Fram tills nu har islamistiskt styre inneburit våld och diktatur; kan det utvecklas till någonting anständigt?
Med andra ord: om Ruhollah Khomeinis och Usama bin Ladens brutalitet gör dem till gårdagens män och Recep Tayyip Erdoğans och Mohamed Morsis autokrati gör dem till dagens män, kan morgondagens islamister – muslimer som önskar en konsekvent och global tillämpning av islamisk lag i ett kalifat – bli demokratiska och humana?
Islamismen har utvecklats betydligt under de senaste 13 åren. Så sent som 2001 var deras anhängare synonyma med brottslingar, terrorister och revolutionärer. I denna anda skrev jag tre dagar efter 9/11 att många islamister "är till synes fredliga, men de måste alla anses vara potentiella mördare".
Dessa ord är föråldrade nu i en tid då islamister finner att valurnorna är mer effektiva medel för att få makt än vad vapen är. Terrorism och tvång används fortfarande i stor utsträckning, genomfört av barbariska grupper som ISIS och Boko Haram. Men vissa reformer av islam är redan på gång.
Den främsta frågan nu gäller statsskick: kan islamister övergå inte bara från terrorism till politik utan också från diktatur till demokrati? Kan de eliminera sin egen till synes inneboende överhöghet, stridslystnad, omoral, kvinnohat och antisemitism? Exempel på föreslagna förändringar inkluderar:
I Turkiet verkar några viktiga islamister – i synnerhet Fethullah Gülen, ledare för landets mest inflytelserika islamistiska organisation och president Abdullah Gül – hålla på att utvecklas bort från aggressiv diktatur. Gülen till exempel kritiserade den turkiska regeringens roll i Mavi Marmara-händelsen mot Israel år 2010. Gül uppvisade en beredvillighet att behandla Gezi-park demonstranterna välvilligt i motsats till premiärminister Erdoğans ursinniga reaktion.
Güls fru Hayrünnisa (som täcker sitt huvud) besökte London 2010 och när hon fick frågan om vad hon anser om att flickor i grundskolor bär hijab, svarade hon att "En flicka kan inte vid så unga år på egen hand bestämma sig för att bära en huvudduk. Hon bör bestämma själv när hon är tillräckligt gammal". Om Gül hade makten skulle Turkiets AK-parti då faktiskt kunna bli den socialkonservativa rörelsen för absolutister, anständigt klädda kvinnor, osmanska sentimentalister och kapitalister man nu endast låtsas vara? Eller skulle man bli lika aggressiv som Erdoğan?
 Hayrünnisa Gül, hustru till den turkiske presidenten. |
I Iran gick Hassan Rouhanis löfte om en mindre rigorös islamism hem hos en väljarkår som längtar efter normalitet. Exempel på detta är att hijaber i Iran har utvecklats bort från de enkla och tantiga överdragen från förr. Ledda av designern Farnaz Abdoli och hennes klädmärke Poosh kan iranska kvinnor nu glädjas åt modeval som var otänkbara för en generation sedan.
 Vänster: En kvinna klädd i chador från när den Islamska Republiken började1979. Höger: Modetidningar för täckta kvinnor, som Âlâ, Aquila Style och modestyle, symboliserar förändringar inom islamismen och försök att göra det mindre strikt doktrinärt. |
I Jordanien har Zamzam-initiativet brutit sig loss från det Muslimska Brödraskapet, man vänder sig mot dess "monopol på islamisk diskurs" och uppmanar till att göra islam till "ett kulturellt ramverk som omfattar nationen samtidigt som man framhäver religiöst-, sekteristiskt-, politiskt- och rasmångfald".
I Egypten förkastar många yngre aktivister Morsis maktövertagande. Talesman Hamza Zoba'a anklagade det Muslimska Brödraskapet för att ha "begått misstag" och för att ha gått "i fällan att styra ensamma". Ali Khafagy, en ledare i Giza ansåg att "Tiden kommer att hålla våra ledare ansvariga och kräva förändringar. Och det måste ske förändringar. Vi behöver människor som är mer öppna, mer villiga att arbeta med alla". En observatör, Tarek Osman, anser att brödraskapet kan lyckas endast om man upphör med sina diktatoriska fasoner och utvecklas "nästan till oigenkännlighet".
I Tunisien, där det styrande Ennahda-partiet står inför flera kriser, har vicepresident Abdelfattah Mourou visat en osedvanlig öppenhet för kompromisser med icke-islamister samtidigt som partiet själv arbetar tillsammans med sin rival på vänsterkanten Nidaa Tounes.
Jag har i årtionden hävdat att islamism, liksom fascism och kommunism, till sin natur är diktatorisk. Alla tre delar en radikal utopisk mentalitet, ett förhärligande av staten och en strävan efter global hegemoni. Jag jämförde föraktfullt moderata islamister med moderata nazister och noterade att medan Erdoğan och Usama bin Laden använder sig av olika taktiker så strävar de båda efter att tillämpa samma medeltida lagstiftning.
Kommunism anser att det finns två möjliga vägar för evolution. Under Pragvåren 1968 försökte Alexander Dubček skapa "socialism med ett mänskligt ansikte" vilket innebar en kommunistisk ordning med flerpartipolitik, rikligt med konsumtionsvaror och yttrande- och rörelsefrihet. Kinas kommunistparti har hanterat en radikal omarxistisk kapitalistisk högkonjunktur.
 Alexander Dubček försökte skapa "socialism med ett mänskligt ansikte" men sovjetiska trupper ingrep. |
Islams djupt antimoderna och auktoritära natur gör mig oerhört tveksam till att något civiliserat och hedervärt kan komma från denna ideologi; det mest troliga är att den senaste positiva utvecklingen enbart är taktisk och tillfällig. Men jag kan inte längre med säkerhet avvisa möjligheten att islamism utvecklas och till viss del förbättras.
