I juni i år sände den palestinska televisionen en predikan från en moské i Gaza där imamen Ibrahim Madi gjorde följande uttalande: "Med Guds vilja kommer den orättfärdiga staten (Israel) att utplånas; den orättfärdiga staten USA kommer att utplånas; den orättfärdiga staten Storbritannien kommer att utplånas".
Jag kom att tänka på shejkens milda predikan den här helgen, när palestinska självmordsbombare utförde attacker på israeliska civila samtidigt i Jerusalem, Haifa och Gaza, 26 personer dödades och nästan 200 skadades. Om det behövs en påminnelse om att kriget mot terrorism sträcker sig längre än 11 september och Afghanistankampanjen, så tillhandahöll palestinierna en mäktig påminnelse om detta. Samtidigt som amerikanska och brittiska trupper svarade på grymheterna i World Trade Center genom att närma sig Kandahar, den sista staden under militant islamiskt styre i Afghanistan, började israeliska styrkor förbereda ett svar på grymheterna i Jerusalem med en "frontal attack" mot den Palestinska Myndigheten.
Den amerikanska och den israeliska situationen kan verka väldigt olika för en del människor, men Shejk Madis uttalande visar att så inte är fallet. I båda fallen riktar militanta islams krafter in sig på västerländska länder i avsikt att förgöra dem. Osama bin Laden deklarerade för flera år sedan jihad mot alla kristna och judar samtidigt som hans vän Mullah Omar, den talibanske diktatorn, gav oss mer information i mitten på november: "Den nuvarande situationen i Afghanistan är kopplad till en större sak – att förinta Amerika. Om Gud är med oss kommer detta att ske inom kort – kom ihåg denna förutsägelse. Det verkligt viktiga är utrotandet av Amerika och om Gud vill kommer det att falla till marken".
'Cancertumör'
På samma sätt, med en nästan bedövande slentrian, uppmanade militanta islamiska ledare till förgörandet av Israel. Den mäktigaste av dem alla, Irans högste ledare Ayatollah Ali Khamenei, uppmanade för någon tid sedan till att avlägsna "denna cancertumör till stat från regionen".
Visst finns det skillnader. Kampen mot USA är nyare, mindre avancerad och har mindre stöd av icke-militanta islamiska element. Ironiskt nog har dock USAs regering förklarat "krig mot terrorism" medan deras israeliska motpart fortfarande (med USAs uppmuntran) försöker få till stånd en uppgörelse med sina fiender. Bortsett från dessa skillnader är drivkraften för att förgöra USA och Israel i grund och botten densamma.
Den senaste attacken mot Israel påminner oss om något annat också: att försöket att förgöra den judiska staten har pågått sedan dess tillblivelse 1948. I över ett halvsekel har en majoritet av araber envisats med att se Israel som inget mer än ett tillfälligt irritationsmoment, ett som de så småningom förväntar sig att göra sig av med, i bästa fall kommer israeler att tillåtas leva i "Palestina" som ett underkuvat folk och i värsta fall kommer de att massakreras.
Denna destruktiva impuls har omväxlande blomstrat och tynat sedan 1948. När vad som verkade vara ett svagt Israel uppstod var det väldigt högt. Att under 45 år ständigt ha förlorat mot ett tufft och beslutsamt Israel fick araberna att 1993 vackla och delvis öppna för möjligheten av att acceptera det. Snarare än att utnyttja denna fördel till att helt och fullt bli accepterat begick israelerna det historiska misstaget och lätta på trycket och erbjuda sina två huvudfiender, syrierna och palestinierna, en fördelaktig uppgörelse.
Dessa erbjudanden slog tillbaka: snarare än att uppfattas som långsiktiga strategiska eftergifter vars syfte var att få ett slut på konflikten så tolkade araberna dem som tecken på Israels demoralisering. Resultatet blev ett uppsving i våld och förnyade arabiska förhoppningar om att förgöra Israel med vapenmakt. För första gången sedan 1960-talet uppmanade politiker, statstjänstemän, religiösa ledare, journalister och intellektuella rutinmässigt till Israels förgörande.
Naturligtvis så skadar denna avvisningsfront Israel, man förnekar Israel att få leva som en normal nation, man utsätter deras befolkning för mordiska attacker och man tvingar dem att vidta tuffa åtgärder mot sina grannar. Men Israel är framgångsrikt trots dessa attacker, man har hög levnadsstandard, ett demokratiskt politiskt organ och en levande kultur. I själva verket är det araberna som i första hand känner av skadan. Den destruktiva driften förhindrar talangfulla och ärevördiga människor från att uppnå sin potential. Araber fokuserar på att skada Israel istället för att förbättra sin egen levnadsstandard, öppna den politiska processen för alla och försäkra sig om rättsäkerhet. Resultatet är tydligt: araber är bland de världsledande procentuellt sett när det gäller diktatorer, skurkstater, våldsamma konflikter och militärutgifter.
En lösning är lätt att föreslå även om den är mycket svårare att genomföra: araberna måste förlika sig med Israels existens. Endast detta kommer att få ett slut på konflikten som varat i över hundra år och tillåta Israel att uppnå normalitet och få in araberna på vägen som leder till normalitet.
Denna tolkning av den arabisk-israeliska konflikten, som lägger ansvaret på araberna, skiljer sig i grunden från den vanliga. Även israeler, för att inte tala om araber och alla andra, tenderar att tro att arabiskt accepterande av Israel redan skett och att det nu är upp till Israel att göra sin del genom att göra en räcka eftergifter (ge tillbaka Golanhöjderna, Jerusalem etc.).
Inflammerad retorik
Om det var möjligt att tro på arabiskt accepterande av Israel 1993 så måste väl ändå dagens inflammerade retorik och trumman från det palestinska våldet vara bevis på att det var en illusion. Israel har den föga avundsvärda uppgiften att övertyga sina fiender om att deras drömmar om dess förgörelse kommer att misslyckas; översatt till agerande betyder detta att man måste visa beslutsamhet och tuffhet. Hur kan det vara annorlunda? De mordiska avsikter som i stor utsträckning finns i den arabiskspråkiga världen kan endast besegras med styrka. Detta kommer inte att bli trevligt; Israel kommer att dra på sig båda utländskt fördömande och inhemskt missnöje, men man har inget val.
Att förstå konflikten på detta nya sätt får djupgående konsekvenser för västvärlden. Det betyder att Europa och USA, alltid ivrig att lösa den arabisk-israeliska konflikten, kan vara behjälpliga genom att komma med färre bra planer och anstränga sig mer för att förstå de grundläggande sanningarna. Det innebär att man accepterar ett grundläggande faktum, nämligen att araberna fortsätter avvisa Israel, med alla de destruktiva konsekvenser detta medför. Det innebär att förstå den israeliska situationen, att tolerera dess behov av att vara tuffa och att sätta press på araberna att drastiskt ändra kursriktning.
För många regeringar, även den amerikanska, kräver detta tillvägagångssätt en omsvängning från den nuvarande politiken (som är att sätta press på Israel). En sådan förändring är inte lätt att genomföra men den är i det närmaste en förutsättning för alla som vill få ett slut på den arabisk-israeliska konflikten.
