vi kommer att använda hela vår styrka och göra allt vi förmår för att fortsätta med denna politik av fred. Vi vill inte ha något som helst utländsk område."
Dessa var inte tomma ord. Stalin höll sig i stora drag till sitt program fram till 1939 då han kände sig stark nog att anfalla. Han drog då igång en halvsekelslång aggressionskampanj av aldrig tidigare skådat mått, som upphörde först vid Sovjetstatens sammanbrott.
För Abbas är det 1930. Han förstår att han måste kyla ner situationen. Eftersom han har en förmåga att överblicka och reagera på omständigheter på ett korrekt och tystlåtet sätt, kan Abbas utgöra ett betydligt större hot mot Israel än den ensidiga, blint våldsamma och öppet onde Arafat.
