Anklagelser haglar fram och tillbaka: israeler klagar på självmordsbombare, araber protesterar mot ockupationen av deras mark. Det är inte undra på att opinionsundersökningar som genomförts nyligen finner att 78 % av amerikanerna skyller på båda parterna för krisen i Mellanöstern.
Men att anse "båda parter vara lika skyldiga" leder till dålig förståelse och ännu svagare politik. För att förstå den arabisk-israeliska konflikten och den roll USA spelar i den konflikten måste man ta ett steg tillbaka från den dagliga strömmen av detaljer och titta på den större bilden.
Den bilden är förvånansvärt enkel, för sedan Israels födelse 1948 har kärnfrågan förblivit förvånansvärt oförändrad: Bör Israel existera?
De flesta araber har för det mesta svarat "nej" med eftertryck. Denna inställning – som jag kallar för avvisningspolitik – håller envist fast vid att den judiska staten måste förgöras och dess invånare antingen underkuvas, landsförvisas eller dödas.
Avvisningspolitiken har varierat i styrka från en tidsperiod till en annan. Den nådde sin lägsta nivå 1993 när de israeliska och palestinska ledarna skakade hand med varandra på Vita Husets gräsmatta. Sedan förra september har den återigen kulminerat, den kom tillbaka med ett fruktansvärt raseri och spred sig överallt, till politiska tal, media, mosképredikningar, poesi, läroböcker och till och med till korsord.
Vissa exempel: Den syriske vicepresidenten framställer det nuvarande palestinska våldet som "nedräkningen för Israels förgörande" och en libanesisk ledare hävdar att just nu finns det "en exceptionellt historisk möjlighet att göra slut på hela det cancerogena sionistprojektet".
"Vi tvingades lämna Jaffa, Haifa och Tel Aviv" säger en ledare från den palestinska fundamentalistiska organisationen Hamas, "och en återhämtning från detta kan endast ske när kriget återkommer och tvingar bort inkräktarna".
En dikt för barn i en palestinsk veckotidning vänder sig till israelerna; "Ni kan välja havet som fegisar eller ni kan välja oss, och vi kommer att slita er i stycken".
Avvisningspolitikens känslor uttrycks ibland av araber i Västvärlden också, även om de dämpar det lite. The Guardian, en dagstidning i London, publicerade nyligen en debattartikel som hävdade att Israel "inte har någon moralisk rätt att existera".
Återupplivandet av arabisk avvisningspolitik är helt klart en tragisk utveckling för Israel vars folk ideligen mördas och där ett västerländsk demokratiskt, liberalt och välbärgat land motvilligt och upprepade gånger tvingas hävda sin existens genom militär styrka.
Men ironiskt nog skadar arabernas avvisningspolitik dem själva mer för deras besatthet med att förgöra Israel hämmar skickliga och hedervärda människor från att moderniseras. Diktatur, fattigdom och att ha hamnat på efterkälken är de usla resultaten. Frigörelsen kommer först när araberna accepterar existensen av en suverän judisk stat i Mellanöstern. Då kan den arabisk-israeliska konflikten få ett slut och de tidigare stridande parterna frigöras så att de kan uppnå sin potential.
Förståelse för den centrala roll som arabisk avvisningspolitik har ger insikter i den aktuella tvisten. Så länge som avvisningspolitiken råder så:
- Är alla andra arabisk-israeliska frågor olösbara. Israels kontroll av den mark man ockuperade 1967, judarna som bor på denna mark, arabiska flyktingar, Israels permanenta gränser, vatten och Jerusalem – inget av detta kan behandlas tills araberna accepterar Israel.
- Kan inte arabisk-israelisk diplomati fungera. Hur kan man förhandla om detaljer om bosättningar när araberna planerar att utrota Israel?
- Bör inte Israel göra några eftergifter. De senaste erfarenheterna visar att för tidigt gjorda eftergifter inte endast är värdelösa utan faktiskt kontraproduktiva. Araber tolkar dem som tecken på svaghet vilket skapar ett uppsving för avvisningspolitiken.
Upphörande av arabisk avvisningspolitik skulle kasta om alla dessa punkter. Då skulle det inte längre finnas oöverkomliga skillnader mellan parterna, arabisk-israelisk diplomati skulle kunna få en givande begynnelse, detaljer skulle kunna lösas och israelisk storsinthet skulle bli användbar.
När avvisningspolitiken upphör är en överenskommelse möjlig.
Hur skall man då få ett slut på arabisk avvisningspolitik? En dag kanske araberna själva kommer att kasta av sig detta förbannade arv, men under tiden måste Israel och USA ta på sig de ledande rollerna. Israels börda beskrevs utförligt redan 1923 när den sionistiske ledaren Zev Jabotinsky förklarade att "Så länge araberna skönjer en strimma hopp om att kunna göra sig av med vår närvaro så kommer de inte att ge upp för alla vackra ord och långtgående löften i världen".
Israels börda är därför att vara stark och hålla ut tills araberna slutligen inser det meningslösa med avvisningspolitiken och ger upp den.
För amerikaner är ekvationen enkel: Ju mer vi står bredvid Israel ju starkare blir landet och ju tidigare kommer araberna att överge avvisningspolitiken till förmån för mer konstruktiva satsningar.
