Jag har aldrig riktigt lyckats ta reda på vilka åsikter som definierar en neokonservativ och huruvida jag är en eller inte, dock har andra för länge sedan beslutat om detta för mig. Journalister använder termen "neokonservativ" för att beskriva mig, förläggare inkluderar mina skriverier i en neokonservativ antologi, kritiker vill ha mina åsikter för att på så sätt få en inblick i neokonservativt tänkande och jag blir inbjuden till olika forum för att representera den neokonservativa ståndpunkten.
Eftersom några av mina äldsta vänner och närmaste kolleger kallas för neokonservativa accepterar jag med glädje denna benämning. Det ger faktiskt en viss status eftersom inte fler än 50 amerikaner har kallats för neokonservativa och ändå är det vi som beskylls för att bestämma kursen för den amerikanska utrikespolitiken.
Jag nämner detta därför att den neokonservativa utrikespolitiken i Mellanöstern de två senaste månaderna har sett bra väldigt bra ut. Något som Max Boot ytterligare förstärker i en kolumn med titeln: "Neocons kan bli de som skrattar sist":
- Den 9 januari flockades palestinaaraberna till valurnorna och valde Mahmoud Abbas, samme Abbas som klart uttalat sin avsikt att upphöra med den beväpnade kampen mot Israel.
- Den 30 januari trotsade 8 miljoner irakier bomber och kulor för att rösta.
- Den 10 februari hölls för första gången lokalval i Saudiarabien, en spricka i den kungliga familjens absoluta makt.
- Den 26 februari offentliggjorde Egyptens president Hosni Mubarak plötsligt att det i det kommande presidentvalet kommer att finnas andra kandidater förutom honom själv.
- Den 28 februari tvingade tiotusentals demonstranter i Beirut den pro-syriska regeringen med premiärminister Omar Karami i spetsen, att avgå
- Om libaneserna lyckas få sin självständighet kan detta betyda slutet för Bashar Assad och Baathregimen i Damaskus.
Denna utveckling försätter vissa neokonservativa i ett tillstånd av närapå eufori. Rick Lowry från National Review kallar dem "en underbar trend." Charles Krauthammer från tidningen Washington Post skriver att "vi är vid gryningen av ett strålande, skört, revolutionerande ögonblick i Mellanöstern."
Också jag välkomnar denna utveckling, om än något mer försiktigt. Mina lärdomar av och min erfarenhet i Mellanösterns historia gör att jag kanske är mer medveten om vad som kan gå snett.
- Ja, Mahmoud Abbas önskar få ett slut på den beväpnade kampen mot Israel men hans uppmaning till ett större jihad gentemot den "sionistiska fienden" visar att han tänker sig ett annat slags krig för att förgöra Israel.
- Det irakiska valet har fört den proiranska islamisten Ibrahim al-Jaafari till makten.
- På liknande sätt har det saudiarabiska valet visat sig bli fördelaktigt för islamistkandidaterna.
- Mubaraks löfte är utan praktisk betydelse; skulle dock verkliga presidentval någon gång hållas i Egypten kommer islamisterna förmodligen att segra där också.
- Avlägsnandet av syrisk kontroll i Libanon kan mycket väl leda till att terroristorganisationen Hezbollah blir den ledande makten där
- Att göra sig av med den fruktansvärda Assaddynastin skulle istället mycket väl kunna frambringa en islamistregering i Damaskus.
Ser ni mönstret? Förutom sui generis fallet palestinierna, finns det en fara som hotar att omintetgöra de goda nyheterna: att alltför snabbt göra sig av med tyranniet öppnar vägen för islamistideologernas väg till makten. Islamisterna har tyvärr det som behövs för att vinna ett val: förmågan att utveckla en övertygande ideologi, den energi som krävs för att grunda partier, hängivenheten som krävs för att vinna anhängare, pengar att spendera på valkampanjer, ärlighet nog att attrahera väljare och viljan att skrämma sina rivaler.
Denna drivkraft för att få makt är inte ny. 1979 exploaterade islamisterna Shahens fall för att ta makten i Iran. 1992 höll de på att vinna valet i Algeriet. År 2002 tog de på demokratisk väg makten i Turkiet och Bangladesh. Att göra sig av med Saddam Hussein, Hosni Mubarak, Bashar Assad och de saudiska prinsarna är lättare än att övertyga muslimerna i Mellanöstern om att inte ersätta dem med fanatiska islamistideologer.
Det är inte bara dagens Mellanöstern som har attraheras av totalitära rörelser – tänk bara på Tyskland 1933 eller Chile 1970 – men det som är unikt här är omfattningen och framhärdandet i denna lockelse. Jag oroar mig för att mina neokonservativa vänner inte är tillräckligt fokuserade på vad detta innebär. President Bush förtjänar att lovordas för hans orubbliga vision om ett fritt Mellanöstern; men hans administration bör skynda långsamt och gå försiktigt fram när de lämnar över makten från autokrater till demokrater. Mellanöstern har en lång historia och identitet av totalitärt styre och detta behöver man först göra upp med. Att hoppa över dessa steg kan göra regionen ännu värre än den var under de odemokratiska tyrannernas era.
