Kan araber, som utgör en femtedel av israels befolkning, vara lojala medborgare i den judiska staten?
Med denna fråga i åtanke besökte jag nyligen flera regioner i Israel där det bor många araber (Jaffa, Baqa al-Gharbiya, Umm al-Fahm, Haifa, Akko, Nazareth, Golanhöjderna, Jerusalem) och diskuterade frågan med vanliga arabiska och judiska israeler.
 Ali Yahya, tidigare israelisk ambassadör till Grekland och Finland. |
Dessa motstridiga känslor tar sig många uttryck. Den lilla, obildade och besegrade israelisk-arabiska befolkningen från 1949 har vuxit tiofalt, tillägnat sig moderna färdigheter och återfått sitt självförtroende. Några personer från denna folkgrupp har uppnått prestigefyllda och ansvarsfulla positioner, inklusive Domaren i Högsta Domstolen Salim Joubran, tidigare ambassadör Ali Yahya, tidigare minister i regeringen Raleb Majadele och journalisten Khaled Abu Toameh.
Men dessa få assimilerade bleknar vid sidan om den missnöjda massan som identifierar sig med Landdagen, Nakbadagen och rapporten Future Vision. Avslöjande nog är de flesta israelisk-arabiska parlamentsledamöter, såsom Ahmed Tibi och Haneen Zuabi, hetlevrade personer som spyr ut grov antisionism. Israeliska araber har i allt större utsträckning tillgripit våld mot sina judiska grannar.
Faktiskt så lever israeliska araber i två paradoxer. Trots att de lider av diskriminering inne i Israel så har de ändå fler rättigheter och mer stabilitet än någon annan arabiska befolkning som lever i sitt eget suveräna land (tänk på Egypten eller Syrien). För det andra så har de medborgarskap i ett land som deras arabiska bröder förtalar och hotar att förgöra.
Mina samtal i Israel ledde mig till slutsatsen att denna komplexitet lägger hinder i vägen för en ordentlig diskussion med både judar och araber om hela vidden av israeliska arabers anomala situation. Extremistiska parlamentariker och våldsamma ungdomar avfärdas som icke-representativa element i samhällets utkant. Istället hör man att om bara de israeliska araberna fick mer respekt och mer bidrag till sina samhällen från centralregeringen så skulle det nuvarande missnöjet upphöra; att man måste skilja på (de goda) araberna i Israel och (de dåliga) araberna på Västbanken och Gaza; och en varning att israeliska araber kommer att utvecklas till palestinier om inte Israel behandlar dem bättre.
 Religiösa skyltar längs huvudgatan i Baqa al-Gharbiya. |
Mina samtalspartners ignorerade i allmänhet frågor om islam. Det kändes nästan oartigt att nämna det islamiska påbudet att muslimer (som utgör 84 procent av den israeliska arabiska befolkningen) skall styra över sig själva. En diskussion om den islamiska strävan att införa islamisk lagstiftning resulterade i tomma blickar och en övergång till mer näraliggande ämnen.
Detta undvikande påminde mig om Turkiet innan 2002 när de flesta turkar antog att Atatürks revolution var permanent och att islamister skulle förbli en marginell företeelse. De visade sig ha väldigt fel: ett decennium efter att islamisterna på demokratisk väg kommit till makten år 2002 så började den valda regeringen att undan för undan införa mer islamisk lagstiftning och byggde upp en neo-osmansk regional makt.
Jag förutspår en liknande evolution i Israel efterhand som den israeliska arabiska paradoxen växer sig alltmer akut. De muslimska medborgarna i Israel kommer att fortsätta öka i antal, färdigheter och självförtroende, de kommer att mer och mer bli en integrerad del av landets liv och få större ambitioner att befria sig från judisk suveränitet. Detta tyder på att även om Israel övervinner sina yttre hot så kommer de israeliska araberna att stiga upp som en ännu större anledning till oro. Jag förutspår faktiskt att de utgör det ultimata hindret det ultimata hindret för skapandet av det judiska hemland som Theodor Herzl och Lord Balfour förväntade sig.
 Kosherskylt nedanför, minaret ovanför i Jaffa. |
Vad kan man göra? Libanons kristna förlorade makten eftersom de inkorporerade för många muslimer och blev en för liten del av landets befolkning för att kunna styra det. Med detta i åtanke så kräver Israels identitet och säkerhet att man minimerar antalet arabiska medborgare – inte genom att dra ner på deras demokratiska rättigheter och än mindre genom att deportera dem utan genom sådana åtgärder som att anpassa Israels gränser anpassa Israels gränser, sätta upp stängsel längs gränserna, driva igenom en sträng familjåterföreningspolitik, ändra sin pronatalistiska politik och noggrant granska asylansökningarna.
Ironiskt nog kommer det största hindret för att genomföra dessa åtgärder att vara att de flesta israeliska araber emfatiskt önskar förbli illojala medborgare i den judiska staten (i motsats till lojala medborgare i en palestinsk stat). Dessutom önskar många andra muslimer i Mellanöstern att bli israeler (ett fenomen jag kallar muslimsk aliyah). Jag förutspår att denna förkärlek kommer att lamslå regeringen i Israel och hindra den från att reagera på ett adekvat sätt och därigenom kommer de att förvandla dagens relativa tystnad till morgondagens kris.
