Utan tvekan var beslutet att anställa Steven J. Rosen på Middle East Forum ett av de svåraste beslut jag haft att fatta sedan jag grundade organisationen sedan 1994.
 Steven J. Rosen (vänster) och Keith Weissman. |
Washington Post skrev att "Rosen var en av de första som började med 'lobbyverksamhet mot myndigheter', en verksamhetsform som inte var utbredd när han började i mitten på 80-talet, men som nu är ett rutinmässigt komplement till den mer traditionella lobbyverksamheten i Kongressen". New York Times beskrev honom som "briljant, energisk och en av (AIPACs) mest inflytelserika anställda, med vittomfattande kontakter både inom Bushadministrationen och utomlands". National Public Radios underrättelsekorrespondent ansåg att han "hjälpt till att forma (AIPAC) till en av de mäktigaste lobbygrupperna i landet". Enligt Ha'aretz som skrev om Rosen precis efter han hade lämnat AIPAC så är han "inte enbart ytterligare en AIPAC-tjänsteman; i mångas ögon är han AIPAC".
Dessutom har Rosen en akademisk bakgrund. Han har undervisat på ett flertal universitet (Pittsburgh, Brandeis, Australian National), varit ansvarig för Mellanösternfrågor hos tankesmedjan RAND Corporation och är medförfattare till en bästsäljare The Logic of International Relations. Så han skulle passa bra in i vår tankesmedja.
Å andra sedan så stod han (tillsammans med AIPAC-kollegan Keith Weissman) åtalad av Bushadministrationen för brott mot lagen med det illavarslande namnet Spionakten (Espionage Act) från 1917 och riskerade en dom som kunde ha gett honom fängelse i flera år. Trots att han inte anklagades för spioneri, så frossade hans (och våra) motståndare i att referera till honom som en "åtalad spion" och vi var naturligtvis oroliga för vad det skulle betyda för oss om han förklarades skyldig.
Under omfattande konsultationer med Middle East Forums styrelse fann jag en stor vilja från alla att ta in en så formidabel analytiker när han som bäst behövde stöd, blandat med farhågor för åtalet.
Två händelser löste problemet för oss i september 2008. Vår egen undersökning av regeringens bevis övertygade oss om åtalets orättfärdighet, tarvlighet, godtycklighet, tomhet och värdelöshet. Övertygade om Rosens oskuld skulle inte åtalet mot honom hindra oss från att anställa honom.
För det andra hände det saker i världen. Vi anser att iraniernas ansträngning att skaffa sig bomben är det största enskilda hotet mot både Mellanöstern och USA (i det senare fallet via electromagnetisk puls) och vi förstod att den avgående Bushadministrationen inte skulle vidta några åtgärder för att stoppa iraniernas jakt på kärnvapen; och att Barack Obama med sin mjuka inställning till Iran med stor sannolikhet skulle vinna valet.
Därför började Forumet i oktober 2008 betala Rosen för att arbeta fram olika sätt att stoppa den iranska marschen mot kärnvapen. Han är perfekt för jobbet, han påbörjade ansträngningar för att förhindra de iranska kärnkraftsambitionerna för femton år sedan – långt innan detta blev en allmän angelägenhet. Genom att arbeta i kulisserna initierade han till exempel ansträngningar som skulle innebära inflytande över Teheran med gradvisa ekonomiska sanktioner genom att övertyga presidenten om att ta två beslut 1995, följda av Iran-Libyen sanktionslagen från 1996 vilken lade grunden för alla efterföljande ansträngningar att använda ekonomiskt tryck mot den iranska regeringen. Han har varit aktiv inom detta område ända sedan dess.
Efter installerandet tog Forumet formellt emot Rosen som gästledamot. Under hans korta tid i denna kapacitet har han initierat ett Washingtonprojekt med sin inflytelserika blogg, "Obama Mideast Monitor," och en ny tidskriftsserie kallat The Policy Forum. Det var Rosens blogg som startade den kedja av händelser som fick Charles Freeman att dra tillbaka sin kandidatur till ordförandeposten för den Nationella underrättelsemyndigheten.
Så den första maj kom den välkomna nyheten att USAs justitiedepartement lagt ner åtalet mot herrarna Rosen och Weissman. Som Washington Post, uttrycker det så innebär detta beslut "en fantastisk revansch" för dem. Förutom det så drar det gränserna för hur långt godtyckliga och skadliga regeringsåtgärder får gå.
Jag gratulerar herrarna Rosen och Weissman och nu, när han inte längre tyngs av juridiska problem, ser jag fram emot att Steve tar upp Iranportföljen med hela sin uppmärksamhet och förnyad effektivitet.
