Två gånger under de gångna två veckorna har min inbjudan att delta i TV program dragits tillbaka då jag vägrat att framträda tillsammans med representanter för radikala islam eller extremvänstern. I båda fallen, den ena gången CNN den andra MSNBC, gick jag med på att tala innan eller efter dessa personer, men jag vägrade debattera mot dem. Detta ledde till mitt uteslutande från programmet.
Jag har två anledningar att inte synas i amerikansk TV tillsammans med människor som hatar USA. (Ickeamerikansk television - i synnerhet Al-Jazeera - är något helt annat).
Den mindre viktiga anledningen är personlig: att synas tillsammans med islamistiska snabbpratare och attackerande vänstermänniskor är otrevligt. Det betyder för det mesta att man måste bemöta förtal och slå tillbaka. Bortsett från den förnedring detta innebär kan en sådan skymf få olyckliga konsekvenser. Till exempel deltog jag 2002 i en TV-sänd debatt mot en vänsteranhängare långt ut på vänsterkanten, denna debatt slutade med att en av hans beundrare i tidningen Newsweek skrev en förvanskad version om vad som sades i debatten; lyckligtvis finns en avskrift av hela programmet tillgänglig.
Det viktigare skälet för att vara selektiv i debatten har att göra med extremism. Jag har till exempel propagerat för att programledare i TV skall "stänga sina dörrar" för en person vars perifera åsikter omöjliggör en konstruktiv diskussion (han lovprisade massmördaren Mao Tse-tung för insatser som "knappast kan överdrivas"). Hur skulle jag, efter att ha förespråkat detta tillvägagångssätt, kunna bidra till att denna person framträder i TV?
TV erbjuder ett unikt medium för att torgföra idéer till ett stort antal människor, i synnerhet i form av en livlig debatt, och jag beklagar när jag inte kan synas i mediet. För mig är det ett dilemma, detta att vilja acceptera TV:s inbjudan men att ibland inte kunna göra det.
Detta dilemma kommer av det felaktiga resonemang TV-cheferna i demokratier för. Mina samtal med folk i branschen visar att de inkluderar extremister av i huvudsak tre anledningar. För det första för att höga tittarsiffror får man av passionerade, vältaliga och välkända debattörer med helt olika åsikter. Detta har jag inga problem med.
För det andra så anstränger man sig i dag för att vara opartisk. Till exempel har ett memo distribuerats till redaktionen för Canadian Broadcast Corporation där man uppmanar redaktörerna att vara försiktiga med användandet av orden "terrorist" och "terrorism" därför att dessa kan "få journalister att ta ställning i en konflikt." Denna föreställning att medlemmar av pressen inte har något egenintresse av utgången av ett krig är fruktansvärt felaktig; man kan bara föreställa sig hur TV:s debattprogram skulle se ut om dessa terrorister tog över. (De blomstrade inte precis under Talibanregimen, milt uttryckt.)
Det tredje – och faktiskt motsägande – skälet är att när producenterna av dessa program får frågan om det lämpliga i att sända fiendens åsikter svarar de att de gör allmänheten en tjänst genom att avslöja dessa. Är inte yttrandefrihet, frågar de, beroende av ett öppet utbyte av idéer? Och betyder inte detta att man tror på att en välinformerad medborgare själv kan skilja mellan det förnuftiga och det felaktiga?
Ja och nej. Yttrandefrihet betyder att man har rätt att säga vad man tycker utan rädsla för att bli fängslad. Det betyder inte en automatisk rätt att framträda i TV.
Dessutom är det så att medan fria politiska tal är livsviktiga när det gäller att debattera skatter, utbildning, abort eller vem man skall rösta på, så finns det ingen anledning att sprida fiendens åsikt när ett land befinner sig i krig. Även om de allra flesta som tittar, lyssnar och läser kommer att känna avsky för extremisternas åsikter så kommer alldeles säkert en liten minoritet att finna dem lockande och övertygande. Vi såg till exempel år 2001 hur uppmärksamheten för Osama bin Ladens idéer inspirerade självmordsbombare, inklusive flera av Londonterroristerna. Om bin Laden och hans anhängare kan övertyga bara en tiondel av 1% av de israeliska araberna så har tusen nya självmordsbombare skapats.
Är detta klok politik för landets befolkning?
Den framstående historiken Conor Cruise O'Brien tycker inte det. När han var Irlands minister för post och telekommunikation 1976 så införde han ett förbud mot intervjuer med Irländska Republikanska Arméns terrorister och Sinn Fein-medlemmar med motiveringen att det var nödvändigt att förhindra dem från att sprida sitt budskap. Av samma anledning har den ryska utrikesministern uttalat sin "starka indignation" efter att Amerikas ABC television förra veckan intervjuade den tjetjenske terroristledaren Shamil Basayev.
Den perfekta lösningen ligger inte i att censurera innehållet i TV program utan i att medias chefer accepterar sitt ansvar i tider av krig. De bör på eget initiativ hålla fiendens talesmän utanför. En livlig debatt kräver inte sådana människor; patrioter med helt skilda åsikter kan också tända gnistor.
