Nakba, det arabiska ordet för "katastrof", har kommit in i det engelska språket och används när man pratar om den arabisk-israeliska konflikten: Den anti-israeliska webbsidan The Electronic Intifada, definierar Nakba som "fördrivningen och vräkningen av hundratusentals palestinier från deras hem och land 1948".
De som önskar att Israel ska försvinna stödjer aktivt Nakba-berättelsen. Nakba-dagen till exempel högtidlighålls som en sorglig palestinsk motsvarighet till firandet av Israels självständighetsdag och varje år publicerar man påstådda israeliska försyndelser. Denna dag har blivit så etablerad att FNs generalsekreterare Ban Ki-moon – som alltså representerar samma institution som skapade staten Israel – har uttryckt sitt stöd till "det palestinska folket på Nakbadagen". Till och med det judisk-palestinska samhället Neve Shalom som hävdar att de är "engagerade i utbildningsarbete för fred, jämställdhet och förståelse mellan två folk", firar plikttroget Nakbadagen.
Nakba-ideologin framställer palestinierna som offer utan val och därför inte ansvariga för de olyckor som drabbar dem. Den lägger skulden på enbart Israel för det palestinska flyktingproblemet. Denna inställning har en inbyggd intuitiv attraktionskraft eftersom muslimer och kristna palestinier var i majoritet under en lång period i landet som blev Israel medan de flesta judar var relativa nykomlingar.
En intuitiv känsla är dock inte detsamma som historisk exakthet. I hans nya tour de force Palestine Betrayed (Palestina Förrått) använder sig Efraim Karsh från University of London av det senare. Med sin vanliga grundliga arkivforskning – i detta fall förlitande sig på en mängd nyligen offentliggjorda dokument från perioden för det brittiskt styret och det första arabisk-israeliska kriget, 1917-49 – med klar och tydlig presentation och noggrann historisk känslighet, hävdar Karsh det motsatta fallet: att palestinierna fattade beslut om sitt eget öde och själva bär nästan hela ansvaret för att de blev flyktingar.
Med Karshs ord: "Långt ifrån att vara olyckliga offer för en sionistisk rovdjursattack var det de palestinskarabiska ledarna som, från 1920-talet och framåt, till stor del på tvärs mot önskemålen från deras egna led, startade en oförtröttlig kampanj för att utrota det judiska nationella återupplivandet, en kampanj som kulminerade med det våldsamma försöket att sätta stopp för FNs delningsresolution". Vidare skriver han att "den palestinsk-judiska konfrontationen inte var oundviklig, och den arabisk-israeliska konflikten definitivt inte var det heller".
Trots allt visade det sig att Karsh insikt var den konventionella, faktiskt den odiskutabla tolkningen på 1940-talet. Under tidens gång har "palestinierna och deras supportrar i västvärlden undan för undan skrivit om deras nationella berättelse", och därigenom gjort Israel till en ovanlig gärningsman, den som hudflängs i FN, i universitetsklassrum och på ledarsidorna.
Karsh lyckas framgångsrikt föra fram sina åsikter och fastslå två huvudpunkter: att (1) den judisk-sionistisk-israeliska sidan hela tiden försökte hitta en kompromiss medan den palestinsk-arabisk-muslimska sidan förkastade nästan alla förslag till överenskommelse; och (2) arabisk oförsonlighet och våldsamheter orsakade den självförvållade "katastrofen".
Den första punkten är mest känd, i synnerhet sedan Osloavtalet 1993, eftersom den alltsedan dess fortfarande gäller. Karsh visar på en konsekvent judisk goodwill och arabiskt förkastande som går tillbaka till Balfourdeklarationen och som pågick under hela perioden av brittiskt styre. (En påminnelse för de som inte kommer ihåg: Balfourdeklarationen skrevs 1917 och i dokumentet uttrycktes Londons intention att i Palestina etablera ett "nationalhem för det judiska folket" och den brittiska erövringen av Palestina bara 37 dagar senare gav dem kontroll över Palestina fram tills 1948).
Under de första åren efter 1917 var den arabiska reaktionen tystlåten eftersom både ledarna och massorna såg fördelarna med det dynamiska sionistiska företaget vilket hjälpte till att blåsa nytt liv i ett efterblivet och sparsamt befolkat Palestina. Sedan framträdde, med brittisk hjälp, den skadliga figuren som skulle komma att dominera palestinsk politik under de nästa tre årtiondena, Amin al-Husseini. Från omkring 1921 framåt, visar Karsh, hade sionisterna och palestinierna många val att göra; medan de förra utan undantag valde kompromiss beslöt sig de senare obevekligen för utrotning.
I olika kapaciteter – mufti, ledare för islamiska och politiska organisationer, allierad med Hitler, den arabiska massans hjälte – drev Husseini sitt folk mot vad Karsh kallar "en obeveklig kollisionskurs med den sionistiska rörelsen". Han hatade judar så till den grad att han förenade sig med den nazistiska folkmordsmaskinen. Husseini vägrade acceptera deras närvaro i Palestina oavsett hur få de var, än mindre accepterade han någon som helst form av sionistisk suveränitet.
Från tidigt 20-tal kunde man urskilja ett mönster som fortfarande gäller och är bekant idag: sionistisk jämkning, "smärtsamma eftergifter" och konstruktiva ansträngningar för att överkomma olikheterna, möttes av palestinsk antisemitism, avfärdande och våldsamheter.
Som komplement till denna tvådelade dramatis personae och som komplikation till den skarpa kontrasten stod den, i allmänheten mer välvilligt inställda till jämkning, palestinska allmänheten, den skamliga antisemitiska brittiska mandatmyndigheten, en jordansk kung som var mycket angelägen om att styra över judarna, hjälplösa arabiska statsmän och en opålitlig amerikansk regering.
Trots muftins radikalisering av den palestinska opinionen och trots att nazisterna kom till makten så försökte sionisterna hela tiden jämka. Det tog några år men så småningom lyckades muftins nollacceptans- och utrotningspolitik övertyga de motsträviga ledarna för Arbetarpartiet, inklusive David Ben Gurion, att goda gärningar inte skulle underlätta deras dröm om att bli accepterade. Fortfarande, trots misslyckande efter misslyckande, fortsatte sionisterna leta efter en moderat arabisk partner som de kunde komma överens med.
I motsats förstod Ze'ev Jabotinsky och hans grupp, föregångare till dagens Likudparti, redan 1923 att "det finns inte skuggan av en chans att araberna i landet Israel någonsin kommer att gå med på att 'Palestina' blir ett land med judisk majoritet". Men även han tillbakavisade tanken på att köra ut araberna och insisterade på deras fulla medborgerliga rättigheter i en framtida judisk stat.
Detta förhållningssätt kulminerade i november 1947 när Förenta Nationerna antog en delningsplan som med dagens språkbruk skulle kallas för en tvåstatslösning. Med andra ord så gav man palestinierna en stat på silverfat. Sionisterna gladde sig men palestinska ledare, framförallt den illvillige Husseini, motsatte sig surt varje lösning som innebar judisk autonomi. De insisterade på allting och fick därför ingenting. Om de hade accepterat FNs plan skulle Palestina ha firat sin 62 självständighetsdag i maj i år. Och det skulle inte ha blivit någon Nakba.
Den mest originella delen av Palestine Betrayed är den halva som innehåller en detaljerad återblick på flykten av muslimer och kristna från Palestina under åren 1947-49. Här kommer Karshs arkivforskning in, den möjliggör för honom att presentera en unikt rik skildring av de specifika omständigheterna av arabisk flykt. Han går igenom en efter en av de olika arabiska befolkingscentra – Qastel, Deir Yassin, Tiberias, Haifa, Jaffa, Jerusalem, Safad – och sedan tar han en närmare titt på byarna.
Israels självständighetskrig kan delas in i två delar. Hårda strider började inom timmar efter Förenta Nationernas omröstning den 29 november 1947 om att dela Palestina, och höll på till kvällen innan britterna evakuerade landet den 14 maj 1948. Den internationella konflikten började den 15 maj (dagen efter Israels tillkomst) när fem arabstaters arméer invaderade. Dessa fientligheter höll på fram till januari 1949. Den första fasen bestod till stora delar av gerillakrigföring, den andra delen i huvudsak av konventionell krigföring. Över hälften (mellan 300 000 och 340 000) av de 600 000 arabiska flyktingarna flydde före den brittiska evakueringen och de flesta av dem under den sista månaden.
Palestinierna flydde under många olika omständigheter och av många olika anledningar. Arabiska befälhavare beordrade icke stridande att lämna plats för militären; de hotade eftersläntrare att behandla dem som förrädare om de stannade kvar; de krävde att byborna skulle evakueras för att de skulle kunna förstärka sin ställning på slagfältet; de lovade människorna att det skulle vara säkert för dem att återvända om några dagar. Vissa grupper föredrog att fly framför att skriva under ett eldupphöravtal med sionisterna; som Jaffas borgmästare uttryckte det "Jag har inget emot att Jaffa förstörs om det hjälper oss att säkerställa att Tel Aviv förstörs". Muftins agenter attackerade judar för att provocera fram fientlighet. Familjer som hade möjlighet att fly undan faran gjorde detta. När jordbrukarna hörde att jordägaren de hyrde av skulle straffas så oroade de sig för att köras bort och förekom genom att överge landet. Bitter inbördes fiendskap gjorde att det var svårt att planera. Bristen på mat och andra nödvändigheter spred sig. Serviceanläggningar som vattenpumpstationer övergavs. Rädsla för arabiska krypskyttar spred sig och även rykten om sionistiska grymheter.
Bara i ett fall (Lydda) körde israeliska trupper ut araberna. Det är värt att notera att detta var den enda händelsen i sitt slag. Karsh förtydligar att under hela den första stridsfasen: "Ingen av de 170 000 – 180 000 araberna som flydde från städerna och endast en handfull av de 130 000 – 160 000 byborna som lämnade sina hem tvingades bort av judarna".
Det palestinska ledarskapet ogillade att befolkningen återvände, man såg detta som ett smygerkännande av den gryende staten Israel. Israelerna var först beredda att ta tillbaka de evakuerade men allteftersom kriget fortskred hårdnade deras position. Premiärminister Ben Gurion förklarade hur de tänkte den 16 juni 1948: "Detta kommer att vara ett krig på liv och död och (de evakuerade) kan inte ges möjlighet att återvända till de övergivna platserna. … Vi startade inte kriget. De började kriga. Jaffa förklarade krig mot oss, Haifa förklarade krig mot oss, Beisan förklarade krig mot oss. Och jag vill inte att de ska kunna förklara krig igen".
Karsh summerar "det var de arabiska ledarnas aktioner som dömde hundratusentals palestinier till exil".
I den här boken slår Karsh fast två betydelsefulla fakta: att araberna avbröt byggandet av en palestinsk stat och att de orsakade Nakban. Under processen bekräftar han sin status som den mest framstående historiker som skriver om det moderna Mellanöstern idag och han utvidgar argumenten från sina tre tidigare böcker. Hans största och viktigaste verk Empires of the Sand: The Struggle for Mastery in the Middle East, 1789-1923 (tillsammans med Inari Karsh, 1999) hävdade att människorna i Mellanöstern inte var, vilket man i allmänhet trodde, "olyckliga offer för en imperialistisk rovdjursattack utan istället var de aktiva deltagare i omstruktureringen av deras region", en förändring med enorm politisk betydelse. Palestine Betrayed tillämpar den bokens tes på den arabisk-israeliska konflikten vilket berövar palestinierna deras ursäkter och offerstatus och visar att de aktivt, om än felaktigt, valde sitt eget öde.
I Fabricating Israeli History: The "New Historians" (1997) blottlägger Karsh det usla arbetet, till och med bedrägliga, från den skola av Israelhistoriker som lägger skulden på flyktingproblemet 1948-49 på den judiska staten. Palestine Betrayed visar den andra sidan; om de tidigare böckerna vederlägger misstag så visar den här på sanningen. Slutligen så, i Islamic Imperialism: A History (2006), visade han på den expansionistiska kärnan i den islamiska religionen som varit aktiv under århundraden; här utforskar han den drivkraften in i minsta detalj bland palestinierna, sammanlänkar den islamiska mentaliteten och dess tro på sin egen överhöghet med en ovilja att göra praktiska eftergifter till judisk suveränitet.
Palestine Betrayed omformulerar dagens arabisk-israeliska debatt genom att sätta in det i sitt rätta sammanhang. Den bevisar att i 90 år har den palestinska politiska eliten valt att avvisa "det judiska nationella återupplivandet och (insisterat på) nödvändigheten av våldsam förstörelse". Karsh avslutar helt riktigt med att konflikten kommer att ta slut endast när palestinierna ger upp sitt "folkmordsförhoppningar".
