Med anti-regim demonstrationer rasande i Egypten och möjligheten av en ny regering ledd av eller med inblandning av det Muslimska Brödraskapet ställer många frågan om islam är förenlig med demokrati. Svaret är ja, potentiellt är det förenligt men det kommer att kräva mycket hårt arbete för att det skall bli så.
Nuvarande verklighet är långt ifrån uppmuntrande, länder med muslimsk majoritetsbefolkning drabbas i oproportionerlig stor utsträckning av tyranni. År 2007 drog Frederic L. Pryor från Swarthmore College slutsatsen, i en analys i Middle East Quarterly, att med några få undantag "associeras islam med färre politiska rättigheter". Saliba Sarsar studerade demokratisering i 17 arabiskspråkiga länder och hon antecknade också att hon fann att "mellan 1999 och 2005 … är det inte bara avsaknad av framsteg i de flesta länder, utan över hela Mellanöstern har reformer avstannat".
Hur lätt är det inte att från detta dystra mönster dra den förhastade slutsatsen att religionen islam själv måste vara orsaken till problemet. Den forntida vanföreställningen post hoc, ergo propter hoc ("Efter detta, därför av detta") understryker denna förenklade slutsats. I själva verket är den nuvarande belägenheten med diktatur, korruption, grymhet och tortyr mer resultat av specifika historiska utvecklingar än av koranen och andra heliga skrifter.
För ett halvt årtusende sedan var demokrati inte förhärskande någonstans; att det framträdde i Västeuropa var ett resultat av många faktorer inklusive spänningar orsakade av områdets grekisk-romerska arv av "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud", samt geografi, klimat och viktiga genombrott inom teknologi och politisk filosofi. Det var inte ödesbestämt att Storbritannien och därefter USA skulle leda vägen till demokrati.
Med andra ord: naturligtvis är islams anda odemokratisk men det var även alla andra förmoderna religioner och samhällen.
Precis som kristendomen blev en del av den demokratiska processen så kan islam bli det. Denna förändring kommer med stor sannolikhet att bli ryckig och kräva tid. Utvecklingen av den katolska kyrkan från en reaktionär kraft under medeltiden till en demokratisk kraft idag, en utveckling som inte ännu är fullständig, har skett under 700 år. När det har tagit så lång tid för en institution baserad i Rom, varför skulle en religion från Mecka, komplett med sina unika problematiska skrifter, röra sig snabbare eller med färre strider?
Att uppmuntra politiskt deltagande innebär för islams del en enormt stor förändring i dess inställning, i synnerhet rörande Sharia, dess lag. En lag som utarbetades i detalj för omkring ett millennium sedan under kvasi-stam omständigheter och som fungerade under en period med oerhört annorlunda livssyn jämfört med dagens. Lagen innehåller en mängd särdrag som är djupt oacceptabla för dagens människor, inklusive de anti-demokratiska idéerna om att Guds vilja råder över människans, militär jihad som ett legitimt sätt att utvidga muslimskt herravälde, muslimers överhöghet över icke-muslimer och av mäns över kvinnor.
I korthet kan inte Sharia som den klassiskt förståtts förenas med modernt liv i allmänhet och demokratiskt liv i synnerhet. För muslimer betyder att uppnå politiskt deltagande att de antingen helt och hållet avvisar lagens offentliga aspekter - som Atatürk gjorde i Turkiet - eller omtolkar dem. Den sudanesiske tänkaren Mahmud Muhammad Taha visade exempel på det senare när han läste om de islamiska skrifterna och utan urskillning tog bort skadliga islamiska lagar.
Islam håller på att förändras, så det är fel att insistera på att religionen måste förbli vad den har varit. Som Hassan Hanafi från Kairouniversitet uttrycker det, koranen "är ett snabbköp där man tar vad man vill ha och lämnar det man inte vill ha".
Förutom Atatürk och Taha har muslimer knappt påbörjat den långa, mödosamma vägen till att modernisera islam. Förutom den inbyggda svårigheten med att förändra en ordning från sjuhundratalet till att passa den västdominerade livsstilen i det tjugoförsta århundradet så drar den islamistiska rörelsen som idag dominerar det muslimska intellektuella livet i rakt motsatt riktning från demokrati. Istället kämpar de för att återuppliva hela Sharia och att tillämpa det med exceptionell skärpa oavsett vad majoriteten vill.
Vissa islamister fördömer demokrati som kätteri och ett svek mot islamiska värderingar, men de mer begåvade av dem har noterat sin egen utbredda popularitet och anammat demokrati som en mekanism för att ta makten. Deras framgång i ett land som Turkiet omvandlar inte islamister till demokrater (det vill säga visa en beredvillighet att avstå från makten) utan demonstrerar deras beredvillighet att anamma vilken taktik som helst som för dem till makten.
Ja med tillräcklig ansträngning och tid kan muslimer bli lika demokratiska som västerlänningar. Men för tillfället är muslimerna de minst demokratiska människorna och den islamistiska rörelsen utgör ett stort hinder för politiskt deltagande. I Egypten liksom på andra ställen dämpas med andra ord min optimism av en pessimism som baseras på nuvarande och framtida verkligheter.
