Avigdor Lieberman blev Israels utrikesminister igår. Han firade sin invigning med ett jungfrutal som, enligt nyhetsrapporteringarna, fick lyssnarna att grimasera, skruva på sig och bli förfärade. BBC till exempel informerar oss att hans ord fick "hans företrädare Tzipi Livni att avbryta honom och diplomater att obekvämt röra på sig".
 Avigdor Lieberman |
Världsordningen: Det Westfaliska systemet är dött, ersatt av ett modernt system som inkluderar stater, halvstater och irrationella internationella spelare (exempelvis Al-Qaida, möjligen Iran).
Världsprioriteringar: Dessa måste ändras. Den fria världen måste fokusera på att vinna över de länder, styrkor och extremistiska enheter "som försöker kränka den". De verkliga problemen kommer från "den pakistanska, afghanska, iranska och irakiska riktningen" – och inte från den israelisk-palestinska konflikten.
Egypten: Lieberman lovordar Kairo som "en stabiliserande faktor i det regionala systemet och kanske även bortom det" men informerar Mubaraks regering att han endast kommer att åka dit om hans motpart kommer till Jerusalem,
Upprepande ordet "fred": Lieberman uttryckte förakt för tidigare israeliska regeringar: "Det faktum att vi säger ordet 'fred' tjugo gånger om dagen kommer inte att föra fred närmare".
Bördan av fred: "Jag har sett alla de förslag som Ehud Olmert så generöst gjort men jag har inte ännu sett något resultat". Nu har saker och ting förändrats: "den andra sidan bär också ansvaret" för fred och måste göra mer.
Vägkartan: Talets mest förvånande nyhet är Liebermans fokus på och godkännande av Vägkartan, ett diplomatiskt initiativ från 2003 som han vid den tiden röstade emot men vilken, som han säger, är "det enda dokument som godkänts av kabinettet och säkerhetsrådet". Han kallar det för "en bindande resolution" som den nya regeringen måste genomföra. Till skillnad mot Annapolisavtalet från 2007 som han anser att regeringen inte är bunden av ("varken kabinettet eller Knesset has ens ratificerat det").
Genomförandet av vägkartan: Lieberman har för avsikt att ord för ord "agera exakt" i enlighet med vägkartan, inklusive dess Tenet och Zinni underdokument. Därefter kommer ett av hans två centrala uttalanden i talet:
"Jag kommer aldrig att gå med på att vi avstår från alla paragrafer – jag tror det finns 48 stycken – och går direkt till den sista paragrafen som handlar om förhandlingar om en permanent överenskommelse. Nej, dessa eftergifter åstadkommer ingenting. Vi kommer att följa avtalet bokstavligt som det är skrivet. Paragraf ett, två, tre, fyra – avrustning av terroristorganisationer, etablerandet av en effektiv regering, genomförandet av en grundlig konstitutionell förändring av den Palestinska myndigheten. Vi kommer att fortsätta exakt i enlighet med paragraferna. Vi är också skyldiga att genomföra det som krävs av oss i varje paragraf, men detta måste även andra sidan göra. De måste helt och fullt genomföra det som står skrivet i dokumentet."
Misstaget att göra eftergifter: Han talar om de "dramatiska steg och långtgående förslag" som både Sharonregeringen och Olmerts regering kommit med och sammanfattar sedan "men jag ser inte att (de) bringat fred. Tvärtom. … Det var just när vi gjorde alla eftergifter" som Israel blev mer isolerat, såsom vid Durbankonferensen 2001. Sedan följde hans andra centrala uttalande:
"Vi förlorar också mark varje dag i den allmänna opinionen. Tror någon att eftergifter och ett konstant upprepande av "jag är beredd att ge efter", och användandet av ordet "fred" kommer att leda till någonting? Nej, det kommer bara att inbjuda till påtryckningar och fler och fler krig. Si vis pacem, para bellum – om du vill fred, rusta för krig, var stark."
Israelisk styrka: Lieberman sammanfattar med ett flammande upprop att vara starka: "När var Israel som starkast i den allmänna opinionen och runt om i världen? Efter segern i Sexdagarskriget, inte efter alla eftergifter i Osloavtalen I, II, III och IV".
Kommentarer:
(1) Jag hade och har fortfarande reservationer om Lieberman, men detta tal är en bra början för honom. Med så få ord som möjligt kungjorde han att "Israel är tillbaka".
(2) Med tanke på att det formella namnet på Vägkartan är "A Performance-Based Roadmap to a Permanent Two-State Solution to the Israeli-Palestinian Conflict," medger jag att jag är förbryllad över nyhetsrapporteringen (som en rubrik i Los Angeles Times, "Utrikesminister säger att Israel inte är tvingat att följa vägen som leder till tvåstatslösning" där man påstår att Lieberman deklarerat ett slut på tvåstatslösningen.
(3) Det ligger mycket ironi i att Lieberman nu försvarar Vägkartan, ett initiativ han och många andra med samma inställning fördömde när den antogs. För en auktoritativ diskussion vid tiden för dess uppkomst, brister och konsekvenser se analysen gjord av Daniel Mandel, "En disharmoni i fyra delar: kvartetten ritar kartor för fred."
