Israel har under de senaste sextio åren levt mer intensivt än något annat land.
Dess höjdpunkter – återupprättande av en tvåtusen år gammal stat 1948, historiens mest snedvridna militära seger 1967 och det häpnadsväckande fritagande av gisslan i Entebbe 1976 – har varit triumfer där viljestyrka och själ inspirerat den civiliserade världen. Dess lågvattenmärke har varit självpåtagna förödmjukelser: ensidigt tillbakadragande från Libanon och utrymningen av Josephs grav, båda år 2000; återtåget från Gaza år 2005; nederlaget mot Hizbollah år 2006; och döda kroppar-för-fångar utväxlingen med Hizbollah förra veckan.
En utomstående kan bara förundra sig över kontrasterna. Hur kan upphovsmännen till sådana häpnadsväckande segrar upprepade gånger dra sådan vanära över sig själva, skenbart omedvetna om vikten av deras handlingar?
En ledtråd har att göra med tidpunkten. Höjdpunkterna inträffade under statens första tre decennier medan lågvattenmärkena har inträffat sedan år 2000. Någonting har förändrats på djupet. Den strategiskt briljanta men ekonomiskt bristfälliga tidiga staten har ersatts av det motsatta. Gårdagens mästerspioner, militära genier och politiska tungviktare intresserar sig nu istället för High Tech och har lämnat över staten till korrupta, kortsynta människor med begränsade förståndsgåvor.
Hur kan man annars förklara kabinettmötet den 29 juni där 22 av 25 ministrar röstade för att släppa fem levande arabiska terrorister, inklusive Samir al-Kuntar, en 45-årig psykopat och den mest ökände fången i israeliskt fängelse, plus 200 döda kroppar? Israel fick i sin tur tillbaka kropparna av två israeliska soldater som mördats av Hizbollah. Till och med The Washington Post undrade över detta beslut.
Israels premiärminister Ehud Olmert godkände avtalet med motiveringen att det "kommer att få slut på hela den här smärtsamma episoden", en hänvisning till att man fått tillbaka kropparna av de dödade soldaterna och att man tillfredsställer gisslans familjers krav på ett avslut. Båda dessa skäl är i sig själva hedervärda, men till vilket pris? Denna snedvridna prioritet visar hur ett tidigare formidabelt strategiskt land har urartat till ett i högsta grad sentimentalt land, med roderlöst statsskick där självupptagen egoism överskuggar raison d'être. Israeler som har fått nog av både avskräckningsmetoder och blidkningsförsök har förirrat sig.
Hur fruktansvärt kabinettsbeslutet än var så är det än värre att varken oppositionspartiet Likud eller andra ledande israeliska institutioner svarade med ilska utan i allmänhet (med vissa märkbara undantag) satt tysta vid sidan om. Frånvaron av kritik återspeglar vad en opinionsundersökning utförd av Tami Steinmetz Center visar; att större delen av den israeliska befolkningen godkänner utväxlingen. I korthet kan man säga att problemet går långt utanför den styrande klassen och inbegriper befolkningen i allmänhet.
 Samir Kuntar anländer till Libanon, komplett med Hizbollah uniform och "Heil Hitler"-hälsning (AFP). |
Avtalet kommer att få många negativa konsekvenser. Det uppmuntrar arabiska terrorister att kidnappa fler israeliska soldater och sedan döda dem. Det stärker Hizbollahs ställning i Libanon och legitimerar Hizbollah internationellt. Det uppmuntrar Hamas och gör ett avtal för att få tillbaka deras israeliska gisslan mer problematisk. Avslutningsvis är det så att medan denna händelse kan verka liten i jämförelse med kärnvapenhotet från Iran så är de två relaterade.
Internationella rubriker i stil med "Israel Sörjer, Hizbollar Jublar" bekräftar den utbredda men felaktiga Mellanösternsynen på Israel som ett "spindelnät" som kan förstöras. Den nyligen genomförda utväxlingen kan ge det redan apokalyptiska iranska ledarskapet fler anledningar att svänga med sina vapen. Vad värre är, som Steven Plaut noterar, är att genom att jämställa "massmord på judiska barn med stridande soldater" så rättfärdigas "massutrotningen av judar på grund av den judiska rasens underlägsenhet".
För de som bryr sig om Israels välfärd och säkerhet har jag två trösterika saker att säga. För det första förblir Israel ett starkt land som har råd att begå misstag; en beräkning beräkning visar till och med att de skulle överleva ett kärnvapenkrig med Iran vilket Iran inte skulle
För det andra så kan Kuntaraffären få ett oväntat lyckligt slut. En hög israelisk tjänsteman sade till David Bedein att nu när Kuntar inte längre sitter i israeliskt fängelse har Israel inte längre någon skyldighet att skydda honom; när han anlände till Libanon blev han "ett legitimt mål att döda. Israel kommer att få tag i honom och han kommer att dödas … skulden kommer att betalas". En annan högre tjänsteman tillade "vi kan inte låta den här mannen tro att han kommer att gå straffri för sitt mord på en 4-årig flicka".
Vem kommer att skratt sist, Hizbollah eller Israel?
