Översättning: Mi Grandin
Reuel Gerecht är någon vars arbete jag beundrar - han är en insiktsfull och produktiv skribent på områden rörande Mellanöstern, är ledamot i the American Enterprise Institute och en regelbundet återkommande medarbetare på the Weekly Standard. 1997 omnämnde jag hans bok Know Thine Enemy (skriven under pseudonymen Edward Shirley) som varande en "briljant spionrapport".
Men Gerecht har på sistone blivit den mest prominenta rösten av den ansvarstagande högern att förespråka välkomnandet av den radikala islams färd mot makten. Fram till detta erbjuder han aforismer såsom "Bin Laden-ism kan endast urholkas av fundamentalister" och "Moderata Muslimer är inte svaret. Shiitiska präster och Sunni-fundamentalister är vår räddning från framtida 11/9.
I en liten bok, "The Islamic Paradox: Shiite Clerics, Sunni Fundamentalists and the Coming of Arab Democracy" breder Gerecht ut sina åsikter. Till skillnad från de som är undfallande och de som förhåller sig lite luddiga varken vilseleder han sig själv eller tror att han har något slags förtur. Hans analys är förslagen och till och med slipad. Men hans slutsatser är fundamentalt felaktiga.
Hur ska Washington agera vad gäller den uppåtgående trenden i den radikala islam bland arabisktalande Sunni-muslimer? Gerechts svar utgår från Irans och Algeriets kontrastfyllda historia.
I Iran har islamisterna regerat i landet sedan 1979, och drivit på ett vida spritt missnöje inför den radikala islam som till och med nått de övre skikten inom den religiösa hierarkin. Time magazine citerade nyligen en ung iranier som kallade sitt samhälle "en fullkomlig katastrof" och förklarade att ungdomen i landet försöker leva och agera som om den islamska republiken inte ens existerar. Enligt Gerechts ord, "Tjugosex år efter shahens fall är Irans jihadkultur ett avslutat kapitel."
Islamism har visat sig vara sig eget bästa motgift. (Inte helt oväntat gällde detta även kommunismen.)
I Algeriet dock, har Gerecht funnit att förtryck av det radikala islam leder till fördärv. När islamister var på väg att vinna valet 1992 gick militären in och avbröt valet vilket ledde till åratal av inbördeskrig. Washington gav sitt tysta medhåll till denna statskupp på grund av vad Gerecht kallar uppfattningen att "de diktatoriska regimer vi stöttade, det spelar ingen roll hur obehagliga, troligen skulle evolvera politiskt i den riktning vi önskade snarare än folkvalda fundamentalister som inte riktigt trodde på någon demokrati."
I backspegeln ansåg Gerecht att Algeriet-policyn var ett misstag. En islamistisk valseger 1992 "kunde ha avlett de starka känslorna och den energi" hos de många algerier som tog till våld. Liksom i Iran kunde islamism vid makten mera troligt ha stimulerat fram ett bortstötande av den simplistiska ideologin att Islam har alla svaren.
Han sammanfattar sedan att Washington borde åsidosätta sina farhågor och uppmuntra Sunni-islamister att delta i valen. Låt dem komma till makten, misskreditera sig själva, fjärma sig från sina undersåtar och sedan så småningom kastas på historiens soptipp.
Till min slogan "Radikal islam är problemet, moderat islam är lösningen," svarar Gerecht, "Moderata muslimer är inte svaret". Hans uppfattning kan summeras som "Radikal islam är både problemet och lösningen." Detta homeopatiska bemötande, det medges, har en viss logik. Socialt sett är Iran i bättre form än Algeriet.
Men det islamisktiska greppet om makten i Iran har utkrävt en oerhörd mänsklig och strategisk tribut. Teheran engagerade sig i sex år (1982-1988) i offensiva militära operationer mot Irak och för närvarande är Iran intensivt engagerade i processen att utveckla kärnvapen. Alger företer inte några jämförelsevisa problem. Hade islamister tagit makten i Algeriet hade de negativa efterverkningarna varit förödande på ett liknande sätt.
I accepterandet av skräckväldet under ett islamistiskt styre är Gerecht onödigt defaitistisk. Snarare än att passivt förlika sig med årtionden av totalitärt styre borde Washington aktivt hjälpa muslimska länder att navigera från autokrati till demokrati utan att behöva passera genom en islamistisk fas.
Detta går faktiskt att uppnå. Som jag skrev för ett årtionde sedan som svar på den algeriska krisen, så borde den amerikanska regeringen istället för att fokusera på snabba val, vilket nästan alltid främjat islamisterna, förändra sina ansträngningar till mera långsamma och djupare mål: "politiskt deltagande, lagstyre (inkluderande ett oberoende domstolsväsen), yttrandefrihet, religionsfrihet, egendomsrättigheter, minoritetsrättigheter och rätten att forma volontärorganisationer (särskilt politiska partier)." Val ska endast följa i spåren av uppnåendet av dessa steg. Realistiskt kan detta mycket väl ta årtionden att uppnå.
Val ska vara kulmen på den demokratiska processen, och inte vara det som startar den. De borde fira uppnåendet av det framgångsrika civila samhället. När ett sådant samhälle väl exitsterar (vilket det gör i Iran men inte i Algeriet) är det inte sannolikt att väljarna röstar fram islamister till makten.
