Man har ett intryck av att muslimer lider mer än andra av diktatur, tyranner, självutnämnda presidenter, kungar, emirer och andra starka män - och detta stämmer. I en grundlig analys gjord av Frederic L. Pryor vid Swarthmore College som publicerades i Middle East Quarterly ("Är muslimska länder mindre demokratiska?") dras slutsatsen att "Islam är associerat med färre politiska rättigheter i alla länder förutom de allra fattigaste."
Det faktum att länder där muslimer utgör majoriteten är mindre demokratiska än andra gör det frestande att dra slutsatsen att religionen islam, den gemensamma nämnaren, i sig är oförenlig med demokrati.
Jag håller inte med om den slutsatsen. Den svåra situation som muslimer idag befinner sig i speglar historiska omständigheter mer än medfödda muslimska egenskaper. Med andra ord är islam liksom alla andra förmoderna religioner odemokratisk i sig. Dock har den samma potential som alla andra att utvecklas i en demokratisk riktning.
 Marsiglio från Padua |
Att få islam att bli förenligt med demokrati kommer att fodra grundliga förändringar i dess tolkning. Den antidemokratiska islamska lagen Sharia är till exempel ett av huvudproblemen. Dessa lagar utvecklades för över tusen år sedan och förutsätter autokratiska härskare och underdåniga undersåtar, de betonar att Guds vilja är viktigare än människans självständighet och de uppmuntrar till våldsamt jihad för att expandera islams gränser. Dessutom ger Sharialagarna antidemokratiska privilegier för muslimer över icke-muslimer, för män över kvinnor och fria personer över slavar.
 Mahmud Muhammad Taha |
Atatürk's ansträngningar och Tahas idéer visar att islam hela tiden utvecklas, och att anse den vara oföränderlig är att begå ett allvarligt misstag. Eller, med den livfulla metaforen från Hassan Hanafi professor i filosofi vid Universitetet i Kairo, är koranen "ett snabbköp där man kan ta det man vill ha och låta det man inte vill ha vara."
Islams problem beror inte så mycket på att den är anti-modern utan mer på att dess moderniseringsprocess knappt har börjat. Muslimer kan modernisera sin religion, men för att detta ska ske krävs stora förändringar: de måste upphöra med jihad för att påtvinga muslimskt styre, andraklassens medborgarskap för icke-muslimer och dödsstraff för hädelse och apostasi. De måste införliva individuella friheter, medborgerliga rättigheter, rätten att fritt delta i politik, folksuveränitet, jämlikhet inför lagen och representativa val.
Två hinder står i vägen för att dessa förändringar ska kunna ske. I Mellanöstern är det mest väsentliga fortfarande stamtillhörighet. Som Philip Carl Salzman förklarar i sin bok, Culture and Conflict in the Middle East så utgör dessa länkar mellan stammarna ett invecklat mönster av självständiga stammar och tyranniskt centralstyre vilket hindrar utvecklingen av en konstitution, laglydighet, medborgarskap, jämställdhet mellan könen och andra nödvändiga förutsättningar för en demokratisk stat. Inte förrän man kastar av sig detta ålderdomliga sociala system baserat på familjen kan demokratin göra verkliga framsteg i Mellanöstern.
Globalt förhindrar den maktfulla islamistiska rörelsen demokrati. De vill ha det motsatta mot reform och modernisering – de vill återinföra Sharialagarna i dess helhet. En jihadist som Usama bin Laden är kanske mer öppen och tydlig med sitt mål än en etablerad politiker såsom Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan, men de är båda ute efter att bygga upp en helt icke-demokratisk, kanske totalitär, ordning.
Islamister reagerar på demokrati på två sätt. För det första fördömer de demokrati som något oislamiskt. Det Muslimska brödraskapets grundare Hasan al-Banna ansåg demokrati vara förräderi mot islamska värderingar. Brödraskapets teoretiker Sayyid Qutb avvisade folksuveränitet, och så gjorde även Abu al-A‘la al-Mawdudi, grundare av det pakistanska partiet Pakistans Jamaat-e-Islami. Yusuf al-Qaradawi, Al-Jazeera televisionens imam, hävdar att val är kätteri.
Trots detta förakt är islamister måna om att använda sig av val för att komma till makten och de har visat sig vara bra på att få röster; till och med en terroristorganisation (Hamas) har vunnit ett val. Detta betyder inte att islamister är demokratiska utan att de är flexibla vad gäller vilken metod de använder och att de är fast beslutna att komma till makten. Erdoğan har avslöjande nog yppat, "Demokrati är som en spårvagn. När man kommer till sin hållplats hoppar man av."
Mycket och hårt arbete kan en dag göra islam demokratiskt. Under tiden så representerar islam världens ledande anti-demokratiska makt.
