Medan de israeliska operationerna mot Hamas avtar är här sju insikter i den månadslånga konflikten:
Missilsköld: Iron Domes suveräna prestanda, det försvarssystem som sköt ner nästan alla Hamasraketer som hotade liv eller egendom, får stora militära konsekvenser för Israel och världen. Dess framgång tyder på att "Stjärnornas krig" (som motståndarna illvilligt kallade det när det introducerades 1983) verkligen kan ge skydd mot kortdistansraketer och förmodligen också långdistansraketer, något som skulle kunna förändra framtiden för krigföring.
 Iron Dome i aktion, den skyddar israeler. |
Tunnlar: Att gräva tunnlar bakom fiendelinjer är knappast någon ny taktik; historiskt har det varit framgångsrikt, såsom 1917 vid Slaget om Messines, då brittiska minor dödade 10 000 tyska soldater. Israels Försvars Styrkor (IDF) kände till Hamas tunnlar innan fientligheterna utbröt den 8 juli men felbedömde deras antal, längd, djup och konstruktionskvalitet och hur elektroniskt sofistikerade de var. Jerusalem förstod snabbt, som Times of Israel skrev, att "Israels överlägsenhet i luften, havet och på land inte avspeglades under marken". IDF begärde då ytterligare tid för att uppnå samma dominans som ovan jord.
Konsensus i Israel: Hamas hänsynslösa barbari skapade en sällsynt enighet bland judiska israeler som vill vinna. Denna i det närmaste totala enighet både stärker regeringens handlingsfrihet vad gäller att hantera utomstående makter (premiärminister Netanyahu förmanade den amerikanska administrationen att aldrig igen försöka förutsäga vad han har för avsikter) och kommer med stor sannolikhet att förflytta den israeliska inrikespolitiken åt höger in i det nationalistiska lägret.
Reaktioner i Mellanöstern: Med undantag för Hamas statliga beskyddare (Turkiet, Qatar, Iran) har de islamistiska terroristerna nästan inte fått stöd från någon regering i regionen. Ett slående exempel är Saudiarabiens kung Abdullah som sade om Hamas dödande av Gazabor: "Det är skamligt och skandalöst att dessa terrorister (som stympar oskyldiga människors kroppar och stolt offentliggör sitt agerande) gör detta i religionens namn". Hur väl han känner sin dödsfiende.
 Bättre tider: Ismail Haniyeh (vänster) och Khaled Meshaal (mitten) från Hamas, i Jeddah tillsammans med den saudiske kungen Abdullah, 2007. |
Ökande antisemitism: I synnerhet i Europa men också i Kanada och Australien har antisemitismen dykt upp till ytan, i huvudsak från palestinier och islamister och från deras allierade långt ut på vänsterkanten. Denna reaktion kommer med stor sannolikhet att öka invandringen till de två tillflyktsorterna för judiskt liv, Israel och USA. Muslimerna i Mellanöstern däremot var tysta, med undantag för turkar och de araber som lever under israelisk kontroll.
Elitens kontra allmänhetens reaktioner: Det är inte var dag som FNs Generalsekreterare och alla EUs 28 utrikesministrar står vid Israels sida mot en arabisk fiende, men detta skedde. I USA så godkände Senaten enhälligt och Representanthuset med siffrorna 395-8 ytterligare $225 miljoner för Iron Dome-programmet. Bland allmänheten däremot avtog de pro-israeliska känslorna nästan överallt (men inte i USA). Hur förklarar man denna skillnad? Min magkänsla: Ledare föreställer sig vad de skulle göra om de stod inför fienderaketer och tunnlar, medan allmänheten fokuserar på fotografier av döda barn i Gaza.
Döda barn: Vilket leder oss till den mest komplexa, ologiska och konstiga aspekten av hela konflikten. Eftersom IDF har en förkrossande fördel över Hamas på slagfältet så påminner deras konfrontation om en polisoperation mer än ett krig. Därför bedömdes israelerna i första hand efter klarheten i deras ledares offentliga uttalanden, det omdömesgilla användandet av våld och hanterandet av bevis. Följaktligen skiftade medias uppmärksamhet oundvikligen från det militära området till frågor om proportionalitet, moral och politik. Hamas största strategiska vapen i sina ansträngningar att skada Israels anseende och frysa ut dem, var varken raketer eller tunnlar utan plågsamma fotografier på döda civila som påstås ha dödats av IDF.
Detta leder till den bisarra situationen där Hamas strävar efter förstörelse av palestinsk egendom, tvingar befolkningen att skada sig och dö, blåser upp förlustsiffrorna och kan till och även med vilje attackera sitt eget territorium – medan IDF lider onödiga dödsfall för att bespara palestinierna skada. Den israeliska regeringen går längre, man tillhandahåller medicinsk vård och mat och skickar in tekniker i farozonen för att sörja för att Gazaborna får fortsatt gratis elektricitet.
 Lastbilar med mat, mediciner och andra förnödenheter går från Israel till Gaza vid Kerem Shalom-övergången mitt under stridigheterna. |
Det är ett märkligt krig där Hamas firar palestinsk misär och Israel gör sitt bästa för att livet för dess fiende skall fortsätta så normalt som möjligt. Verkligen konstigt men så är den moderna krigföringen där ledarsidor ofta betyder mer än kulor. Med Clausewitzisk terminologi så har krigets tyngdpunkt flyttats från slagfältet till PR.
Allt som allt klarade sig de civiliserade och moraliska israeliska styrkorna bra i denna konfrontation med barbariet. Men inte tillräckligt bra för att, tillräckligt länge, förebygga ytterligare attacker.
