När en större arabstat slutligen skrev under ett fredsfördrag med Israel antogs det länge att den arabisk-israeliska konflikten skulle få ett slut. Det egytisk-israeliska fredsfördraget från 1979 gjorde dock slut på den förväntningen; fördraget fick istället den perversa effekten att det gjorde både andra stater och den egyptiska befolkningen mer anti-sionistisk.
På 1980-talet föddes ett hopp om att palestinskt erkännande av Israel skull få slut på konflikten. Det totala misslyckandet med Principdeklarationen 1993 (också känt som Osloavtalet) gjorde slut på den förväntningen.
Vad händer nu? Sedan början på 2007 har man försökt lägga fokus på något nytt för att få Israel accepterad som en suverän judisk stat. Israels tidigare premiärminister Ehud Olmert bestämde villkoren: "Jag tänker inte kompromissa på något sätt på frågan om den judiska staten. Detta är ett villkor för att vi skall acceptera en palestinsk stat".
Olmert var Israels sämste premiärminister någonsin men här gjorde han rätt. Arabisk-israelisk diplomati har handlat om ett oräkneligt antal sidoämnen medan man gått som katten kring het gröt runt det centrala ämnet: "Skall det få finnas en judisk stat"? Meningsskiljaktigheter över detta svar – istället för över Israels gränser, deras utövande av självförsvar, deras kontroll över tempelberget, deras vattenkonsumtion, deras byggand av hus i städer på Västbanken, diplomatiska relationer med Egypten eller existerandet av en palestinsk stat – är nyckelfrågan.
Palestinska ledare svarade med ett indignerat tjut och förklarade att de "absolut vägrade" acceptera Israel som en judisk stat. De låtsades till och med vara chockerade över tanken på en stat som definieras av religion fastän deras egen "Konstitution för staten Palestina", tredje utkastet, slår fast att "arabiska och islam är det officiella Palestinas språk och religion". Olmerts ansträngningar ledde inte till någonting.
När han tog över som premiärminister 2009 upprepade Benjamin Netanyahu Olmerts position. Tyvärr stödde Obama-administrationen den palestinska inställningen och ignorerade återigen det israeliska kravet. (Istället fokuserar man på hus för judar i Jerusalem. Tala om kärnfråga).
Palestinska politiker må avvisa Israels judiska karaktär men vad anser palestinierna och den bredare arabiska och muslimska allmänheten? Opinionsundersökningar och andra belägg visar att under lång tid har acceptansen för Israel legat på i genomsnitt 20 procent, vare sig vi talar om under mandatperioden eller nutid, muslimer i Kanada eller palestinier i Libanon.
För att få veta mer om aktuell arabisk opinion bad The Middle East Forum opinionsinstitutet Pechter Middle East Polls att ställa en enkel fråga till tusen vuxna i vart och ett av fyra länder: "Islam definierar (ditt land); under rätta omständigheter skulle du acceptera Israel som en judisk stat"? (I Libanon skilde sig frågan åt något: "Islam definierar de flesta stater i Mellanöstern; under rätta omständigheter skulle du acceptera Israel som judisk stat")?
Resultat: 26 procent of egyptierna och 9 procent av saudiarabiska stadsbor svarade (i november 2009) ja på frågan, detsamma svarade 9 procent av jordanierna och 5 procent av libaneserna (i april 2010).
Opinionsundersökningen visade på bred samstämmighet tvärs över sådana skillnader som yrke, socioekonomisk ställning och ålder. Utan något urskiljbart skäl så är det fler egyptiska kvinnor än män och fler saudiarabiska och jordanska män än kvinnor som accepterar ett judiskt Israel medan bland libaneserna är båda könen på samma nivå. Vissa signifikanta variationer finns dock: som man kunde förvänta sig i Libanon så accepterar 16 procent (till stor del kristna) i norra Libanon en judisk stat till skillnad mot endast 1 procent i (den i huvudsak shiitiska) Bekaadalen.
Än viktigare är att om man väger dessa svar mot befolkningsstorleken (79, 29, 6 och 4 miljoner respektive) så översätts detta till ett genomsnitt av 20 procentig acceptans av Israels judiskhet – vilket snyggt och prydligt bekräftar den existerande procentsatsen.
Även om 20 procent är en liten minoritet så har summan varit konstant under lång tid vilket är uppmuntrande. Att en femtedel av muslimerna, araberna och till och med palestinierna accepterar Israel som en judisk stat visar att det trots nästan ett århundrade av indoktrinering och skrämsel finns en bas för att lösa den arabisk-israeliska konflikten.
Blivande fredsmäklare måste ägna sina ansträngningar åt att öka storleken på denna moderata skara. Att gå från 20 procent till säg 60 procent skulle fundamentalt förändra politiken i Mellanöstern, det skulle ställa Israel och dess överdrivna roll åt sidan och istället befria människorna i denna fördärvade region så att de kan ta sig an sina verkliga utmaningar. Inte sionism utan sådana mindre problem som till exempel envälde, brutalitet, grymhet, konspiration, religiös intolerans, apokalyptisk, politisk extremism, kvinnohat, slaveri, ekonomisk efterblivenhet, begåvningsflykt, kapitalflykt, korruption och torka.
