Middle East Newsline rapporterar att för att förhindra en "katastrofisk utveckling" har George Bush beslutat att inte attackera Iran. En källa inom administrationen förklarar att Washington bedömer att Irans samarbete "behövs för att kunna dra tillbaka (de amerikanska trupperna) från Irak".
Om detta stämmer betyder det att den judiska staten står ensam mot en regim som hotar att "sudda ut Israel från kartan och som bygger kärnvapen för att kunna göra det. Israeliska ledare antyder att deras tålamod håller på att ta slut; vice premiärminister Shaul Mofaz har precis varnat för att "diplomatiska ansträngningar måste kunna visa resultat vid slutet på år 2007".
Kan de israeliska försvarsstyrkorna faktiskt störa Irans kärnvapenprogram?
Topphemliga analyser från underrättelseorgan brukar vanligen ge svar på sådana frågor. Men begåvade utanförstående personer kan också försöka få svar genom att använda sig av offentliga källor. Whitney Raas och Austin Long studerade detta problem vid Massachusetts tekniska institut och publicerade sina imponerande analyser "Osirak Redux? Bedömning av Israels möjligheter att förstöra iranska atomanläggningar" (Assessing Israeli Capabilities to Destroy Iranian Nuclear Facilities), i tidningen International Security.
Raas och Long fokuserar enbart på möjligheten, inte den politiska önskvärdheten eller de strategiska konsekvenserna: Om befälhavarna för de israeliska nationella styrkorna beslutar sig för att förstöra den iranska infrastrukturen, kan styrkorna lyckas med detta uppdrag? Författarna begrundar fem komponenter som behövs för ett lyckat angrepp:
Underrättelse: För att hejda produktionen av klyvbart material krävs bara att man eliminerar tre av Irans nukleära infrastrukturanläggningar. I stigande ordning av betydelse är dessa: anläggningen för tungt vatten och plutoniumproduktionsreaktorer som är under uppbyggnad i Arak, en uranomvandlingsanläggning i Isfahan och en uranberikningsanläggning i Natanz. I synnerhet, skriver de, är förstörandet av anläggningen i Natanz "avgörande för att hejda Irans utveckling att skaffa sig kärnkraft".
Krigsmaterielen: Att förstöra alla tre anläggningar med någorlunda säkerhet kräver – med tanke på deras storlek, att de ligger under marken, de vapen som är tillgängliga för de israeliska styrkorna och andra faktorer – tjugofyra stycken 2268 kilos missiler och tjugofyra stycken 910 kilos missiler.
Plattformar: Om man beaktar den "udda samlingen av teknologiskt materiel" som iranierna har tillgång till och begränsningarna av deras stridsflygplan och markförsvar i jämförelse med Israels högteknologiska flygvapen så räknar Raas-Long med att Israels försvarsarmé behöver en relativt liten angreppsarsenal från sitt flygvapen: tjugofem F151:or och tjugofem F-161:or.
Rutter: Israeliska jetplan kan nå sitt mål via tre vägar: Turkiet i norr, Jordanien och Irak i mitten eller Saudiarabien i söder. Vad bränsle och last beträffar är alla tre distanserna möjliga.
Försvarsstyrkor: Hellre än att förutspå utgången av en israelisk-iransk konfrontation så har författarna beräknat hur många av de 50 israeliska planen som skulle behöva nå sina tre mål för att operationen skall lyckas. De beräknar att 24 plan måste nå Natanz, sex måste nå Isfahan och fem Arak, tillsammans 35 plan. Från andra hållet sett betyder det att det iranska försvaret måste stoppa minst 16 av 50 plan, eller en tredjedel av den anfallande styrkan. Författarna anser denna förlustnivå vara "betydande" för Natanz och "i det närmaste otänkbar" för de andra två målen.
Allt som allt finner Raas-Long att moderniseringen av Israels flygvapen ger den "möjlighet att förstöra även förhärdade mål i Iran med ett visst mått av självförtroende". Om man jämför en tilltänkt iransk operation med Israels attack 1981 på Iraks Osirak kärnreaktor, vilken lyckades helt och hållet, anser de att denna operation "verkar bli mer riskfylld" än den tidigare.
Det stora frågetecknet som hänger över operationen, något som författarna inte spekulerar om, är huruvida någon av de turkiska, jordanska, amerikanska eller saudiarabiska regeringarna skulle samtycka till att Israel flyger över deras luftrum. (Glöm inte att Irak står under amerikansk kontroll). Om inte israelerna får tillstånd i förväg att flyga över dessa länder så kanske deras jetplan måste strida sig fram till Iran. Mer än något annat är det denna faktor som äventyrar hela projektet. (Det israeliska flygvapnet skulle kunna förminska detta problem genom att flyga längs gränser, till exempel den turkisk-syriska gränsen och på så sätt låta båda länder hävda att de israeliska planen var i den andres luftrum.)
Raas-Long antyder men säger inte rakt ut att Israels försvarsarmé skulle kunna nå Kharg Island, genom vilket över 90 procent av den iranska oljan exporteras, vilket skulle förorsaka den iranska ekonomin stor skada.
Att Israel har "en god chans att lyckas" att ensamt förstöra viktiga iranska atomanläggningar skulle kunna hjälpa till att avskräcka Teheran från att fortsätta med sitt vapenprogram. Raas-Longstudien gör därför en diplomatisk uppgörelse mera sannolik. Det är viktigt att denna studie får största möjliga spridning.
