Mitt svar på ovanstående fråga är ja. Men jag föreslår ett helt annat tillvägagångssätt än det nuvarande för att uppnå det.
Det nuvarande tillvägagångssättet med en "fredsprocess" som går tillbaka 30 år fungerar inte. Den kan förbättras, vilket Trump-administrationen gör, men i slutändan kommer den att smulas sönder eftersom den är beroende av palestinsk acceptans av Israel, vilket hittills inte har hänt och inte kommer att hända. Och det är det problemet som måste lösas, ett problem som inte kan hanteras med diplomati. Det måste hanteras på ett väldigt annorlunda sätt.
Jag skulle vilja ta ett steg tillbaka i historien innan jag föreslår ett nytt tillvägagångssätt. Reflektera över två uppsättningar bestående av tre datum var. De första tre är 1865, 1945 och 1975 – slutet på det amerikanska inbördeskriget, Andra världskriget och Vietnamkriget. Alla gjorde en gång för alla slut på krigen. Striderna upphörde och ingenting mer hände. Södern återuppstod inte. Tyskarna försökte inte erövra Europa igen. Och amerikanerna återvände inte till Vietnam.
 Vänster till höger: General Robert E. Lee undertecknar kapitulationen i Appomattox domstolsbyggnad 1865; General Alfred Jodl undertecknar den tyska kapitulationen 1945; USA evakuerar Saigon 1975. |
Ytterligare tre datum. 1918, 1953 och 1967 – slutet på Första världskriget, slutet på Koreakriget och slutet på Sexdagarskriget. Dessa förblev oavslutade. Tyskarna försökte igen, Koreakriget skulle kunna blossa upp igen, fientligheterna återupptogs mellan araberna och Israel.
 Vänster till höger: tyskarna kastar in handduken 1918; Nordkorea undertecknar ett eldupphöravtal 1953; Sexdagarskriget slutar utan en formell överenskommelse 1967. |
Skillnaderna mellan dessa två datumgrupper ligger i förlorarnas känsla av förlust. I den förra trion fanns den känslan; i den senare fanns den inte. Att förlora en krigsomgång är inte detsamma som att känna sig besegrad. Förlust betyder att förloraren ger upp sina krigsmål. Det är vad vi amerikaner upplevde 1975. Seger betyder att påtvinga sin vilja på fienden. Fienden ger upp; vinnaren kvarstår.
Om man applicerar denna analys på den Palestinsk-israeliska konflikten så finner man att under 45 år, från 1948 till 1993 eftersträvade israelerna seger. Efter det, det vill säga sedan Oslo-avtalet undertecknades, har israelerna försökt med olika tillvägagångssätt – blidkningspolitik, ensidigt tillbakadragaden, släcka skogsbränder – men man har inte eftersträvat seger.
Fredsprocessen dominerades under de åren av en tonvikt på diplomati, av ett antagande att vad PLOs ledare Yasser Arafat sade på gräsmattan framför Vita Huset i september 1993 var det som gällde – att palestinierna nu accepterade Israel, att kriget var över. Men det var det inte, det är det inte. Det fortsätter. Så det som behövs är ett tillvägagångssätt som konfronterar det oförminskade problemet med palestinsk avvisningspolitik.
Palestinsk avvisningspolitik är hundra år gammal. Det innebär att man säger nej till sionism, till judar, till Israel: ingen politisk kontakt, inga ekonomiska relationer, inga personliga relationer. Avvisningspolitiken har visserligen brutits sönder och är inte längre lika helgjuten som för ett sekel sedan men den är fortfarande en mäktig kraft och är kärnproblemet. Den måste konfronteras.
Och som min bisittare Elliot Abrams påpekade så finns det en vanföreställning bland palestinierna – på grund av dåligt ledarskap, internationellt stöd, islamisk doktrin, den israeliska säkerhetstjänstens mentalitet – att de kan besegra Israel, att de kan få den judiska staten Israel att försvinna. Denna fantasi måste brytas.
Det är detta den amerikanska regeringen, som stormakt, måste ta itu med. Jag föreslår att man bör anamma en politik som uppmuntrar israelerna att vinna. Att vinna, som i 1865-1945-1975, att göra slut på konflikten genom att få palestinierna att förstå att spelet är slut och de har förlorat. Om de är verkligt upprörda kan de skriva en insändare. Nog med FNs resolutioner mot Israel; nog med att bygga upp arméer, nog med BDS på campus. Vi har fått nog, det är över. Det är färdigt.
Jag hoppas att några amerikanska presidenter – denna eller en framtida – kommer att säga detta till sin stab: "Som ni vet fungerar inte diplomati. Vi har försökt med detta under flera decennier, det står stilla. Finns det ett alternativ?" Och ja, det kommer att finnas ett annat alternativ, det vi kallar Israel Victory.
Som ni hörde i Republikanen Ron DeSantis biografi så delar han ordförandeskapet i Kongressens Israel Victory Caucus, som nu har 32 medlemmar. Det finns 26 medlemmar i Knesset Israel Victory Caucus. Vi påbörjade detta för endast ett år sedan under överinseende av Gregg Roman, ledare för Middle East Forum; EJ Kimball som leder vår Israel Victory insats i Washington samt Ashley Perry som leder det i Jerusalem. Vi bygger upp en politisk och även en intellektuell bas, den senare genom att hålla föredrag som detta, beställa undersökningar, bygga upp denna idé som ett alternativ till den existerande paradigmen.
Låt mig understryka att detta är ett tillvägagångssätt, inte en policy. Vi säger inte tvåstaslösning eller inte tvåstatslösning. Poängen är att Israel behöver övertyga palestinierna om att det är över. Konflikten har lösts genom de objektiva fakta att Israel är en blommande, mäktig stat medan palestinierna har förtryckande och dysfunktionella samhällsskick.
Det är en långsiktig insats. Målet är inte att förändra politiken för de närmaste få månaderna. Utan att, med tiden, lägga fram något annat på förhandlingsbordet som passar in i det historiska mönstret. Man behöver inte göra slut på krig genom förhandling. Tänk på Vietnam: Det fick inte ett slut genom diplomati utan genom att den Nordvietnamesiska armén kom in och tog över. Krig slutar när den ena sidan ger upp.
Vi har nära relationer med Israel. Som republikanen De Santis sade, vi har samma intressen och moraliska bas som dem. Därför bör vi hjälpa dem vinna.
Ironiskt nog, när palestinierna en gång ger upp så kan de gå vidare och bygga upp någonting bra. När de överger det grymma, irredentistiska målet att eliminera den judiska staten kan de bygga upp sin egen statsbildning, ekonomi, samhälle och kultur. I det långa loppet kommer palestinierna att tjäna till och med mer än israelerna. Ja israelerna kommer inte att mördas på vägen till pizzerian, kommer inte att stå inför denna störtsjö av fientlighet i FN och på andra ställen. Men israelerna har redan ett bra liv. Palestinierna har det inte. De lever under bakåtsträvande förtryck. De kommer inte att kunna bygga upp något tills de ger upp sin avvisningspolitik och går vidare till något mer konstruktivt.
Så jag hoppas ni ansluter er till Middle East Forum och hjälper till att förespråka detta tillvägagångssätt för era kongressledamöter, intellektuellt och på andra sätt. Detta erbjuder ett nytt paradigm som drar upp oss ur gyttjan av "processande" som inte kommer någon vart och som faktiskt är kontraproduktivt. Palestinsk-israeliska relationer är sämre idag än de var för 25 år sedan när Oslo-avtalet undertecknades. Så vi behöver nytänkande. Jag erbjuder detta till er som ett nytänkande sätt för att uppnå den "ultimata uppgörelsen".
