Om man inte kan namnge motståndaren hur kan man då besegra honom? På samma sätt som en läkare måste identifiera en sjukdom innan han kan bota patienten måste en strateg identifiera fienden innan ett krig kan vinnas. Ändå har västvärldens regeringar visat sig vara ovilliga att identifiera motståndaren i den konflikt den amerikanska regeringen på olika sätt (och eufemistiskt) benämner "det globala kriget mot terror," det "långa kriget," den "globala kampen mot våldsam extremism," och till och med den "globala kampen för säkerhet och utveckling."
Denna räddhågsenhet visar sig genom en oförmögenhet att definiera krigsmål. Två uttalanden 2001 från högt uppsatta personer i USA är typiska för de vaga och ineffektiva deklarationer som västvärldens regeringar kommer med. Försvarsminister Donald Rumsfeld definierade seger som etablerandet av "en omgivning där vi faktiskt kan fullborda och leva ut (vår) frihet". Som kontrast kan nämnas att George W. Bush kungjorde ett snävare mål – "besegrandet av det globala terrornätverket" – vilket detta odefinierade nätverk än må vara.
Att "besegra terrorism" har verkligen förblivit det grundläggande målet. Slutsatsen blir då att terrorister är fienden och antiterrorism det huvudsakliga svaret.
Men observatörer har mer och mer kommit till slutsatsen att terrorism bara är en taktik, inte en fiende. Bush så gott som erkände detta år 2004 när han bekräftade att "vi har faktiskt felbenämnt kriget mot terror". Istället kallade han kriget en "kamp mot ideologiska extremister som inte tror på fria samhällen och som råkar använda sig av terror som vapen för att försöka skaka den fria världens samvete".
Ett år senare, i efterdyningarna av bomningarna av bussarna i London den 7/7, vidareutvecklade den brittiske premiärministern Tony Blair diskussionen genom att tala om fienden som "en religiös ideologi, en börda inom den världsomspännande religionen islam". Strax därpå använde Bush själv termen "islamisk radikalism", "militant jihadism" och "islamo-fascism". Men dessa ord utlöste en våg av kritik och han tvingades backa.
I mitten på 2007 hade Bush återgått till att tala om "den stora kampen mot extremism som nu utspelar sig över hela Mellanöstern". Det är här vi befinner oss nu, USA-regeringens olika myndigheter har blivit rådda att hänvisa till fienden i sådana suddiga termer som "dödskult", "kultliknande", "sekteristisk kult", och "våldsamma medlemmar av en kult".
Men faktum är att fienden har ett exakt och koncist namn: islamism, en radikal utopisk version av islam. Islamister, anhängare av denna välfinansierade, utbredda, totalitära ideologi försöker skapa en global islamisk samhällsordning som helt och hållet bygger på den islamiska lagen (sharia).
Sålunda definierat står det klart vilket svar som behövs. Svaret är tvåfaldigt: besegra islamismen samt hjälpa muslimer att utveckla en alternativ form av islam. Det är ingen tillfällighet att detta synsätt är detsamma som de allierade hade när det gällde de två tidigare radikala utopiska rörelserna fascism och kommunism.
Först kommer bördan av att besegra en ideologisk fiende. Precis som 1945 och 1991 måste målet vara att marginalisera och försvaga en sammanhängande och aggressiv ideologisk rörelse så att den inte längre vare sig attraherar anhängare eller utgör ett världsomfattande hot. Andra Världskriget som vanns med blod, stål och atombomber är en modell för seger, Det Kalla kriget med sin avskräckning, komplexitet och nästan fredliga sammanbrott är en helt annan.
För att besegra islamisterna kommer man förmodligen att behöva använda sig av erfarenheter från båda dessa krig och blanda ihop dem till en ny mix av konventionell krigsföring, antiterrorism, motpropaganda och många andra strategier. Å ena sidan ledde krigsansträngningar till att Talibanregeringen i Afghanistan störtades; å andra sidan krävs det att man avvisar de lagliga islamister som arbetar legitimt inom utbildning, religion, media, rätts- och politiska arenor.
Det andra målet innebär att man hjälper muslimer som motsätter sig islamisternas mål och som önskar erbjuda ett alternativ till islamismens depravering genom att göra islam förenlig med det bästa i det moderna sättet att leva. Men dessa muslimer är svaga, de är enbart några få individer som precis har börjat det hårda arbetet med att göra efterforskningar, kommunicera, organisera sig, samla in pengar och mobilisera.
För att kunna göra allt detta snabbare och mer effektivt behöver dessa moderata krafter uppmuntran och stöd från icke-muslimer. Hur oansenliga det än kan verka just nu så är det i de moderata krafternas händer som förmågan att modernisera islam ligger och därigenom möjligheten att få ett slut på hotet från islamisterna.
I den slutliga analysen presenterar islamismen två stora utmaningar för västvärlden: att tala öppet och att sikta på seger. Ingetdera faller sig naturligt för den moderna människan som tenderar att föredra politiskt korrekthet och konfliktlösning eller till och med eftergivenhet. Men när man väl överkommit dessa hinder innebär islamistfiendens svagheter vad gäller vapenarsenal, ekonomi och resurser att de lätt kan besegras.
