Ali al-Amin Mazrui (född 1933) är den mest hyllade intellektuella personen av afrikanskt ursprung i USA. Hans 1500 ord långa officiella meritförteckning är lite överväldigande, men här följer några höjdpunkter:
Vid Binghamton universitetet vilket är del av State University of New York är Mazrui (1) Albert Schweitzer Professor i Humaniora, professor i (2) Statsvetenskap, (3) Afrikanska studier och filosofi och (4) Tolkning och kultur samt (5) chef för Institutet för Globala kulturella studier.
Ali Mazrui
Dessutom har han utnämningar vid Cornell universitetet, Universitetet i Jos i Nigeria, Jordbruks och teknikuniversitetet Jomo Kenyatta i Kenya. Han har arbetat som gästprofessor vid Stanford, Denver, Chicago, Ohio State, Pennsylvania, Bridgewater, Harvard, Colgate, McGill, Sussex, Oxford, Leeds, London, Kairo, Baghdad, Teheran, Nairobi, Singapore, Malaysia, Australien med flera.
Han har författat fler än trettio böcker, från Towards a Pax Africana 1967 till The Politics of War and the Culture of Violence 2008. Varje viktig dagstidning i världen har publicerat artiklar skrivna av honom. Han var berättarrösten i en högprofilerad TV-serie The Africans: A Triple Heritage, för BBC och PBS 1986.
Diverse hedersuppdrag inkluderar att han blev utsedd till "En av de mest inflytelserika människorna i det tjugoförsta århundradet" av Lincoln University och han nominerades som "Levande legend" av två afrikanska organisationer. Hedersdoktorat har ramlat in. Han "har varit involverad i ett antal FN projekt i frågor som handlar om allt från mänskliga rättigheter till kärnvapenspridning".
I korthet så säger myndigheter världen över att det inte finns några smartare eller visare professorer än Mazrui.
Men Brendan Goldman, en professor vid New York universitetet, bevistade en föreläsning om "Euro-judar och Afro-araber: Den semitiska mångfalden i historien" vid Columbia universitet som gavs av den högt ärade Dr Mazrui den 6 maj. I sin rapport "Återuppväckandet av judisk rasbiologi vid konferensen i Columbia universitet" (Reviving Jewish Race Science at Columbia U Conference) berättar Goldman hur
Mazrui använde större delen av sin tid till att diskutera utvecklingen av judisk "begåvning" och "kulturell förorening" i ett europeiskt sammanhang. Skenbart jämförde Mazrui påverkan av judar på Europa med påverkan av araber på Afrika. Dock var han mer intresserad av varför "araber ligger efter judar när det gäller att tydligt visa sin begåvning". Efter att ha erkänt at han visste väldigt lite om arabisk historia och än mindre om judar fortsatte Mazrui med att använda sin tid till att tala om båda folkens historia.
Mazrui drog sig inte för att ställa retoriska frågor såsom "Vilken aspekt av Marxismen kommer från judendomen"? Han kom med det nyanserade påståendet att eftersom Karl Marx var etnisk jude gjorde han helt klart "det Utvalda folket (till) proletariatet". Mazruis föreläsning var också fylld med uttalanden som "judar var som bäst när de var europeiserade … nästan som om man behövde en blandning av judiskhet och europeiskhet (för judisk begåvning)":
Han hävdade också att som folk är judarna trångsynta och rasistiska. "Araber är betydligt mindre rasmedvetna och etniskt medvetna än judar är", sade han. "Accepterandet av rasblandning var mer utvecklat i arabisk kultur än i judisk kultur".
Mazrui avslutade tillställning med följande vämjeliga uttalande:
Judarna utgör tre procent av den amerikanska befolkningen … men (deras "begåvning") gör att de har så mycket makt att till och med presidenten är rädd. Huruvida Obama kommer att kunna frigöra sig ifrån uppfattningen att tre procent av landet är så mäktiga att den högst uppsatte icke-juden i landet inte kan kritisera Israel är inte klart.
Kommentarer:
(1) Begåvade judar, Marxistiska judar, etniska judar, proletariat judar, europeiserade judar, rasmedvetna judar, etnisk medvetna judar, mäktiga judar … detta är klassisk, stinkande antisemitism.
( (2) Mazrui är en obehaglig antisemit.
(3) Det minsta Binghamton och Cornelluniversiteten bör göra är att ge Mazrui en reprimand: helst bör de relegera honom.
(4) Hur djupt har akademiskt liv sjunkit när sådant dravel inte bara anses vara respektabelt utan aktningsvärt?