Medan israelerna går till valurnorna är det inte något parti som erbjuder möjligheten att vinna kriget mot Palestina-araberna. Det skapar ett iögonfallande och farligt tomrum.
Lite bakgrund till att börja med. Historien visar att krig vinns när ena sidan känner sig föranlåten att ge upp sitt mål. Detta är enbart logiskt; så länge båda sidor när hopp om att uppnå sina krigsambitioner kommer krig att antingen fortsätta eller om så behövs återupptas. Tyskland förlorade till exempel det Första världskriget och ändå gav tyskarna inte upp sitt mål om att dominera Europa utan vände sig snart till Hitler för att försöka igen. Trots att Koreakriget slutade för mer än ett halvsekel sedan, har varken nord eller syd har gett upp sina strävanden, vilket betyder att strider kan blossa upp när som helst. På samma sätt har båda sidor i den arabisk-israeliska konflikten (krig 1948-49, 1956, 1967, 1973 och 1982) hållit fast vid sitt mål.
Dessa mål är enkla, statiska och tvåeggade. Araberna slåss för att utplåna Israel; Israel slåss för att bli accepterade av sina grannar. Det första är offensivt; det andra är defensivt. Det förra är barbariskt och det senare civiliserat. I nästan 60 år har araber som avvisar Israel försökt utplåna Israel genom en mängd olika strategier: underminera dess legitimitet med propaganda, förstöra dess ekonomi genom en handelsbojkott, demoralisera landet genom terrorism and hota dess befolkning med massförstörelsevapen.
Trots att den arabiska ansträngningen har varit tålmodig, intensiv och målmedveten, har den också misslyckats. Israelerna har byggt upp ett modernt, välbärgat och starkt land, dock fortfarande ett land som till stora delar avvisas av araberna. Detta blandade resultat har resulterat i två politiska utvecklingar: en känsla av självförtroende bland politiskt moderata israeler; och en känsla av skuld och självkritik bland israeliska vänsteranhängare. Väldigt få israeler oroar sig i dag över att man ännu inte lyckats få araberna att godta att den judiska staten finns där permanent. Kalla detta Israels osynliga krigsmål.
Hellre än att söka seger har israelerna utvecklat en lång lista på olika sätt att hantera konflikten. Dessa inkluderar:
- Ensidighet (byggande av en barriär, delvist tillbakadragande): nuvarande politik som Ariel Sharon, Ehud Olmert och partiet Kadima ansluter sig till
- Arrendera under 99 år marken som de israeliska städerna på Västbanken ligger på: Arbetarpartiet under Amir Peretz.
- Utvecklande av Palestina-arabernas ekonomi: Shimon Peres
- Territoriella kompromisser: Förutsättningarna för Oslo diplomatin så som den initierades av Yitzhak Rabin.
- Pengar utifrån till Palestina-araberna (enligt samma modell som Marshallplanen): USA:s representant Henry Hyde.
- Återgång till 1967 års stilleståndslinjer som gränser: Israels vänsterextremister.
- Förmå Palestina-araberna att utveckla en bra regering: Natan Sharansky (och President Bush).
- Insistera på att Jordanien är Palestina: Israeler på högerkanten.
- Tvångsförflytta Palestina-araberna från Västbanken: Israels högerextremister.
Alla dessa tillvägagångssätt skiljer sig åt vad gäller andemening och mål, och var och en utesluter per definition de övriga. Men de har en huvudingrediens gemensamt: alla hanterar konflikten utan att lösa den. Alla ignorerar nödvändigheten av att besegra den avvisande palestinska inställningen. Alla försöker att leva med krig hellre än att vinna det.
För en utomstående observatör som hoppas på arabisk acceptans av Israel förr hellre än senare framkallar detta undvikande av den enda vinnande strategin en viss frustration. En frustration som blir djupare när man erinrar sig hur lysande israelerna tidigare förstod sina krigsmål.
Lyckligtvis finns det åtminstone en israelisk politiker som förespråkar israelisk seger över Palestina-araberna. Uzi Landau deklarerar helt enkelt att "när man befinner sig i krig vill man vinna det kriget." Han hade hoppats på att få leda Likud i det nyss avhållna valet men misslyckades med att vinna något som ens liknar en majoritet i sitt parti och rankas som nummer 14 på vallistan denna vecka, inte ens tillräckligt högt upp för att garantera honom en plats i parlamentet. Eftersom Likud själva förväntas få färre än 15 % av rösterna står det klart just hur väldigt impopulär tanken på att vinna kriget är för israelerna.
Så de fortsätter att experimentera med kompromisser, ensidighet, med att göda sina fiender och andra planer. Men som Douglas MacArthur noterade, "I krig finns det ingen ersättning för seger." Oslodiplomatin slutade i ett sorgligt misslyckande och så kommer att ske med alla andra planer som undviker det hårda arbetet med att vinna. Israelerna kommer så småningom att tvingas inse att de måste återgå till den svåra, bittra, långa och dyra ansträngning som behövs för att övertyga palestinierna och andra att deras dröm om att utplåna Israel är död.
Om israelerna misslyckas med att uppnå detta, då kommer Israel själv att dö.
