Bör utomstående försöka påverka vilka som anställs av universitetet?
Denna fråga ställs på grund av radikaliseringen av amerikanska universitet som har lett till att moderata röster har gett sig in i akademiska personalfrågor. Här följer några exempel på kontroverser som rör just Mellanösternstudier under 2006.
- Joseph Massad vid Columbiaunivesitetet: Hans befordran till assisterande professor möttes av offentligt motstånd; det kommande beslutet att ge honom fast anställning kommer troligen att bli ännu mer omstritt.
- Juan Cole vid Yale: Historiken från Michiganuniversitetet var på väg till New Haven då krönikörerna John Fund, Joel Mowbray och andra fäste uppmärksamheten på det Cole skrivit, vilket i sin tur fick en av de viktigaste professorerna vid Yale att avvisa denna utnämning.
- Kevin Barrett från universitetet i Wisconsin-Madison: När det blev känt att han tror att det var Bushadministrationen som utförde attackerna den 11 september, utlöste hans undervisning i "Islam: religion och kultur" en debatt i hela delstaten.
- Nadia Abu El-Haj vid Barnard: Medan antropologen väntar på besked om en fast anställning har hennes bok Facts on the Ground som utkom 2001 kritiserats av förre detta kvinnliga studenter och av arkeologer (William Dever vid universitetet i Arizona kallar hennes stipendium "felaktigt, missledande och farligt"; James Davila vid St. Andrews universitet anser det vara "löjligt").
- Wadie Said vid Wayne State: Med StandWithUs.com i spetsen hävdar kritiker att hans förordnande till den juridiska fakulteten "skulle späda ut den akademiska standarden, vara skadlig för undervisningen och förvärra problemen på universitetsområdet". Andra icke-akademiker, som Wayne State Mellanöstern juridikstudenters förening stödjer Saids förordnande.
Dessutom är Joel Beinins förflyttning från en fast tjänst som lärare i historia vid Stanford till det amerikanska universitetet i Kairo (ett ovanligt karriärsteg) förmodligen ett resultat av den vitt spridda kritiken av hans arbete.
Denna utveckling väcker två frågor. Den första frågan är om det är rätt att låta utomstående personer påverka akademiska personalbeslut? Generalsekreteraren i Amerikanska sammanslutningen för universitetsprofessorer, Roger Bowen, säger absolut nej till detta: "Varken personer utan akademisk bakgrund eller externa intressegrupper bör tillåtas att lägga sig i vem som anställs på högskolan".
Jag håller inte med. Utbildningsinstitutioner kan utse vem de vill men de kan inte förvänta sig immunitet från offentlig kritik. Just på grund av att högskolan erbjuder en unik anställningstrygghet spelar allmänhetens värdering av icke fastanställda högskolelärare en potentiellt viktig roll. Ju noggrannare undersökning som görs före anställningen desto bättre. Organisationer som Campus Watch fokuserar just på de områden som anställningskommittéer i allmänhet missar.
När det gäller fast anställd personal kan stark allmän kritik få dem att hålla sig i skinnet eftersom de annars kan bli utskämda och deras trovärdighet skadas. Juan Cole beskriver äldre professorer som "ungefär som baseballspelare" som andra lag "då och då tittar på och betraktar som rekryteringsobjekt". Som svar på detta säger Martin Kramer från Shalem Center att "Vi sätter inte baseballspelare på piedestaler och en hel del av dagstidningarna kritiserade nyligen deras prestationer. Akademiker vill ha både och, de vill ha livstids anställningstrygghet, firas som toppidrottsmän, ha mycket ledighet samt slippa vara ansvariga gentemot någon".
Ironiskt nog har studenterna i Mellanösternstudier i sin ansträngning att tysta meningsmotståndare kopierat Mellanösterns diktatorer som kräver att deras regimer inte döms. Men diktatorer kan förlora sina jobb, vilket fast anställda universitetslärare inte kan, som i sin tur gör deras misstag unikt konsekvensfria.
För det andra kan man undra hur effektiva ansträngningarna att utifrån påverka processen har varit? Frank H. Wu, dekanus vid juridiska fakulteten vid Wayne State, förutspår att professorernas påtryckningar mot Wadie Saids utnämning mycket väl kan komma att slå tillbaka mot dem själva. Han säger att vissa fakultetsmedlemmar "kan bli så trötta på e-posten som kommer in att de kanske bara därför beslutar på ett sätt som de kanske inte annars hade gjort".
Förutom att visa på hur omogna vissa professorer är som kan fatta beslut på sådana grunder skjuter detta uttalande fullständigt över målet. Elfenbenstornet existerar med tillåtelse av dem som subventionerar det. På samma sätt som Högsta domstolens domare inte kan strunta i valutgängen kan professorer i slutändan inte strunta i föräldrarna, de före detta studenterna, lagstiftarna och regeringsbyråkraterna som betalar deras löner. Och i takt med att dessa intressenter blir mer och mer medvetna om professorernas tillkortakommanden kan de börja kräva förbättring.
(Skillnaden mellan privata och statliga universitet spelar knappast någon roll här eftersom de i stor utsträckning går in i varandra. Även om endast 8 % av den årliga budgeten för universitetet i Michigan kommer från statliga medel så förlitar sig privata universitet i stor utsträckning på pengar från regeringen för studenter, projekt, forskning, löpande utgifter och till och med studentföreningar.)
Vägen framåt ligger klar: människor utanför som bryr sig bör följa universitetens utveckling, även besluten rörande dess personal, för att på så sätt påbörja processen med att återupprätta universitetet, denna stolta och nobla institution som tillfälligt har tappat bort sig.