Flera framstående icke-muslimska politiker har skämt ut sig själva genom att förneka den självklara kopplingen av Islam till den Islamiska staten (ISIS) och till islamistikst våld i Paris och Köpenhamn, man hävdar till och med att dessa står i motsättning till Islam. Vad hoppas de uppnå genom dessa falska påståenden och vad innebär det?
Först några exempel på denna rappakalja.
President Barack Obama säger till världen att ISIS "inte är islamiska" eftersom deras "agerande inte representerar någon religion, allra minst den muslimska religionen". Han vidhåller att "vi ligger inte i krig med Islam (utan) med människor som har förvrängt Islam".
 Den brittiske permiärministern David Cameron och USAs president Barack Obama är överens om att våld förvränger Islam. |
Utrikesminister John Kerry upprepar detta: ISIS består av "kallblodiga mördare maskerade som en religiös rörelse" som främjar en "hatfull ideologi som inte har något med Islam att göra". Hans talesperson Jen Psaki går ännu längre: terroristerna "är Islams fiender".
Jeh Johnson, chef för USAs Homeland Security instämmer "ISIL är (inte) islamisk". Min favorit: Howard Dean, tidigare Demokratisk guvernör i Vermont säger om Charlie Hebdo-attackerna, "De är ungefär lika mycket muslim som jag är".
 Howard Dean, tidigare guvernör i Vermont har utropat sig själv till muslim? |
Européer talar på liknande sätt: David Cameron, den konservative brittiske premiärministern, beskriver ISIS som "extremister som önskar missbruka Islam" och som "förvränger den islamiska religionen". Han kallar Islam "en fredens religion" och avfärdar ISIS medlemmar som inte muslimer utan "monster". Hans immigrationsminister James Brokenshire hävdar att terrorism och extremism "inte har något med Islam att göra".
På Laboursidan anser tidigare brittiske premiärministern Tony Blair att ISIS ideologi är "baserad på en fullständig förvrängning av Islams rätta tro" medan en tidigare inrikesminister Jack Straw fördömer "ISIS och dess likars medeltida barbari" som han anser stå "i fullständig strid mot Islam".
På andra sidan kanalen insisterar den franske presidenten François Hollande på att Charlie Hebdo and Hyper Cacher-brottslingarna "inte har någonting att göra med den muslimska religionen". Hans premiärminister Manuel Valls instämmer: "Islam har ingenting med ISIS att göra".
Nederländernas premiärminister Mark Rutte upprepar samma tema: "ISIS är en terroristorgansiation som missbrukar Islam". Daniel Cohn-Bendit, en tysk politiker på vänsterkanten, kallar Parismördarna fascister, inte muslimer. Från Japan instämmer premiärminister Shinzo Abe: "Extremism och Islam är två vitt skilda saker".
Detta är inte ett några nya åsikter: till exempel har de tidigare amerikanska presidenterna Bill Clinton och George W. Bush också offentliggjort sina insikter om vad som är och inte är Islam, om än mindre kategoriskt.
För att sammanfatta dessa uttalanden som är tagna direkt från den islamistiska spelboken: Islam är uteslutande en fredens religion, så våld och barbarism har kategoriskt ingenting med den att göra; det är faktiskt så att dessa "maskerar" och "förvränger" Islam. Underförstått så behövs Islam för att lösa dessa "monstruösa" och "barbariska" problem.
Men självfallet ignorerar denna tolkning Islams skrifter och muslimernas historia som genomsyras av antagandet om överhöghet över icke-muslimer och rättfärdigandet av jihadvåld. Ironiskt nog så innebär att ignorera den islamiska drivkraften att man avstår från att använda det bästa verktyget för att besegra jihadismen: för om problemet inte är resutat av tolkning av Islam utan av slumpmässigt onda och irrationella impulser, hur kan man då bekämpa det? Endast genom att erkänna den islamiska imperialismens arv kan man öppna vägen för att omtolka religionens skrifter på ett modernt, moderat sätt och ett sätt som skapar god grannsämja.
Varför kommer då mäktiga politiker med okunninga och kontraproduktiva argument, argument som de måste veta är falska, i synnerhet som våldsam Islamism sprider sig (tänk på Boko Haram, Al-Shabaab och Talibanerna)? Feghet och multikulturalism spelar defintivt en roll, men två andra skäl är ännu viktigare:
För det första vill de inte såra muslimer, som de fruktar är mer benägna att ta till våld om de uppfattar att icke-muslimer bedriver ett "krig mot Islam". För det andra oroar de sig för att en fokusering på muslimer innebär grundläggande förändringar av den sekulära ordningen, och om man samtidigt blundar för att Islam för med sig problem är det då möjligt att undvika ta itu med problemen. Till exempel tillåter man säkerhetspersonalen på flygplatserna att söka efter passagerares vapen istället för att använda sig av förhör enligt israelisk modell.
 Enligt icke-muslimska politiker har dessa Talibanmedlemmar inte något att göra med Islam. |
Min förutsägelse: Förnekandet kommer att fortsätta såvida inte våldet ökar. Ser vi tillbaka så skakade de 3000 offren för 11 septemberattackerna inte om den icke-muslimska självbelåtenheten. De närmare 30 000 som dött av islamistik terrorism sedan dess har inte förändrat den officiella linjen. Kanske 300 000 döda kan förmå dem att kasta bort oron för islamiska känslor och en motvilja mot att göra djupgående sociala förändringar och ersätta dessa med en beslutsamhet att bekämpa en radikal utopisk ideologi; tre miljoner döda kommer säkert att räcka.
Utan sådana dödsoffer kommer politikerna dock sannolikt att fortsätta med sitt förnekande eftersom det är det lättaste sättet. Jag beklagar detta – men föredrar förnekande framför alternativet.
Tillägg 9 mars 2015: För många fler detaljer om de fall som omnämns här, se min bloggpost "Islam vs. History" på DanielPipes.org.
