Den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan framträdde i New York i går eftermiddag vid en timslång tillställning anordnad av tankesmedjan Council on Foreign Relations. Den kompletta – om än inte helt sammanhängande – utskriften av den engelska simultantolkningen finns att läsa i "A Conversation With Recep Tayyip Erdoğan" (Ett samtal med Recep Tayyip Erdoğan). Jag deltog i mötet tillsammans med många andra medlemmar (så många deltog att en hörsal behövdes) och jag ger här några svar och reflektioner om honom:
 Recep Tayyip Erdoğan besöker Council on Foreign Relations. |
Council on Foreign Relations är värdar för sin beskärda del av stats- och regeringschefer, som alla anländer omgivna av livvakter och medhjälpare, men Erdoğan hade ett betydligt större följe än någon annan jag någonsin sett; jag uppskattar att de uppgick till 35 personer, nästan alla av dem unga män i mörka kostymer. Ännu egendomligare var att de tog upp de tre första raderna där de satt trollbundna och lyssnade till sin ledares varje ord som om de aldrig hade hört ett ord av det tidigare. Redan innan han började tala så förmedlade det stora antalet omkringfladdrande personal en aura av storslagenhet – vilket utan tvekan var det avsedda syftet.
Council on Foreign Relations tillåter dessutom sällan användandet av teleprompter men Erdoğan använde sig av en, även om det är oklart varför det var nödvändigt med tanke på att han talade på turkiska och höll sitt vanliga attackhundstal i vilket han gisslade många av Turkiets grannar och gav sig på de nuvarande favoritmålen såsom Fethullah Gülen, kreditvärderingsinstituten Moodys och Fitch, samt New York Times.
Ett långdraget "Jag är inte någon antisemit"-försvar var det enda innehåll som var specifikt utformat för en New York-publik: "Jag är väldigt ledsen över att mitt land, jag själv och mina kolleger ibland framställs som antisemiter". När han talade om att framställas som en antisemit så medger jag att jag drog nytta av att sitta direkt framför Erdoğan, precis bakom hans tre rader av unga män i mörka kostymer, jag nickade kraftigt bifall samtidigt som jag tänkte för mig själv att jag var glad över att vara i New York och inte i Istanbul.
Det mest underhållandet argumentet var kanske det att allt var bra när det Osmanska riket styrde och allt bröt samman efter dess sammanbrott 1923. "Den Osmanska staten hade ett mycket framgångsrikt administrativt system och i århundraden hade dagens krisområden fortsatt sin existens utan problem. Den palestinska frågan, problemen i Irak och Syrien, Krim, Balkan är alla problem som uppstod efter upplösningen av det Osmanska riket".
Frågestunden var som vanligt intressant eftersom det är den enda delen av mötet som inte är regisserad. Moderatorn Fareed Zakaria pressade Erdoğan om quid pro quo för ISIS frisläppande av 49 gisslan i Mosul; Erdoğan så gott som medgav att hans regering utväxlat fångar för gisslan. Peter Galbraith frågade om möjligheten av turkiskt erkännande av ett självständigt irakiskt Kurdistan, på vilket Erdoğan svarade nej, han motsätter sig all delning av Irak. På uppdrag av The International Press Institute och The Committee to Protect Journalists begärde Harold Evans från Reuters ett möte med Erdoğan för att diskutera behandlingen av journalister i Turkiet, till vilket Erdoğan omedelbart samtyckte. Margaret Warner från PBS frågade om turkiska insatser för att få stopp på inflödet av utländska jihadister till Syrien och Irak, på vilket Erdoğan fromt svarade att regeringen gör allt de kan, han till och med påstod sig bli förolämpad när Warner pressade honom om Turkiets uppluckrade gräns mot Syrien.
Jag ställde sedan min egen fråga: "När ni var premiärminister förde er regering en 'noll problem med grannarna'-politik. Nu när detta har misslyckats har ni någon ny policy för regionen?" Min avsikt var att provocera talaren genom att hävda att hans politik misslyckats. Erdoğan svarade att "noll problem-politiken fortgår" och insisterade sedan på att felet var grannarnas snarare än Turkiets, han nämnde Irak, Syrien och Egypten i detta sammanhang. Speciellt anmärkningsvärt var det förakt han uttryckte för President Sisi i Egypten, som han kallade "en soldat i (Morsis) kabinett (som) organiserade en kupp".
Sammanfattningsvis så när jag upplevde Erdoğan personligen bekräftades min känsla av honom som en ambitiös och aggressiv populist vars valframgångar har stigit honom åt huvudet och kommer att innebära problem både för hans land och för världen. (23 september 2014)
