Den Irakiska studiegruppens rapport (Iraq Study Group Report), som skrivits ihop av tio individer som alla saknar specialkunskap om Irak, vill återuppväcka USA:s tidigare misslyckanden i Mellanöstern och göra dem till dagens officiella politik.
Mest djupgående vad beträffar USA:s roll i Irak är att rapporten enfaldigt nog gör skillnad på de trupper som stannar kvar och de som lämnar landet. Detta utan att ens undersöka de premisser som ligger till grund för att USA:s regering tar ansvar för några obetydliga detaljer i landet, såsom att inrätta offentliga arbetsprojekt. Istället accepterar rapporten tanklöst det strategiska antagandet och snuddar bara vid taktiken.
En absurt lång lista på 79 rekommendationer ligger till grund för rapporten. Inklusive sådana pärlor som att inbjuda den av Saudiarabien sponsrade organisationen Det islamiska samarbetsorganet eller Arabförbundet (nr 3) att besluta om Iraks framtid. En annan vill skapa en "irakisk internationell stödgrupp" som skall inkludera Iran, Syrien (nr 5) och FN:s generalsekreterare (nr 7).
Andra lysande rekommendationer uppmanar FN:s säkerhetsråd att ta hand om problemet med Irans kärnvapen (nr 10) och uppmanar stödgruppen att övertala Teheran till att "vidta särskilda åtgärder för att förbättra situationen i Irak" (nr 11). Så, den iranska regimen vars president föreställer sig en "värld utan Amerika" skall rädda Washingtons skinn. Sådana råd kan som bäst anses vara vad Jerusalem Post kallar "häpnadsväckande naiva" och som sämst ohyggligt idiotiska.
Det finns naturligtvis småsinta personer som anser att problemen i Irak är "oupplösligen ihopkopplade" med den arabisk-israeliska konflikten – och därigenom upprepar man samma misstag som viceordförande James A. Baker III gjorde 1991. Han ledde då försöken att överge Persiska golfen och istället vända sig till palestinierna, han lät på så sätt Saddam Hussein behålla makten i ytterligare något dussin år vilket direkt bidrog till dagens röra. I den nya rapporten kräver Baker och hans kolleger en palestinsk stat (nr 12) och kräver till och med att en slutgiltig uppgörelse innefattar palestiniernas "rätt till återvändande" (nr 17) – kodord för att nedmontera den judiska staten. Med myndig röst förklarar de att "israelerna skall återlämna Golanhöjderna" i utbyte mot säkerhetsgarantier från USA (nr 16).
Förutom den häpnadsväckande inbilskheten hos dessa majestätiska deklarationer kan man inte låta bli att undra hur exakt det irakiska inbördeskriget skulle ta slut genom att ge efter för de palestinska araberna. Eller varför den olösta arabisk-israeliska konflikten är mer relevant för Irak än den olösta konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan, vilka ligger närmare Irak.
 James A. Baker, III, instruerar presidenten hur han skall använda "Irakiska studiegruppens rapport". |
Allt som allt erbjuder den Irakiska studiegruppens rapport en unik kombination av byråkratisk försiktighet, bedrägliga tvåpartssamtal, banala analyser och konventionella plattityder.
Även om massmedias reaktion på denna smörja enligt Daniel Henninger som skriver för Wall Street Journal var "neurotisk glädje" så dömde Robert Kagan och William Kristol ut den som "död från början" och Iraks president Jalal Talabani kallade den för "död redan i vattnet". Det är bara att hoppas att de har rätt och att president George W. Bush ignorerar dess rekommendationer och att detta "nya läppstift på en väldigt gammal gris" (Spencer Ackerman) snabbt försvinner ur vår åsyn.
Detta betyder inte att Bush borde fortsätta på den "inslagna vägen", den vägen har visat sig inte fungera. Ett flertal kreativa förslag har lagts fram av individer som är kunniga om Irak, välvilligt inställda till administrationens mål att bygga upp ett fritt, demokratiskt och välmående Irak och inte frestade att använda sig av sin roll för att hävda sig själva. Vita huset bör be dessa begåvade individer komma samman för att brainstorma, diskutera och komma fram till några användbara idéer om USA:s framtida roll i Irak.
Att göra detta skulle betyda att man bryter en presidenttradition av vad jag kallar en "vet-ingenting" Mellanöstern-diplomati, en tradition som går tillbaka till åtminstone 1919. Woodrow Wilson utsåg då två helt okvalificerade amerikaner till att leda en undersökningskommission i Levanten med anledning av, förklarade en medhjälpare, att Wilson "kände att dessa två män var synnerligen lämpade att åka till Syrien eftersom de inte kände till någonting om det". Detta vet-ingenting synsätt misslyckades för Amerika för 87 år sedan och det misslyckas återigen nu.
