Storbritanniens största och längsta terroristutredning slutade förra månaden med fällande dom mot tre brittiska muslimer. Deras konspirationer år 2006 gick ut på att spränga plan som flög över Atlanten med förhoppningen att döda uppemot 10 000 människor. Detta som kunde ha blivit en katastrof ger oss en svidande påminnelse om den globala fara som brittiskbaserade radikala islam utgör.
Heritage Foundation kallar brittisk islamism "en direkt säkerhetsrisk" mot USA och The New Republic benämner den "det största hotet mot amerikansk säkerhet". De berörda tjänstemännen håller med. Den brittiska inrikesministern sammanställde en dossier 2003 där det står att han erkänner att hans land utgjort en "viktig bas" för terrorism. En CIA studie 2009 kom till slutsatsen att brittiskfödda medborgare med pakistanskt ursprung (vilka fritt kan resa in i USA utan att behöva visum) utgör den troligaste källan till terrorism i Amerika.
Dessa rapporter bekräftas, uppdateras och dokumenteras av Londons Centre for Social Cohesion, under den formidable Douglas Murrays ledning. Centret har just publicerat ett 535 sidor långt opus, Islamist Terrorism: The British Connections, skrivet av Robin Simcox, Hannah Stuart och Houriya Ahmed. Den består till största delen av detaljerad biografisk information om två sorters gärningsmän bakom vad de kallar "islamism-relaterade brott" (förkortat 'IRO' på engelska) – det vill säga incidenter där bevisen pekar på islamistiska övertygelser som den primära drivkraften.
En lista innehåller information om de 137 individer som dömts för IRO eller självmordsattacker som del av sådana brott inom Storbritannien; den andra listan innehåller biografier för 88 individer med anknytning till Storbritannien som är engagerade i IRO på andra håll i världen. Studien täcker elva år 1999-2009.
Inhemska brittiska terrorister uppför sig skrämmande normalt. De är i huvudsak unga (genomsnittlig ålder: 26) och män (96 procent). Nästan hälften av dem har en sydasiatisk bakgrund. Av de vars utbildningsbakgrund är känd har de flesta gått på universitet. Av de vars yrkesverksamhet är känd har de flesta jobb eller studerar på heltid. Två tredjedelar av dem är brittiska medborgare, två tredjedelar har ingen anknytning till förbjudna terroristorganisationer och två tredjedelar har aldrig varit utomlands för att delta i terroristträningsläger.
De flesta islamism-relaterade brott utförs med andra ord av helt ordinära muslimer vars sinnen har tagits över av den tydliga och mäktiga islamistiska ideologin. Det hade varit önskvärt att terroristernas antal var begränsat till psykopater för det skulle göra problemet mindre svårt att konfrontera och eliminera.
Storbritanniens säkerhetstjänst beräknar att fler än 2000 individer bosatta i Storbritannien idag utgör ett terroristhot, vilket visar inte bara att det "säkerhetsavtal" som en gång delvis skyddade Storbritannien från attacker från sina egna muslimer inte längre gäller utan också att Storbritannien kan stå inför det värsta internationella terroristhotet av alla västländer förutom Israel.
För den andra gruppen – islamister med band till Storbritannien vilka deltar i attacker utanför landet: rapportens författare säger ödmjukt att eftersom deras information består av urval och inte en omfattade lista så lämnar de ingen statistisk analys. Men deras urval pekar på fenomenets räckvidd, så jag sammanställde en lista på länder (och antal förövare med brittisk anknytning) där IRO med brittisk anknytning har begåtts.
Centrets lista inkluderar Afghanistan (12), Algeriet (3), Australien (1), Azerbajdzjan (1), Belgien (2), Bosnien (4), Kanada (1), Frankrike (7), Tyskland (3), Indien (3), Irak (3) Israel (2), Italien (4), Jordanien (1), Libanon (1), Marocko (2), Nederländerna (1), Pakistan (5), Ryssland (4), Saudiarabien (1), Somalia (1), Spanien (2), USA (14) och Jemen (10). Till centrets lista lägger jag till Albanien där en attack skedde före 1999 och Bangladesh och Kenya vilka verkar ha blivit bortglömda.
 De två brittiska självmordsbombare som attackerade en nattklubb i Tel Aviv. |
Allt som allt har 28 länder blivit angripna av brittisktbaserade islamistiska terrorister vilket ger oss en antydan om det globala hot de utgör. Förutom Indien kan de utsatta länderna delas in i två helt olika kategorier: västländer samt länder med muslimsk majoritetsbefolkning. En udda trio av USA, Afghanistan och Jemen har lidit mest av terrorister med brittisk anknytning.
Denna dokumentation föranleder flera frågor. För det första: hur mycket längre kommer det att dröja innan de brittiska myndigheterna inser att deras nuvarande politik – försöka förbättra muslimernas materiella omständigheter medan de blidkar islamisterna – missar det viktiga ideologiska elementet? För det andra: hittills pekar bevisen på att IRO stärker den islamistiska kampen i Storbritannien; kommer detta att fortsätta vara fallet samtidigt som våldet fortsätter eller kommer islamism-relaterade brott så småningom att råka ut för en motreaktion?
Slutligen, hur mycket förstörelse kommer det att krävas innan icke-brittiska regeringar fokuserar sina invandringsprocedurer på de en eller två procenten britter från vilka förövarna härrör – den muslimska befolkningen? Hur otrevligt detta perspektiv än är så är det betydligt bättre än att sprängas i luften.
