"Vi är alla Keynsianer nu" försäkrade Richard Nixon i sitt kända tal när Maynard Keynes ekonomiska teorier blev omtvistade. På liknande sätt skulle man år 1989, när Israels existens nådde vittgående acceptans, med samma tillförsikt ha kunnat hävda att "vi är alla sionister nu". Inte nu längre.
Det räcker med att se på hur många sätt Israel är under attack: från iranierna som håller på att bygga en kärnvapenbomb, syrierna lagrar kemiska vapen, egyptierna och saudiaraberna utvecklar konventionella styrkor, Hizbullah attackerar från Libanon, Fatah från Västbanken, Hamas från Gaza och Israels muslimska medborgare håller på att bli politiskt otåliga och mer våldsamma.
Världen över ifrågasätter professorer, redaktörer och byråkrater i utrikesministerier den fortsatta existensen av den judiska staten. Även vänligt inställda regeringar, inte minst Bushadministrationen, bedriver ett diplomatislt spel som underminerar Israels rätt att använda sig av avskräckande åtgärder medan deras vapenförsäljning undergräver dess säkerhet.
Låt oss dock anta att landet klarar sig igenom alla dessa problem. Då står de ansikte mot ansikte med sin ultimata utmaning: en judisk befolkning som är alltmer missnöjda med, till och med skäms för, ideologin som landet grundades på, Sionismen, den judiska nationella rörelsen.
Som sionismen utvecklades av Theodor Herzl (1860-1904) och andra teoretiker med krav på en suverän judisk stat passade den in i det politiska sammanhanget och stämningen på den tiden. Om kineser, araber och irländare ville etablera en nationalstat varför inte också judarna?
I synnerhet judarna som i nästan två tusen år har betalat det högsta pris något folk någonsin betalat för sin politiska svaghet, de har blivit utkastade, gjorda till offer, förföljda och massmördade som inga andra. Sionismen erbjöd en väg bort från denna tragiska historia genom att stå rak och ta upp kampen.
Från allra första början hade sionismen sin beskärda del av judiska motståndare, allt från Haredim (ultraortodoxa) till nostalgiska irakier till reform rabbiner. Men tills nyligen var dessa marginella grupper. Nu, på grund av det höga födelsetalet, utgör dessa en gång pyttesmå Haredi-grupper 22 procent av dagens israeliska förstaklassare; lägg därtill det ungefärliga likvärdiga antalet arabiska förstaklassare och en fullständig förändring i den israeliska politiken kan förväntas omkring 2025.
Vad som är värre för Israel är att den judiska nationalismen har förlorat det mer eller mindre automatiska stöd den en gång åtnjöt bland sekulära judar vilka idag anser denna 1800-tals ideologi vara omodern. Vissa accepterar argument som att den judisk staten representerar rasism eller etnisk överhöghet medan andra ser universalism och multikulturella alternativa som mer lockande. Några tecken på förändringarna som är på väg:
- Unga israeler undviker att tjänstgöra i armén som aldrig förr, 26% av de judiska männen i vapenför ålder och 43% av kvinnorna kallades inte in år 2006. En oroad arméledning har begärt lagstiftning för att förvägra statligt stöd till judiska israeler som inte gör sin värnplikt.
- Israels allmänne åklagare Menachem Mazuz har gjort slut på Judiska nationalfondens (JNF) arbete, en av de sionistiska pionjärinstitutionerna (grundad 1901), genom att besluta att dess roll när det gäller att förvärvar land för judar inte kan fortsätta i framtiden med statligt stöd.
- Framstående israeliska historiker fokuserar på att visa hur Israel blev till i synd och har fungerat som en kraft för att driva fram ondska.
- Israels utbildningsministerium har godkänt skolböcker för arabiska tredjeklassare där bildandet av Israel 1948 benämns som en "katastrof" (nakba på arabiska).
- Avraham Burg, från ett ledande sionistiskt hem och själv en framträdande person inom Arbetarpartiet, har publicerat en bok som jämför Israel med 1930-talets Tyskland.
- En opinionsundersökning genomförd år 2004 visade att endast 17 procent av de amerikanska judarna ansåg sig vara "sionister".
 Abraham Burg, en tidigare partiledare för Arbetarpartiet, jämför Israel med 1930-talets Tyskland. |
|
Till råga på allt rör sig araberna nu för tiden i motsatt riktning och har nått en väldigt hög etnisk och religiös stridsberedskap.
Som sionist själv får alla dessa tendenser mig att känna fruktan för Israels framtid.
Jag tröstar mig själv genom att komma ihåg att få av dagens problem kunde förutses 1989. Det kan hända att år 2025 sionismen framtidsutsikter återigen ljusnar när västerlänningar i allmänhet och israeler i synnerhet äntligen börjar förstå vilken fara den palestinska irredentismen, jihadister och andra extrema grupper i Mellanöstern utgör.
