Muslimsk sionism

Månde är muslimsk sionism starkare än judisk sionism?

Trots att frågan kanske låter befängd så är den inte det.

Judisk sionism utvecklades från en tretusenårig kärlek till Jerusalem som blommade trots en förskingring där judar bodde långt bort från sin heliga stad. Denna kärlek till Sion inspirerade den mest extraordinära nationalistiska rörelse under 1900-talet, en rörelse som motiverade en folkgrupp som var utspridd över hela världen att flytta tillbaka till sitt gamla hemland, återuppliva ett dött språk och etablera en ny statsbildning – och att göra detta trots starkt motstånd.

Muslimsk sionism å andra sidan har en behovsrelaterad och nyckfull historia, en historia baserad på stadens användbarhet. Sedan 600-talet är det så att varje gång Jerusalem har framstått som centrum för muslimsk religiös och politisk verksamhet har det varit som svar på ändamålsenliga behov. När Jerusalem användes för muslimska teologiska eller politiska syften så ökade den muslimska aktningen och känslorna för staden. När detta behov avtog minskade det muslimska intresset omedelbart. Detta periodiska mönster har upprepats sex gånger under 14 århundraden.

Första gången detta inträffade så berättas i Koranen hur Gud år 622 beordrade Muhammed att bedja vänd mot Jerusalem och 17 månader senare beordrade honom att bedja vänd mot Mecka. De arabiska litterära källorna är överens om att Jerusalemmellanspelet utgjorde ett misslyckat försök att vinna över judarna till den nya islamiska religionen.

Samma användningsmönster gäller även i modern tid. Efter Ottomanernas försummande av Jerusalem på 1800-talet beskrev den franske romanförfattaren Gustav Flaubert den så här: "Ruiner överallt och överallt lukten av gravar. … Den heliga staden för tre religioner håller på att ruttna bort på grund av leda, övergivenhet och försummelse." De palestinska araberna återupptäckte Jerusalem först efter att britterna erövrade staden 1917, de palestinska araberna använde sig då av denna erövring för att elda upp muslimska känslor gentemot imperialistiskt styre. Efter att jordanska styrkor intog staden 1948 avtog återigen det muslimska intresset för staden.

Detta intresse återuppväcktes sedan 1967, när hela staden kom under israelisk kontroll. Muslimsk passion för Jerusalem har vuxit under de senaste 40 åren så att muslimsk sionism numera söker efterlikna judisk sionism. Notera två likheter:

• Känslomässig betydelse: Israels nuvarande premiärminister Ehud Olmert sade 1997 att Jerusalem representerar "det renaste uttryck för allt det som judar bett om, drömt om, gråtit för och dött för under de 2000 år sedan förstörelsen av det Andra Templet." Ledaren för den Palestinska Myndigheten, Yasser Arafat, upprepade hans ord år 2000 när han deklarerade att Jerusalem "är den innersta kärnan av våra känslor, vårt folks känsla och alla arabers, muslimers och kristnas känslor."

• Evig huvudstad: Israels president Ezer Weizman påminde påven John Paul II när han besökte Jerusalem i mars 2000 att staden förblir Israels "eviga" huvudstad. En dag senare välkomnade Arafat påven till "Palestina och dess eviga huvudstad Jerusalem." Under sina möten med påven talade judiska och muslimska religiösa företrädare på liknande sätt om Jerusalem som deras eviga huvudstad.

Analytikern Khalid Durán noterade 1999 att "man försöker islamisera sionismen … på det sättet att de palestinska muslimerna nu har börjat ta efter judarna och den betydelse Jerusalem har för dem samt den hängivenhet de känner för Jerusalem. " (Intressant nog så följer detta ett större mönster av Palestinsk-arabisk nationalism som imiterar judisk nationalism.)

Denna ansträngning fungerar till den grad att, medan det sekulära Israel mer och mer känner sig oberörda av Jerusalem, så är muslimsk sionism känslomässigt och politiskt mer innerlig än dess judiska original. Se bara på exemplet med rivaliserande Jerusalemdagar.

Israels Jerusalemdag firas till minne av stadens återförenande under israeliskt styre 1967. Men som Israel Harel skriver i Ha'aretz, denna hyllning har gått från att vara en nationell helgdag till enbart "en helgdag för de religiösa grupperna." Den muslimska versionen av Jerusalemdagen – införd 11 år senare av Ayatolla Khomeini 1979 – samlar däremot folkmassor på uppemot 300 000 människor långt borta i Teheran och fungerar som en plattform för uppeldande tal, och vinner hela tiden stöd i den muslimska världen.

En opinionsundersökning genomförd 2001 visade att 60 % av israelerna är villiga att dela Jerusalem; så sent som förra månaden tillkännagav Olmerts regering sin plan för att dela staden och inte många protesterade.

Jag drar därför slutsatsen att den muslimska användningen av Sion representerar en starkare kraft idag än den judiska kärleken till Sion.