Sedan jag i en krönika förra veckan skrev att Israel kan och måste besegra Palestina-araberna har en flod av svar opponerat sig mot denna tes. Vissa var triviala (Ha'aretz publicerade en artikel där man ifrågasatte min rätt att uttrycka en åsikt om sådana frågor eftersom jag inte bor i Israel) men de flesta tog upp seriösa frågeställningar som förtjänar ett svar.
Den gamla kinesiska strategen Sun Tzu yttrade att i krig, "Bör det huvudsakliga målet vara seger" och hans ord upprepades på 1600-talet av den österrikiske filosofen Raimondo Montcuccoli. Dennes preussiske efterträdare Clausewitz tillade att "Krig är en våldshandling för att förmå fienden att uppfylla vår vilja". Dessa insikter är fortfarande giltiga idag: seger innebär att man tvingar på fienden sin vilja, vilket innebär att man tvingar honom att ge upp hans krigsmål. Konflikter slutar vanligtvis med att den ena sidans vilja krossas.
Teoretiskt sett behöver inte detta ske. Krigförande länder kan kompromissa, de kan ömsesidigt trötta ut varandra, de kan lösa sina konflikter för att tillsammans skydda sig mot en större fiende (som när Storbritannien och Frankrike, länge ansedda som "naturliga och nödvändiga fiender", 1904 skrev under Entente Cordiale på grund av bådas oro för Tyskland.)
Sådana "ingen segrare, ingen förlorare" lösningar utgör dock undantag i modern tid. Trots att både Irak och Iran när de avslutade sitt krig, som pågick mellan åren 1980-88, var uttröttade resulterade detta oavgjorda resultat inte i att de löste sina problem. I allmänhet är det så att så länge ingendera sida upplever våndan av att förlora – ser sina förhoppningar komma på skam, sina tillgångar slösas bort och liv släckas – består risken för krig.
En sådan vånda skulle man kunna förvänta sig efter en storförlust på slagfältet, men sedan 1945 har detta sällan skett. Nerskjutna flygplan, förstörda stridsvagnar, att vapen och ammunition har tagit slut, att soldater har deserterat och förlust av land är sällan avgörande faktorer. Tänk bara på de enorma arabiska förlusterna till Israel mellan 1948-82, Nordkoreas förlust 1953, Saddam Husseins 1991 och Sunni-irakiernas förlust 2003. I alla dessa fall övergick inte förlust på slagfältet i förtvivlan. I den ideologiska omgivningen under de senaste årtiondena har moral och viljestyrka spelat större roll. Fransmännen gav upp i Algeriet 1962 trots att de var fler och bättre beväpnade än deras fiende. Det samma gäller för amerikanerna i Vietnam 1975 och för Sovjet i Afghanistan 1989. Kalla kriget slutade utan några dödsoffer.
Genom att applicera dessa insikter på Israels krig med de palestinska araberna kan man dra flera slutsatser:
Israel befinner sig knappast i en situation där man kan agera fritt för att uppnå seger; i synnerhet begränsas man av önskningarna från sin viktigaste allierade, den amerikanska regeringen. Det är därför jag, en amerikansk analytiker, tar mig an detta ämne med avsikt att påverka utrikespolitiken i USA och andra länder i västvärlden.
- Israel bör övertygas om nödvändigheten av att övertyga Palestina-araberna att de har förlorat, för att på så sätt påverka dem psykologiskt.
- Ett aggressivt steg som att "förflytta" Palestina-araberna från Västbanken skulle vara kontraproduktivt för Israel eftersom det skulle medföra mer ilska, öka antalet fiender och föreviga konflikten.
- Om Israel uppfattas som svag minskar detta möjligheten att besegra Palestina-araberna; Israels misstag under Osloåren (1993-2000) och tillbakadragandet från Gaza uppmuntrade Palestina-araberna och ledde till mer krig.
- Israel behöver bara besegra Palestina-araberna, inte hela arabiska eller muslimska befolkningar – dessa kommer så småningom kommer att följa efter Palestina-araberna.
Jag avstår från att föreslå vilka mått och steg Israel bör vidta, delvis därför att jag inte är israel och delvis därför att det är för tidigt att diskutera taktik innan man bestämt sig för att seger är målet. Det räcker med att säga att Palestina-araberna får både stora bidrag och styrka från ett världsomspännande nätverk där NGO, ledarskribenter, akademiker och politiker ingår; att det påhittade palestinsk-arabiska "flykting" problemet har kommit att bli huvudproblemet i konflikten och att bristen på internationellt erkännande av Jerusalem som Israel huvudstad är som ett varigt sår. Dessa tre frågor har helt klart hög prioritet.
Ironiskt nog skulle Israels framgång med att krossa Palestina-arabernas krigsmoral vara det bästa som någonsin hänt Palestina-araberna. Det skulle betyda att de äntligen gav upp sin grymma dröm om att eliminera sin granne och det skulle medföra en chans för dem att istället fokusera på deras egen statsbildning, ekonomi, samhälle och kultur. Att bli vanliga människor där föräldrar inte uppmuntrar sina barn att bli självmordsterrorister. Palestinska araber behöver genomlida smärtan av att bli besegrade.
