Medan den iranska regeringen förra veckan offentliggjorde att man planerar att fördubbla sitt program för anrikning av uran så gnabbades FN:s säkerhetsråd om utkastet till en kraftlös resolution. En resolution som i stort sett inte skulle kunna åstadkomma mer än att förhindra iranska studenter från att studera kärnfysik utomlands, neka visum till iranska arbetare inom kärnkraftssektorn och sätta stopp för stödet till iranskt kärnkraftsprogram – förutom från Ryssland.
Man kan fråga sig hur de ständiga, planlösa försöken att avstyra en kris med Iran kommer att sluta. Med en uppmaning till Säkerhetsrådet i New York att rösta om det? Oavbrutna förhandlingar med det Internationella Atomenergiorganet i Wien? Ett speciellt utskickat sändebud från den Europeiska Unionen som arbetar fram en kompromiss med Teheran?
Jag förutspår att inget av ovanstående kommer att ske eftersom de alla förutsätter att Teheran slutligen kommer att frångå sin dröm om kärnvapen. Vi har nyligen sett bevis på motsatsen:
- Fientliga uttalanden som provocerar västvärlden. Kanske det mest anmärkningsvärda av dessa var President Mahmoud Ahmadinejads varning till Europa att inte stödja Israel: "Vi har varnat européerna att … de (muslimska) nationerna är som en ocean som väller upp och om en storm börjar kommer den inte att begränsas till Palestina och ni kan bli sårade". Ännu mer skandalöst är att chefen för domarkåren, Ayatolla Mahmoud Hashemi Shahroudi, hotade USA med att landet står "på tröskeln till att utplånas".
- En messiansk tro som sträcker sig långt upp i regeringen. Förutom den allmänna entusiasmen för for mahdaviat (tron på och ansträngningen att förbereda sig för mahdi, en person som kommer att uppenbara sig vid tidens slut), rapporterar tillförlitliga källor att Ahmadinejad tror att han står i direkt kontakt med den Gömde Imamen, en annan nyckelfigur i den shiitiska eskatologin.
- Brådskan med kärnkraftsprogrammet. Uppmuntrad av den ekonomiska förtjänsten från olje- och gasförsäljningen har regimen sedan mitten av 2005 agerat mycket aggressivt för att gå med i kärnkraftsklubben, inte minst när de i februari började anrika uran.
Ett samlat, trotsigt och beslutsamt Teheran ställs mot de förvirrade, hjälplösa ryssarna, araberna, européerna och amerikanerna. För ett halvår sedan kunde en gemensam ansträngning fortfarande ha förmått krafter inom det iranska samhället att försöka sätta press på regering att stoppa kärnkraftsprogrammet, men den möjligheten verkar inte finnas längre. Eftersom de som har makt mumlar, skrapar med fötterna och drar ut på tiden, har iranierna ansett att deras ledare fått tillåtelse att gå vidare.
Likväl har nya idéer sjösatts för att förfina kriget mot Iran. Los Angeles Times krönikör Max Boot till exempel avfärdar en amerikansk invasion av Iran som "kommer aldrig på frågan" och visar istället på tre alternativ: hota med ekonomiskt embargo, belöna Teheran för att de uppskjuter sitt kärnkraftsprogram eller hjälpa regimkritiska milisgrupper att invadera landet.
Man måste erkänna att dessa 'inga krig', 'inga kärnvapen' scenarier är kreativa, men vad de erbjuder har inte längre någon utsikt att lyckas eftersom situationen har blivit både svårhanterlig och tvåeggad; antingen använder sig USA:s regering av sin styrka för att förhindra Teheran från att skaffa sig kärnvapen, eller så skaffar sig Teheran dem.
Detta viktiga beslut – krig eller accepterande – kommer att fattas i Washington, inte i New York, Wien eller Teheran. (Eller Tel-Aviv). Det kritiska ögonblicket kommer att vara när USA:s president måste ta beslutet om den Islamiska republiken Iran skall få lov att skaffa sig Bomben eller inte. Eftersom tidtabellen för det iranska kärnkraftsprogrammet är höljt i dunkel vet vi inte om det blir George W. Bush eller hans efterträdare.
Det kommer att bli ett minnesvärt ögonblick. Allmänheten kommer att hylla USA:s agerande när det gäller skatter, skolor och stadsplanering. Aktivister organiserar frivilligorganisationer, medborgare kommer till möten i stadshuset, lobbyorganisationer väljer representanter.
Men när det gäller att fatta det ödesdigra beslutet om att gå i krig kommer den amerikanska statsapparaten att dra sig undan och lämna presidenten att ensam fatta detta svåra beslut. Vilket beslut som tas kommer då att bero på presidentens temperament, vara inspirerade av hans vision, endast ett fåtal rådgivare kommer att vara inblandade och beslutet kommer inte att vara påverkat av förändringar i politiken. Hans beslut kommer att fattas på oerhört personliga grunder vilket innebär att det beslut han fattar framförallt kommer att bero på hans personlighet och psyke.
Bör han tillåta ett oförsonligt, svårbegripligt ledarskap att bygga ett domedagsvapen som de mycket väl kan komma att sprida? Eller bör han förstöra Irans kärnkraftsinfrastruktur trots den ekonomiska, militära och diplomatiska kostnad som kommer att bli följden?
Fram till dess USA:s president fattar sitt beslut kommer ingenting att vara mer än en omflyttning av solstorlar på Titanic, fruktlösa handlingar som inget betyder.
