1991 godkände den kanadensiska provinsen Ontario vad som vid den tiden verkade vara ett upplyst, multikulturellt lagförslag. Lagen som kallas för Skiljedomslagen stipulerar att om båda parter kommer överens om att använda sig av kommersiell, religiös eller annan skiljedomstol för att avgöra en civilrättslig tvist, så kommer den lokala myndigheten att genomdriva domslutet så länge det inte strider mot kanadensisk lag.
"Människor kan använda sig av vilken skiljedomstol de vill och kan använda sig av religiösa system om detta accepteras av båda parter," säger Brendan Crawley, talesman för Ontarios statsåklagarämbete. "Om utslaget inte är förenligt med kanadensisk lag kommer domstolen inte att genomdriva det. Man kan inte komma överens om att bryta mot kanadensisk lag."
Under årens lopp har judar, katoliker, Jehovas vittnen, Mennoniter, aboriginer och många andra använt sig av skiljedomsförfarande för att, utan inblandning av Ontarios domstolar, komma överens om frågor som rör familjeangelägenheter. Systemet har fungerat friktionsfritt. "Om det har varit några problem med något beslut från den rabbinska domstolen så har jag inte hört om dem," sade regionordföranden för Kanadensiska Judiska Kongressen, Joel Richler.
I oktober 2003 föreslog en organisation med namn "Det islamiska institutet för civil rättvisa" skapandet av en muslimsk skiljedomstol (internt användes den islamska termen för detta, Darul-Qada).Institutets grundare Syed Mumtaz Ali förklarade att skiljedomstolar som dömer enligt den islamska lagen Sharia skulle tillåta en muslim att leva i enlighet med Islams "fullständiga livsregler".
En första nyhetsrapportering om detta förslag kom i november 2003; inom några dagar startades, genom WorldNetDaily.com ("Kanada förbereder sig för att införa islamisk lag"), en stor debatt. En hitintills föga känd Ontariostadga förorsakade en skarp nationell debatt och till och med gatudemonstrationer i tolv kanadensiska och europeiska städer.
Intressant att notera är att huvudmotståndet kom från muslimska kvinnogrupper som fruktar att okunniga, isolerade kvinnor skulle tvingas underkasta sig den ofrånkomligt kvinnohatande Sharialagen, en lag som tillåter föräldrar att gifta bort flickor i förpuberteten, män att gifta sig med flera kvinnor, som ger äkta män ensamrätt på att ta ut skilsmässa, fäder att automatiskt få vårdnaden om äldre barn och söner att ärva mer än döttrar.
Anti-Sharia kampanjen lyckades. Den 11 september – efter nästan två års offentligt debatterande – beslöt Ontarios premiärminister Dalton McGuinty att religionsbaserat skiljedomsförfarande "hotar våra gemensamma värderingar." Han deklarerade att "det kommer inte att införas någon Sharialag i Ontario. Ingen religiös skiljedomstol kommer att tillåtas i Ontario. Det kommer att finnas en lagstiftning för alla Ontariobor".
Hans beslut betyder att trosbaserat skiljedomsförfarande kan fortsätta på samma sätt som det gjorde långt innan 1991, men regeringen kommer inte längre att genomdriva dess beslut.
Anti-Sharia grupperna jublade förstås. "Detta var den bästa nyheten jag har hör på fem år," sade Homa Arjomand. "Vi tvivlar fortfarande. Men det är en sådan bra nyhet. Det är fantastiskt," kommenterade Nuzhat Jafri. "Jag är stormförtjust!" var Tarek Fatahs reaktion (innan han började motta dödshot).
McGuintys beslut har dock en hake. Eftersom islam naturligtvis måste behandlas på samma sätt som andra religioner beslöt han följdriktigt att om inte muslimer kan åtnjuta statligt genomdrivande av trosbaserat skiljedomsbeslut, så kan ingen annan det heller. McGuinty sade därför att hans regering "så snart som möjligt" skulle införa en lagstiftning som upphävde Skiljedomslagen från 1991.
Denna sidoeffekt framkallade en smärtsam reaktion från dem som skulle förlora statligt genomdrivande av deras skiljdedomsslut. Richler fördömde det som en "reflexartad reaktion mot Shariafrågan." Rabbi Reuben Poupko från Montreal tillade sorgset, "Ontarios regering kände sig tvungna att slänga ut babyn med badvattnet."
Ortodoxa judar och andra kan förlora på grund av ett framväxande mönster varigenom ansträngningar att integrera muslimer i Västvärlden omkullkastar ett välvilligt status quo. Andra färska exempel:
- Franska nunnor måste, på grund av anti-hijab lagstiftningen, för första gången ta av sig sina kåpor på ID-kort och passfoton. På samma sätt som franska skolbarn inte får lov att bära kors eller Davidstjärnor i klassrummen.
- Stora befolkningsgrupper – brittiska tunnelbaneresenärer, amerikanska flygplatspassagerare, ryska teaterbesökare – måste genomgå stora säkerhetskontroller, tack vare muslimska terrorister.
- Danskar som gifter sig med utlänningar har stora svårigheter att få in dem i Danmark på grund av immigrationsmissbruket (det Whumanitära visum"-problemet) där muslimer är inblandade.
- Jultomtar, julspel, julsånger och biblar är förbjudna i västländer för att inte kränka muslimsk känslighet.
Utan att de flesta västerlänningar har lagt märke till det har islams närvaro börjat förändra deras liv.
