Att överösa Mahmoud Abbas och den Palestinska Myndigheten med pengar för att uppnå fred har hitintills varit västvärldens, inklusive Israels, policy sedan Hamas tog makten i Gaza i juni. Men denna öppna kran har haft motsatt effekt och måste stoppas omedelbart.
Lite bakgrundsinformation: Paul Morro från Kongressens forskningscenter rapporterar att Europeiska Unionen och dess medlemsstater år 2006 gav den Palestinska Myndigheten $815 miljoner medan USA gav $468 miljoner. Tillsammans med pengar från andra donatorer blir den totala summan omkring $1,5 miljarder.
Denna skänk från ovan fortsätter att växa. President George W. Bush begärde ett tillägg på ytterligare $410 miljoner i oktober, förutom de $77 som skänkts tidigare under året. Utrikesdepartementet rättfärdigar denna stora summa med argumentet att det "gynnar det kritiska och omedelbara behovet att stödja en ny Palestinsk Myndighet som både USA och Israel anser vara en verklig allierad i fredsansträngningarna". Vid en utfrågning nyligen biföll talmannen för Representanthusets underutskott för Mellanöstern och Sydasienfrågor Gary Ackerman denna begäran om ytterligare bidrag.
Utrikesminister Condoleezza Rice nöjer sig inte med att spendera skattebetalarnas pengar, utan hon startade den 3 december "USA-Palestinsk offentlig privat samverkan" där sådana finansiella tungviktare som Sandy Weill och Lester Crown ingår. Meningen är denna grupp skall finansiera olika projekt eftersom, som Rice säger, "projekt som når unga palestinier direkt och som förbereder dem för ansvaret för medborgarskap och ledarskap kan få en enormt positiv inverkan".
En rapport säger att Europeiska Unionen kanaliserade närmare $2.5 miljarder till palestinierna förra året.
Låt oss titta framåt. Abbas tillkännagav att hans mål vid "Givarkonferensen för den Palestinska Myndigheten" med över nittio deltagande länder i Paris, var att få löften om $5,8 miljard i bistånd för treårsperioden 2008-2010 (om man använder sig av den mest pålitliga beräkningen finns det 1,35 miljoner palestinier på Västbanken vilket gör att summan per capita blir så häpnadsväckande hög som över $1400 per år, vilket är ungefär lika mycket som en egyptier tjänar per år). Med den israeliska regeringens godkännande fick Abbas vid givarkonferensen löften om den oerhörda summan $7400 miljarder (eller mer än $1800 per capita per år)
Tja, om det fungerar är det ett klipp eller hur? Några miljarder för att få slut på en farlig, hundraårig konflikt – det är faktiskt ett fynd.
Men ny forskning av Steven Stotsky, en forskningsanalytiker för Kommittén för riktighet i Mellanösternrapportering i Amerika (CAMERA) har upptäckt att tillströmningen av pengar till palestinierna historiskt har haft motsatt verkan. Genom att förlita sig på Världsbankens, Internationella valutafondens och annan officiell statistik har Stotsky jämfört två siffror sedan 1999: budgetmässigt stöd som årligen getts till den Palestinska Myndigheten och antalet palestinska självmordsbombare årligen (både kriminella handlingar och terroristhandlingar och både israeliska och palestinska offer). Uppställda i ett diagram speglar de två siffrorna varandra på ett kusligt sätt:
Korrelationen syns än mer när biståndet från ett år läggs ovanpå antal mord följande året:
I korthet är det så att ungefär varje $1,25 miljoner av det budgetmässiga stödet förvandlas till ett dödsfall inom ett år. Som Stotsky anmärker: "Denna statistik betyder inte att utländskt bistånd orsakar våld men den väcker frågan om hur effektivt det är att använda utländskt bistånd för att stödja moderata krafter och bekämpa terrorism."
Jean-Paul Azam och Alexandra Delacroix uppmärksammade i en artikel år 2006, "Bistånd och uppdraget att bekämpa terrorism" (Aid and the Delegated Fight Against Terrorism) att palestiniernas agerande passar in i ett större mönster. De fann "ett ganska så pålitligt empiriskt resultat som visade att antalet terroristaktiviteter från ett land står i direkt relation till mängden utländskt bistånd som det landet mottagit" – med andra ord, ju mer utländskt bistånd desto mer terrorism.
Dessa undersökningar visar inte bara på motsatsen till det konventionella antagandet att det är fattigdom, arbetslöshet, förtryck, "ockupation" och missnöje som driver palestinierna till dödligt våld, de bekräftar också mitt eget ofta upprepade argument att det är uppmuntran av palestinierna som är problemet. Ju mer pengar palestinierna får desto starkare blir dem och desto mer benägna blir de att ta till vapen.
En upp och nervänd förståelse för krigsekonomi har rått i Israel sedan Oslo-förhandlingarna började 1993. I ställer för att beröva sina palestinska fiender deras resurser har israelerna följt Shimon Peres gåtfulla drömmar, och då i synnerhet hans lunta från 1993 Det nya Mellanöstern (The New Middle East), för att ge dem ekonomisk makt. Som jag skrev 2001 är detta "liktydigt med att ge fienden resurser medan striderna fortfarande pågår – inte en jättebra idé".
I stället för att fortsätta finansiera palestinsk krigshets bör västvärlden, med Israel som första land, stoppa all finansiering till den Palestinska Myndigheten.
