"Irans inställning till detta otäcka fenomen (dvs Israel) har alltid varit glasklar. Vi har upprepade gånger sagt att den cancertumör denna stat utgör skall undanröjas från regionen." Nej, dessa är inte de ord som Irans president Mahmoud Ahmadinejad uttalade förra veckan. Istället är det vad den Islamiska Republiken Irans högste ledare Ali Khamenei sade i december 2000.
Med andra ord var Ahmadinejads krav på Israels förintelse ingenting nytt utan passar in i ett väletablerat mönster av regimretorik och ambition. "Död åt Israel!" har blivit ett samlande rop under det sista kvartseklet. Ahmadinejad citerade Ayatolla Khomeini, republikens grundare, när han den 26 oktober uppmanade till folkmordskrig mot judar: "Regimen som ockuperar Jerusalem måste avlägsnas från historieböckerna" sade Khomeini redan för många år sedan. Ahmadinejad lovprisade detta vedervärdiga mål som "väldigt klokt."
I december 2001 lade Ali Akbar Hashemi Rafsanjani, tidigare president i Iran och fortfarande en mäktig politisk person, grunden för ett utbyte av kärnvapen med Israel: "Om det kommer en dag när den islamiska världen är vederbörligen utrustad med samma vapen som Israel besitter kommer kolonialismen att mötas av ett dödläge eftersom användandet av en atombomb inte skulle lämna kvar någonting i Israel medan motsvarande vapen inte skulle orsaka mer än smärre skador i den muslimska världen."
I samma anda var en Shahab-3 ballistisk missil (kapabel att nå Israel) som visades upp i Teheran förra månaden försedd med parollen "Israel borde utplånas från kartan".
Hoten från herrarna Khamenei och Rafsanjani framkallade gäspningar men Ahmadinejads uttalande orsakade tumult.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan uttryckte "bestörtning", FN:s säkerhetsråd fördömde det enhälligt och den europeiska unionen fördömde det "i starka ordalag". Kanadas premiärminister Martin ansåg det "gå alldeles för långt", Storbritanniens premiärminister Blair uttryckte "motvilja" och den franske utrikesministern Philippe Douste-Blazy förkunnade att "för Frankrikes del så ifrågasattes inte Israels rätt att existera". Le Monde kallade talet en "allvarlig varningssignal", Die Welt kallade det "verbal terrorism", och en rubrik i Londontidningen Sun utnämnde Ahmadinejad till "den mest ondskefulla människan i världen".
Regeringarna i bland annat Turkiet, Ryssland och Kina fördömde uttryckligen uttalandet. Maryam Rajavi från Irans nationella motståndsrörelse, en ledande motståndsgrupp, krävde att den Europeiska Unionen gör sig av med denna "hydra av terrorism och fundamentalism" i Teheran. Till och med den Palestinska Myndighetens Saeb Erekat uttalade sig emot Ahmadinejad: "Palestinierna erkänner staten Israels rätt att existera och jag tillbakavisar hans uttalanden." Kairos dagstidning Al-Ahram avvisade hans uttalande som "fanatiskt" och trodde att det skulle medföra en katastrof för araber.
Iranier var förvånade och misstänksamma. Varför, undrade några, orsakade denna upprepning av en sedan länge känd politik en sådan lavin av indignerade utländska reaktioner?
I en konstruktiv anda ger jag dem fyra skäl. För det första Ahmadinejads våldsamma karaktär, vilket gör hoten mot Israel mer trovärdiga. För det andra så har han under de efterföljande dagarna trotsigt upprepat och utvecklat sitt resonemang om hoten. För det tredje så spädde han på den aggressiva tonen i den vanliga formuleringen då han varnade muslimer som erkänner Israel att de "kommer att brinna i den islamiska elden umma (nation)".
Den direkta måltavlan för detta är palestinierna och ett flertal arabländer, men speciellt grannlandet Pakistan. Bara en månad innan Ahmadinejad talade konstaterade Pakistans president Pervez Musharaff att "Israel önskar med all rätt säkerhet". Han förutsåg öppnandet av ambassader i Israel av muslimska länder som Pakistan som ett "klartecken för fred". Ahmadinejad antydde kanske att han ämnade konfrontera Pakistan över deras relationer med Israel.
Slutligen så beräknar israelerna att iranierna inom sex månader skulle kunna ha möjligheten att bygga en atombomb. Ahmadinejad bekräftade underförstått denna tidtabell när han varnade för att efter bara "en kort period… skulle processen med att eliminera zionistregimen bli lugn och enkel". Ett nära förestående kärnvapenbeväpnat Iran förändrar "Död åt Israel" från en tom paroll till en potentiell förutsättning för ett kärnvapenanfall mot den judiska staten, kanske förlitande sig på Rafsanjanis folkmordstanke.
Ironiskt nog så har Ahmadinejads öppenhet haft en positiv effekt genom att den påminner världen om hans regims oförtrutna stridslystnad, dess öppna antisemitism och dess farliga vapenarsenal. Som Tony Blair påpekade så väcker Ahmadinejads hot frågan, "När skall ni göra något åt detta?" Och något senare varnade Blair, något hotfullt, Teheran att Iran håller på att bli ett "hot mot vår säkerhet i världen". Hans varning måste översättas till handling och det snarast.
Vi är på vår vakt. Kommer vi att agera i tid?
