Som en av de få pro-amerikanska och pro-israeliska rösterna inom ämnesområdet Mellanösternstudier, finner jag att mina åsikter ofta strimlas av andra inom området – således har jag lagt upp ett 5000 ord långt dokument som heter "Department of Corrections (of Others' Factual Mistakes about Me)" på min webbsida.
Oftast känner jag inte till den exakta utvecklingen av sådana felaktigheter. Nyligen upptäckte jag dock precis hur en felaktighet utvecklades i tre steg och jag konfronterade de två akademiker som gjorde misstagen. Deras ovillighet att erkänna sina misstag illustrerar med vilken blandning av inkompetens och arrogans som Mellanösternstudier, tyvärr alltför ofta, praktiseras inom universitetsvärlden.
(1) I "The Muslims are Coming! The Muslims are Coming!" National Review, 19 november 1990, skrev jag om några av anledningarna till att västerlänningar är rädda för muslimer:
Muslimer har gått igenom ett trauma under de senaste tvåhundra åren – prövningen av Guds folk som oförklarligt fann sig själva på botten av högen. Belastningarna har varit enorma och resultaten plågsamma; Muslimska länder har flest terrorister och minst antal demokratier i världen. Bara Turkiet (och ibland Pakistan) är fullt demokratiska, och även där är systemet bräckligt. I de övriga länderna har regeringschefen kommit till makten genom våld[,] hans eget eller någon annans. Resultatet är endemisk instabilitet plus mycket aggression.
Trots sådana problem, sammanfattade jag, "inget av detta rättfärdigar att se muslimer som den huvudsakliga fienden".
(2) Yahya Sadowski, då vid Brookings Institution, citerade den fetstilta meningen i paragrafen ovan i ett helt annat sammanhang i "The New Orientalism and the Democracy Debate," Middle East Report, juli-augusti 1993, s. 14. I en diskussion om hur västvärlden beaktar utsikten för demokrati i Mellanöstern, skrev Sadowski:
"Tesen att Mellanösternsamhällen motsätter sig demokratisering har varit en standard doktrin för orientalister i decennier, men på 1980-talet vände en ny generation av orientalister på en del av de gamla antagandena och började använda ett nytt ordförråd vilket tillät dem att koppla sitt arbete till en bredare, internationell debatt om förhållandet mellan "civilt samhälle" och demokratisering. Dessa uppdaterade argument försökte bevisa inte bara – som neo-orientalisten Daniel Pipes säger – att "Muslimska länder har flest terrorister och minst antal demokratier i världen", men att det alltid skulle förbli så."
Sadowski citerade mina ord korrekt men vände upp och ner på deras betydelse; han förvandlade min ganska vardagliga observation av fakta till att vara en del i en storslagen teori som jag aldrig förkunnat – och som jag, för övrigt, avvisar. Alltigenom mitt arbete betonar jag föränderlighet och förvandling och argumenterar mot historisk essentialism beträffande islam. Jag ser den muslimska världen som föränderlig och undviker extrapoleringar från nutida omständigheter till framtiden. Vidare, i motsats till Sadowski, anser jag att islam och demokrati faktiskt är förenliga.
Genom Joel Beinin från Stanford University och Joe Stork från Middle East Report fick sedan Sadowskis artikel spridning genom att de återgav den i sin gemensamma bok, utgiven 1996 av University of California Press, Political Islam: Essays from Middle East Report; Jag citeras på s. 34.
(3) Så kom sedan Yakub Halabi, vid den tiden en Fil.dr. student vid University of Denver, i "Orientalism and US Democratization Policy in the Middle East," International Studies, 36 (1999), sidorna 385-87. Halabi förlitade sig på Sadowskis förvrängda version av mina ord och vidareutvecklade dem, nu i sammanhanget av hans diskussion av västs försök att förstå hur ett passivt muslimskt folk lyckades genomföra den iranska revolutionen:
"Den neo-orientalistiska skolan dök upp efter den iranska revolutionen. Det var ett försök att avlägsna avvikelser i det orientalistiska synsättet som inte kunde förklara varför ett muslimskt samhälle gjorde uppror mot Shahen. … Orientalister såväl som neo-orientalister ignorerar dock all slags modernitet eller nymodighet i islamska samhällen i allmänhet och i den iranska revolutionen i synnerhet."
Halabi fortsatte och noterade att en del analytiker skildrar islamska rörelser inte bara som radikala utan också som antiväst och antimodernistiska.
"En sådan skribent, Daniel Pipes, till exempel, skildrar muslimer som "ständiga" antidemokrater och terrorister. Med hans ord: "Muslimska länder har [inte bara] flest terrorister och minst antal demokratier i världen, men det kommer alltid att förbli så"."
"Med hans ord"? Knappast; jag sa inget sådant. Halabi ändrade det jag menat genom att tillskriva mig ordet "ständiga", trots att det inte finns med någonstans i min uppsats; genom att lägga till två ord i hakparanteser; och genom att falskeligen tillskriva mig Sadowskis fras. För att fullborda omvandlingen ändrade han till och med på Sadowskis språk, och bytte det sista fetstilta ordet från "skulle" till "kommer".
Som med Sadowskis förvrängning av min mening, förnekar jag det uppdiktade citatet Halabi tillskriver mig.
Kommentarer:
(1) Sadowski och Halabi förvandlade mitt enkla uttalande till ett stöd för deras ganska distinkta generaliseringar om "orientalism."
(2) Jag skrev till både Sadowski och Halabi och begärde en återkallning och en ursäkt. Sadowski svarade inte. Halabi skrev tillbaka och rättfärdigade sin felaktighet med en referens till en postmodern subjektivitet, med dess bekväma likgiltighet mot sådana koncept som sanning och falskhet: "Så här förstod och tolkade jag din artikel. När du skriver en artikel kan du inte kontrollera hur andra tolkar [sic] den". En sådan utmanande subjektivitet försvagar den akademiska friheten.
(3) Hur kan man förklara att två specialister som är fientligt inställda till mitt synsätt båda strimlade mina ord? Jag ser två möjligheter: De gjorde så med flit; eller att partiskhet påverkade hur de läste texten. Jag tvivlar på att de gjorde det med flit – ingen vill bli tagen på bar gärning och hånad för att ha gjort fel. Jag misstänker att, i sin iver att vanära någon vars synsätt skiljer sig från deras eget, läste de min analys hastigt och fördomsfullt, och satte i gång en sekvens av misstag som dokumenterats här. Sådana attityder har på ett viktigt sätt bidragit till vad Martin Kramer karakteriserar som "misslyckandet av Mellanösternstudier i USA."
