Ariel Sharon välte upp och ner på israelisk politik den 21 november när han förkunnade sin avgång från det Likudparti han hjälpte till att grunda 32 år tidigare.
Veckan därpå bjöd på en uppsjö av undersökningar och väljarbarometrar där resultaten konsekvent pekade mot en kraftig succé för Sharons nya parti som heter Kadima ("Framåt"). Till exempel så fann tre undersökningar som gjordes av IMRA att Kadima skulle vinna mellan 32 och 34 platser i Knesset, som har 120 ledamöter, följt av Labour med ungefär 26 och Likud med ömkliga 13 ledamöter. Inget annat parti får ens 10.
Men hur länge kommer det nya partiet vara och hur djup kommer dess inverkan att vara?
Den bästa guiden för att bedöma Kadimas inverkan är att se på den historiska bakgrunden av jämförbara partier i israelisk politik. Som tur är så har Bernard Susser och Giora Goldberg tillhandahållit just en sådan analys i en artikel som är välgrundad, utkommen i precis rätt tid och har den skarpa titeln "Eskapistiska partier i israelisk politik" (Escapist Parties in Israeli Politics), i det aktuella numret av Israel Affairs, som redigerades av Efraim Karsh.
Författarna noterar att "eskapistiska politiska partier … har varit en nästan permanent del av israelisk politik de senaste 40 åren". Att kalla Kadima för eskapistisk kanske låter förolämpande, men Sharons nya parti stämmer bra in på Susser och Goldbergs användning av termen. I själva verket skiljer de på två typer av eskapistiska partier, "enskild" och "ny början." Den första är av lite intresse för oss här eftersom den är inriktad mot "missnöjda väljare som är på drift politiskt, som har mycket lite investerat i det politiska systemet" och inkluderar genom åren sådana färgglada men lätt bortglömda personliga partier som de av Shmuel Flatto-Sharon, Pnina Rosenblum, och Rabbi Yitchak Kadourie, för att inte tala om det surrealistiska Gröna Blad (Green Leaf) (dvs. marijuana) partiet från senare val.
I motsats till det, så har "ny början" partier spelat en mycket större roll och inkluderar Dash, Centre, Yisrael Acheret, Shinui och Ha'olam Hazeh. (Förbryllande inkluderar Susser och Goldberg även Shas i den här kategorin). Bortsett från ytliga skillnader så delar dessa organisationer många gemensamheter vad gäller sammansättning och öde.
Till att börja med uttrycker dessa "en kraftfull längtan att skära igenom labyrinten av svårigheter [som omger Israel] med tillfredsställande skarpa och avgörande svar" och uppstår därför att den israeliska väljarkåren blir modfälld "när invecklade frågor oupphörligt motstår lösningar". Följaktligen så är de inte "alstren av en lång och långsam politisk mognad. Det är mycket mer sannolikt att de dyker upp på den politiska scenen plötsligt och dramatiskt".
Ny-början partier har mycket gemensamt i sitt synsätt:
De tenderar att vara ideologiskt ofokuserade. Det är svårt att använda konventionella kategorier som vänster och höger, duva och hök, socialist och kapitalist, etablissemang eller anti-etablissemang för att beskriva dem. Deras svar på politiska dilemman tenderar att vara uppseendeväckande, okomplicerade och etiskt laddade. De lovar snabba resultat och dramatiska succéer. De uppvisar en låg tolerans för politisk tvetydighet. … Eskapistiska partier hävdar oftast att de tillhör den politiska "centern", även om partiets ledarskap är närmare en eller annan av de ideologiska polerna.
Det här synsättet betyder att de tenderar att sälja sina partier till väljarna på samma sätt: "Genom att hävda att de representerar en grundläggande nationell samstämmighet, att de är rösten för en tyst majoritet, satsar de på alla sätt och vis på att tilltala en så bred och varierad väljarkår som möjligt". Anledningarna till varför partierna är tilltalande är också liknande: "De är särskilt skickliga på att utnyttja, och hävda att de representerar, en uppretad väljarkårs frustrationer. … eskapistiska partier tenderar att betona personliga över verkliga bekymmer. De framhäver sina egna oklanderliga referenser och sina ledarskapsfärdigheter hellre än åsikterna och sättet att se på världen som de kämpar för".
Det här betyder att ledarskapet och strukturen också delar vissa egenskaper:
Dessa eskapistiska partiers ledarskap är oftast en påfallande blandad kompott av individer med liten ideologisk samstämmighet. De kommer oftast, ibland ganska urskillningslöst, från alla kanter av det ideologiska spektrumet. … de är partier med ett nationellt ledarskap men utan gräsrotsorganisationer eller utvecklad lokal representation.
Och sedan den här uppgiften: "Eskapistiska partiers livslängd tenderar att vara ganska kort. De varar oftast inte i mer än en eller två mandatperioder innan de försvinner".
Susser-Goldberg-modellen passar inte Sharon-partiet perfekt eftersom de ny-början partierna som de beskrev grundades av politiska utomstående som kom från näringslivet, media eller den akademiska världen som, trötta på status quo, hoppade in på den politiska arenan - knappast detsamma som en sittande statsminister. Men även i detta avseende finns det ett liknande prejudikatsfall; David Ben-Gurions Rafi Party, som grundades när han inte var statsminister och endast varade en kort tid. I alla fall så passar modellen bra. Som var fallet med andra ny-början partier, så försöker det angeläget och arrogant att överskrida den djupa vänster-höger klyftan i israelisk politik och erbjuda något som är både färskt och syntetiskt.
Däri ligger dess eskapistiska karaktär och anledningen till varför jag förutspår att Sharons Kadima-parti kommer (1) falla lika plötsligt som det har uppstått och (2) lämna efter sig ett torftigt arv.
_________
28 november, 2005 uppdatering: För andras åsikter om det här ämnet se mitt blogginlägg, "Assessing Kadima."
5 januari, 2006 uppdatering: Jag återvänder till det här argumentet efter Ariel Sharons hälsoproblem, "[After Sharon:] Israeli Politics Will Revert to Its Past."
