Är Saudiarabien på väg att öppna sig?

Den 1 januari 1996 blev Abdullah bin Abdulaziz regent och aktiv härskare i Saudiarabien. Den 15 årsdagen den här veckan ger en möjlighet att blicka tillbaka på kungadömets förändringar under hans ledarskap och vart man nu är på väg.

Den Saudiarabiska kungen Abdullah Bin Abdulaziz, 89.

Hans är kanske det mest ovanliga och mest obegripliga landet på jorden, ett ställe utan biografer, där kvinnor inte får lov att köra bil, där män säljer kvinnounderkläder, där ett självförstörelsesystem med ett enda tryck på knappen kan förstöra oljeinfrastrukturen och där härskaren förkastar även ett sken av demokrati. Istället har de utvecklat några högst originella och framgångsrika mekanisker för att behålla makten.

Tre saker karaktäriserar regimen: kontrollerandet av de heliga städerna Mecka och Medina, fasthållandet vid Wahhabi-tolkningen av islam och att de sitter på världens helt klart största oljereserv. Islam definierar identiteten, Wahhabismen inspirerar till globala ambitioner och oljerikedomarna finansierar företaget.

Mer djupsinnigt kan man säga att större rikedomar än man ens kan föreställa sig gör att saudierna kan handskas med modernitet på sina egna villkor. De undviker kavaj och slips, exkluderar kvinnor från arbetsplatsen och har till och med ambitionen att ersätta Greenwich Mean Time med Mecka Mean Time.

För inte så många år sedan kretsade debatten i kungadömet runt de monarkiska och talibanska versionerna av Wahhabismen - en extrem tolkning av islam kontra en fanatisk tolkning. Men idag, till stor del tack vare Abdullahs ansträngningar att "tämja Wahhabitiskt nit", har det mest bakåtsträvande landet tagit några försiktiga steg till att ansluta sig till den moderna världen. Dessa ansträngningar har många dimensioner, från barns undervisning till mekanismer för att välja politiska ledare, men det mest avgörande är kanske striden bland ulama, islamiska religiösa män, mellan reformister och hårdföra.

De otillgängliga villkoren för denna dispyt gör det svårt för utomstående att följa den. Lyckligtvis ger Roel Meijer, en nederländsk Mellanösternspecialist, oss en experts guide till argumenten i kungadömet i hans artikel "Reform i Saudiarabien: Könsuppdelningsdebatten". (Reform in Saudi Arabia: The Gender-Segregation Debate). Han visar hur en blandning av könen (ikhtilat på arabiska) inspirerar till en debatt som är central för kungadömets framtid och hur den debatten har utvecklat sig.

Den nuvarande åtstramningen rörande könsuppdelning, anmärker han, återspeglar egentligen inte några urgamla traditioner utan istället framgången för Sahwa-rörelsen i kölvattnet på två traumatiska händelser 1979 - den iranska revolutionen och den Stora Moskén i Meckas övertagande av Usama bin Laden-liknande radikaler.

När Abdullah formellt övertog tronen i mitten på 2005 så inledde han en lättnad av vad kritikerna kallar könsapartheid. Två viktiga händelser nyligen till stöd för mer ikhtilat skedde 2009: ett byte av personer på högre befattningar inom regeringen i februari och öppnandet i september av King Abdullah University of Science and Technology (känt som KAUST) med sina demonstrativt könsblandade klasser och till och med danser.

Den saudiska kronprinsen Sultan bin Abdulaziz, 82.

Följden blev en debatt om ikhtilat som innebar konflikt mellan kungligheter, politiker, ulama och intellektuella. "Trots att kvinnornas ställning har förbättrats sedan 11 september så utgör ikhtilat en skiljelinje mellan reformister och konservativa (det vill säga hårdföra). Alla försök att minimera genomförandet av det (könsseparation) ses som en direkt attack på de konservativas ställning och på islam själv".

Meijer avslutar sin genomgång av debatten med att notera att "det är extremt svårt att avgöra om reformerna är framgångsrika och huruvida de liberala eller de konservativa tjänar på det. Trots att den generella trenden är till reformisternas fördel så sker reformerna gradvist, de är tveksamma, tvetydiga och möter starkt motstånd".

Staten har under Abdullahs tid stött en mer öppen och tolerant islam men, säger Meijer, "det är tydligt från ikhtilat-debatten att striden inte är vunnen. Många saudier är trötta på de religiösa auktoriteternas överdrivna inblandning i deras liv och man kan till och med tala om en antiprästerlig rörelse. Dock talar liberalerna ett språk som är främmande för den officiella Wahhabismen och för majoriteten av saudierna och det är därför knappast troligt att den kan influera dem".

I korthet så är saudiaraberna mitt uppe i en diskussion där den framtida utformningen av reformerna fortfarande är oförutsägbar. Inte bara eliten och den allmänna opinionen spelar en roll utan, och detta komplicerar saken, mycket hänger på livslängd och personlighet - i synnerhet hur länge Abdullah, 86, förblir vid makten och huruvida hans sjuka halvbror, kronprins Sultan bin Abdulaziz, 82, kommer att efterträda honom.

Eftersom Saudiarabien är ett av världens mest inflytelserika muslimska länder, är insatserna höga, inte bara inom kungadömet utan för islam och för muslimer i allmänhet. Denna debatt förtjänar vår fulla uppmärksamhet.