Från Hamas vs. Fatah: Kampen för Palestina
av Jonathan Schanzer
I den enorma akademiska och journalistiska bevakningen av den arabisk-israeliska konflikten röner skiljaktigheter bland palestinierna i allmänhet inte den uppmärksamhet de förtjänar, påpekar Jonathan Schanzer helt korrekt. Istället pådyvlas vi en officiell propagandistisk och felaktig partilinje. För att citera Rashid Khalidi, tidigare anställd hos den Palestinska befrielseorganisationen som nu undervisar vid Columbia University,[i] en "likformig palestinsk identitet" existerar. Palestinierna är en enda enhet – punkt slut.
Detta förenklade och ohistoriska sätt att betrakta situationen dominerar i stor utsträckning utomståendes uppfattning om palestinierna, och detta i så hög grad att det utestänger andra mer nyanserade analyser, och denna linje drabbar hela konfliktens historia – perioden före 1948,[ii] den Pan-arabiska storhetstiden, framväxandet av den Palestinska befrielseorganisationen och i synnerhet perioden på tjugo år mellan 1987-2007, vilken Schanzer redogör för på de följande sidorna. Som han säger "Medan amerikansk mainstream-media överrapporterade om våldet mellan palestinier och israeler så var rapporterna om den 'andra striden för palestinierna', vilken började utspela sig mellan Fatah och Hamas, få om ens några i Amerika".
Det finns många olikheter som skiljer palestinierna åt – muslim och kristen, stadsbo och lantbrukare, bofast och nomad, rik och fattig, regionala skillnader – men Schanzer, en oerhört begåvad historiker med det moderna Mellanöstern som specialitet, beskriver här karaktären hos två specifika intra-palestinska spänningsförhållandens omfattning och betydelse: i första hand striden mellan Fatah och Hamas eftersom denna är akut och av omedelbar politisk vikt och i andra hand delningen mellan Västbanken och Gaza.
Hamas versus Fatah följer de två gruppernas relationer från framväxandet av Hamas 1987 till Hamas erövring av Gaza i juni 2007, därefter granskas betydelsen av denna fientliga men subtila relation. För att sammanfatta så följer Schanzer den samtidiga försvagningen av Fatah och förstärkningen av Hamas under denna period. År 2008 är Fatahs ledare Mahmoud Abbas en försvagad "president enbart för området Muqata i Ramallah" medan Hamas styr i Gaza, hotar att ta makten på Västbanken, sänder hundratals raketer in i Israel[iii] och till och med utmanar Egyptens regering.[iv]
Denna dramatiska förskjutning av turen kan tillskrivas många faktorer men kanske framförallt det faktum att medan Yasser Arafats Fatah var allt för alla palestinier så representerar Hamas en sammanhängande rörelse med ett fast synsätt och specifika mål. Igen och igen visar Schanzer hur Hamas disciplin och beslutsamhet har gett dem övertaget över det korrupta och formlösa Fatah.
Palestinsk självdestruktion, försummad eller inte, anses vara en viktig amerikansk utrikespolitisk angelägenhet, i synnerhet sedan 1993 då Washington tog parti för Yasser Arafat, Fatah, den Palestinska befrielseorganisationen och den Palestinska Myndigheten och hoppades mot alla odds att stöd från Väst skulle förvandla en revolutionär rörelse som länge varit allierad med Sovjetunionen till ett organ för gott regerande och med ambitionen att upprätthålla status quo.
Bland de många principiella misstagen med detta hopp var att det ägnade för lite uppmärksamhet åt rivaliteten mellan Fatah och Hamas om stödet från de palestinska massorna som rasat sedan 1987, en rivalitet som gjorde att Fatah inte ville anses som för eftergivna mot Israel utan som lika aggressivt antisionistiska som Hamas. Det faktum att Fatah låg i förhandlingar med skiftande israeliska regeringar och därför var tvungna att göra försiktiga uttalanden till de israeliska och västliga medierna betydde att organisationen måste inta en särskilt hård inställning på marken. Vad amerikanska (och israeliska) politiker hade en tendens att avfärda som tillfälligheter visade sig få djupa och varaktiga följder; det räcker med att säga att de palestinska väljarnas vilja att acceptera Israel som en judisk stat stadigt har minskat sedan de berusande dagarna 1993 till en punkt där den idag endast representerar omkring en femtedel av politikerna.
Schanzer visar också på kostnaden för den amerikanska utrikespolitikens bristande uppmärksamhet för Fatah-Hamas fitna (arabiska för "intern strid"). För det första ledde det till en felaktig avläsning av den palestinska sinnesstämningen under perioden som ledde fram till valet i januari 2006, vilket gjorde att Washington forstsatte stödja dem i den lyckliga förvisningen att deras favorit Fatah skulle vinna; när det var dags för val kom Hamas förkrossande vinst över Fatah som en chock. För det andra betydde det som Schanzer kallar den "relativt svaga mainstream-mediabevakningen" av Fatah-Hamas-striden i början av 2007 att Hamas erövring av Gaza i juni kom som ännu en överraskning för Bush-administrationen. Kort sagt, de som hade ansvaret för amerikanska intressen varken förväntade sig eller var förberedda på de två omskakande händelserna som ledde till att Hamas fick makten, en situation som är lika pinsam som avslöjande. En så begränsad förståelse av problemen garanterar nästan allvarliga politiska misstag.
Varför, med tanke på omfattningen av de intra-palestinska skillnaderna och vad de betyder, har detta ämne blivit så grovt ignorerat? Schanzer håller sig förståndigt nog borta från detta känsliga ämne, men det som håller stora forskargrupper borta bör åtminstone nämnas. Jag tror att det reflekterar det faktum att få akademiker har ett genuint intresse för palestinierna. De vänder snarare sin överdrivna uppmärksamhet till den i andra avseenden lilla och obskyra befolkningen eftersom den utgör ett bekvämt och mäktigt redskap som kan användas för att baktala Israel.
Organisationer som är inställda på att kritisera Israels minsta rörelse[v] blir automatiskt experter på minsta lilla palestinska klagomål. De dokumenterar med kärleksfulla detaljer bebyggelse och transportmönster på Västbanken, vatten och elektricitetsnätverk i Gaza och hinder på vägen till de heliga platserna i Jerusalem. De som önskar ställa Israel i dålig dager måste kämpa för palestinierna genom anklagelser mot Israel om massavrättningar, tortyr, förnekande av sjukvård – men detta bör inte förväxlas med genuin omsorg om palestinierna. Inte heller leder det till förståelse av palestinskt liv.
Det gläder mig i synnerhet att författaren påbörjade en del av sitt inledande forskningsarbete för denna studie medan han var på Middle East Forum, det forskningsinstitut som jag förestår, i synnerhet undersökningen om Fatah versus Hamas,[vi] om jämförande palestinska uppror,[vii] och om delningen mellan Gaza och Västbanken.[viii] Denna senaste diskussion, utförligt beskriven här i kapitel 11, ger en synnerligen värdefull genomgång av de många och växande skillnaderna med dessa "två Palestina", ett ämne om vilket det inte finns särskilt mycket på engelska annat än det Jonathan Schanzer skrivit.
De flesta böcker om den arabisk-israeliska konflikten trampar på välkända marker. Hamas versus Fatah ger en självständig och originell analys av ett viktigt ämne.
Anmärkningar
i. Asaf Romirowsky och Jonathan Calt Harris, "Arafat Minion as Professor," Washington Times, 9 juli, 2004.
ii. För ett nytt och anmärkningsvärt undantag, se Hillel Cohen, Army of Shadows: Palestinian Collaboration with Zionism, 1917–1948 (Los Angeles: University of California Press, 2008).
iii. Izz al-Din Al-Qassam Brigades webbsida, "I januari 2008 sköt Al Qassam Brigades 540 raketer och missiler och dödade två sionister" 2 februari, 2008.
iv. Cable News Network, "'Dozens Hurt' in Gaza Border Clashes," 27 januari, 2008.
v. En utmärkt fallstudie av detta fenomen finns i Erik R. Nelson och Alan F. H. Wisdom, Human Rights Advocacy in the Mainline Protestant Churches (2000–2003) (Washington, DC: Institute on Religion & Democracy, 2004).
vi. Jonathan Schanzer, "The Challenge of Hamas to Fatah," Middle East Quarterly (Spring 2003).
vii. Jonathan Schanzer, "Palestinian Uprisings Compared," Middle East Quarterly (Summer 2002).
viii. Jonathan Schanzer, "A Gaza-West Bank Split? Why the Palestinian Territories Might Become Two Separate States," Middle East Intelligence Bulletin (July 2001).
