Västvärldens ekonomiska bistånd till palestinierna får, som jag visade på förra veckan, den perversa och motsatta effekten när det gäller ökningen av deras mördande, inklusive terrormord. Denna vecka bjuder jag på två stycken kanske än mer konstiga nyheter om de många miljarder dollar och donationer per capita från västvärlden, vilka slår alla tidigare rekord: För det första har dessa bidrag gjort palestinierna fattigare. För det andra är det i det långa loppet positivt med palestinsk utarmning.
Några grundläggande fakta om den palestinska ekonomin till att börja med, hämtat från Ziv Hellmans grundliga karläggning "Slutgiltig situation" (Terminal Situation) från Jerusalem Reports nummer den 24 december.
- Den palestinska årliga per capita inkomsten har krympt med omkring 40 procent sedan 1992 då den var som högst med $2 000 (innan Osloprocessen började) till mindre än $1 200 idag.
- Den israeliska per capita inkomsten som 1967 var 10 gånger högre än palestiniernas är nu 23 gånger högre.
- Djup fattigdom har ökat i Gaza från 22 procent av befolkningen 1998 till närmare 35 procent 2006; det hade varit omkring 67 procent om det inte hade varit för pengabistånd och mathjälp.
- Direkt utländsk investering existerar knappt medan lokalt kapital för det mesta skickas utomlands eller investeras i fastigheter eller i kortsiktig handel.
- Den Palestinska Myndighetens ekonomi, skriver Hellman "baseras till stor del på att tjänstemän inom den Palestinska Myndigheten ger monopol på olika industrier i utbyte mot mutor".
- Den Palestinska Myndighetens avlöningslista är så uppblåst att lönekostnaderna ensamt överstiger alla intäkter.
- Ett rättsväsende som inte fungerar hos den Palestinska Myndigheten betyder att det för det mesta är beväpnade gäng som löser handelstvister.
Föga förvånande karaktäriserar Hellman den palestinska ekonomin som "en röra".
Denna röra borde inte komma som någon överraskning, för som den avlidne Lord Bauer och andra har konstaterat så fungerar inte utländskt bistånd. Det korrumperar och snedvrider en ekonomi och ju större summor desto större skada. En talande detalj: flera gånger under Yasser Arafats styre gick en tredjedel av den Palestinska Myndighetens budget till "utgifter för presidentens ämbete" utan vidare förklaring, revision eller redovisning. Världsbanken protesterade men den israeliska regeringen och den Europeiska Unionen godkände detta korrupta arrangemang, så det fortsatte.
 Vid Pariskonferensen för den "Palestinska staten" den 17 december 2007, gavs löften om $7,4 miljarder © V.Chemla/GIN |
Paradoxalt nog kan detta misstag hjälpa till att lösa den arabisk-israeliska konflikten. För att förstå hur måste man väga vedermödor mot uppmuntran, som förklaring till palestinsk extremism och våldsamhet.
"Vedermödorsmodellen", en förklaring som alla västländer sväljer, förklarar de palestinska aktionerna som härstämmande från fattigdom, isolering, israeliska vägspärrar, frånvaron av en stat osv. Den Palestinska Myndighetens ledare Mahmoud Abbas sammanfattade denna åsikt vid Annapoliskonferensen i november: "frånvaron av hopp och överväldigande förtvivlan … göder extremism". Om man eliminerar dessa vedermödor så skulle palestinierna förmodligen vända sin uppmärksamhet till sådana konstruktiva frågor som ekonomisk utveckling och demokrati. Problemet är dock att sådan förändring aldrig någonsin sker.
"Uppmuntransmodellen" vänder upp och ner på Abbas logik: frånvaron av förtvivlan och överväldigande hopp göder faktiskt extremism. Palestinierna får sitt hopp genom att uppfatta Israel som svagt vilket gör att de känner optimism och iver vid tanken på att den judiska staten kan elimineras. På motsatt sätt, när palestinierna inte kan se en väg framåt mot Israel så ägnar de sig åt de mer jordnära uppgifterna som att förtjäna sitt uppehälle och utbilda sina barn. Observera att den palestinska ekonomin nådde sin kulmen 1992, just vid tidpunkten för Sovjetunionens fall och efter Kuwaitkriget, då förhoppningen om att kunna eliminera Israel var som lägst.
Det är uppmuntran, inte vedermödor, som är orsaken till palestiniernas krigiska uppförande. Därav följer att allt som förminskar palestinskt självförtroende är bra. En misslyckad ekonomi gör palestinierna deprimerade, för att inte tala om deras militära och andra förmågor, och på så sätt kommer vi närmare en lösning.
Palestinierna måste få uppleva bitterheten av att förlora innan de kommer att ge upp sitt skamliga mål att eliminera sin israeliska granne och börja bygga upp sin egen ekonomi, statsskick, samhälle och kultur. Inga genvägar finns för att uppnå detta lyckliga slut. De som verkligen bryr sig om palestinierna måste vilja att de snarast känner förtvivlan så att ett kunnigt och värdigt folk kan växa förbi sin nuvarande barbarism och bygga upp någonting anständigt.
Det enorma slöseriet med västvärldens ekonomiska bistånd får ironiskt nog fram denna förtvivlan på två sätt: genom att uppmuntra terrorism och genom att förstöra ekonomin, och båda sätten betyder en ekonomisk nedgång. Sällan har lagen om oavsiktliga konsekvenser fungerat så fantasifullt.
