Den här bloggposten fortsätter analysen från "Islamisms sannolika undergång" där jag spårade de senaste splittringstrenderna bland islamisterna. De verkar bara inte kunna komma överens längre. För att citera från ett tal av Yusuf al-Qaradawi som han höll i ett annat sammanhang (inför utsikten att amerikanska styrkor skulle anfalla Assadregimen) "Allah ställer förtryckarna mot varandra".
Plus att känna islamisterna är att avvisa dem. Denna bloggpost följer de två teman interna strider och impopularitet.
Jordanien: I efterdyningarna av den egyptiska statskuppen för tre månader sedan har den jordanska grenen av det Muslimska Brödraskapet, känt under namnet the Islamic Action Front, fått panik. David Schenker från Washington Institute for Near Eastern Policy påpekar att de gamla motsättningarna mellan palestinierna och de boende på Östbanken har aktualiserats; både salafisterna och milda reformatorer, de senare i en organisation som har namnet Zamzam Initiative, har blivit starkare.
Iran: Alienerade iranier, både sunniter och shi'iter, vänder sig till salafismen, rapporterar Mehdi Khalaji, också från Washington Institute for Near Eastern Policy. Till exempel så tillåter regimen inte sunniter att bygga moskéer i Teheran och andra större städer eftersom "man känner djup oro för att salafisterna skall använda dem för att rekrytera unga shiiter som är frustrerade med den Islamiska republikens ideologi". Detta i sin tur är del av en större, ironisk trend:
I den Islamiska republiken - med en regim som legitimerar ayatollornas exklusiva styre och där islamisk lag ligger till grund för lagstiftning och påtvingas alla aspekter av dagligt liv - har många ungdomar och andra iranier vänt sig bort från shiitisk övertygelse och omfamnat ateism, skepticism, sufism, sunni islam, bahai-tron, evangelisk kristendom, zoroastrism, buddhism, new age och latinamerikanska mystiska trender.
(3 oktober 2013)
Saudiarabien vs Sudan: Alden Young skriver i en artikel med titeln "Sudan flyttar sin allians från Egypten till Etiopien över Nilendispyt" att den sudanesiska regeringens pålitlighet som militärleverantör och allierad har orsakat missämja mellan Khartoum and Riyadh. Han skriver att "Bottenläget i de saudisk-sudanesiska relationerna markerades nyligen av Riyadhs beslut i augusti att förhindra (den sudanesiske presidenten Omar al-) Bashir från att flyga genom deras luftrum till Teheran".
Hizbullah och Hamas: Dessa två ledande islamistiska och antisionistiska organisationer står inför ett internt uppror, förklarar Orit Perlov i "Slutet för Muqawama? Hamas och Hizbollah står inför reform eller kollaps; Diskussion om de palestinska och libanesiska sociala nätverken".
Ett av de mest påtagliga resultaten av den "Arabiska våren" har varit förskjutningen av fokus på arabiska civila samhällen från utsidan till insidan - från utrikespolitik till inrikes angelägenheter. De civila samhällena i arabvärlden kräver upprättelse för de orättvisor som begåtts. Nationalism och islamism har ersatts av krav på demokratisering, rättigheter och frihet. Gazaborna och libanesiska civila samhällen som har upplevt inbördeskrig och våldsamma strider mot Israel är inte angelägna om revolutioner eller en kollaps av den politiska och sociala strukturen. Dessutom, vilket avspeglas i den sociala mediedebatten, tror palestinierna och libaneserna mycket mindre än de tidigare gjort på våldsamma strider som ett framgångsrikt och legitimt medel för att uppnå deras politiska, socioekonomiska och nationella reformer.
Trendanalyser av de sociala nätverken bland över en miljon palestinier (vilket motsvarar cirka 35 procent av den palestinska befolkningen) och en halv miljon libaneser (15 procent av befolkningen) visar att för första gången på 30 år ses "den interna fienden" (Hizbollah och Hamas) som betydligt farligare än "den externa" (Israel)
(8 oktober 2013)
Saudiarabien vs olika islamister: Irfan Al-Alawi och Stephen Schwartz skriver att de saudiarabiska myndigheterna förbjudit Tareq Suwaidan, en kuwaitisk islamistisk TV-predikant, från att besöka Saudiarabien och delta i umrah, lågsäsongs-hajjen, och att detta skedde strax efter att Suwaidan blivit avskedad från TV-stationen Al-Resalah, vilken ägs av den saudiske prinsen Alwaleed Bin Talal. Duon tittar sedan på de större svårigheter kungadömet har med det Muslimska Brödraskapet och Teheran, samtidigt som det rör sig i riktning mot modernisering. Detta utgör sammantaget vad de kallar "de interna motsättningarna av Saudiarabisk verklighet".
Genom att vägra stödja den avsatte president Mohamed Morsis Muslimska Brödraskapsadministration i Egypten finner sig Riyadh vara allierad med egyptiska liberaler och sekulära, vilket står i uppenbar motsats till deras fundamentalistiska Wahhabiarv. Dessutom är Saudiarabien mer frispråkig än något annat arabland när det gäller att utmana iranska ambitioner. …
När han djärvt deklarerade att "det luktar Muslimska Brödraskapet i Saudiarabien", fick Alwaleed höra att han var anklagad för att stödja Brödraskapet och han svarade "Gud förbjude" - sedan upprepade han detta två gånger. Han varnade "flera saudiska shejker stinker av det Muslimska Brödraskapet". På frågan hur Saudiarabien skulle göra sig av med "stanken" svarade han att monarkin måste "tillmötesgå fler av folkets krav för att undvika att ge dem (Muslimska Brödraskapet) möjlighet att dra nytta av fattigdomen, bostadsbristen eller levnadskostnaden".
De avslutade:
Saudisk oro över det Muslimska Brödraskapet, de misslyckade arabiska revolutionerna och Iran bör inte avfärdas av cyniska västerlänningar som endast uttryck för oro för att den saudiska kungliga maktens fortlevnad är hotad eller reflektioner av intern muslimsk konkurrens.
(9 oktober 2013)
Muslimska Brödraskapet: Jonathan Spyer dokumenterar hur 2013 har blivit året för det Muslimska Brödraskapets tillbakagång och avslutar med "Solen går nu ner för det Muslimska Brödraskapets förhoppningar om regional dominans". ." (10 oktober 2013)
Syrien: Hamasledaren Khaled Mishal rådde de sunnimuslimska jihadisterna i Syrien att "använda sina gevär för Palestina", snarare än mot Assadregimen, på vilket sunni-jihadisterna reagerade med ilska. Mulham Al-Droubi, den Muslimska Brödraskapets representant i det Syriska nationella rådet, varnade Hamas att undvika "inblandning i syriska angelägenheter eller att ge instruktioner till de stridande på marken". Islams armé, en ledande rebellgrupp, anklagade Mishal för att "ha förbindelse med Iran". Ledaren för Islams armés politbyrå förebrådde Mishal mer sarkastiskt: "Den som utkämpar jihad från sitt skrivbord bör inte ge råd till dem i skyttegravarna". (19 oktober 2013)
Sudan: Al-Monitor har översatt Haidar Ibrahim Alis dräpande artikel i Al-Hayat till engelska "Sudan efter islamisterna". Han dokumenterar de islamistiska mödorna i Sudan och avslutar med att uppmärksamma deras inbördes osämja:
Detta är alltså regimens nuvarande situation, full av interna motsättningar och socialt tryck som kräver såväl förnyad som omfattande självkritik. Men dessa krav är svåra för islamisternas sinnen att hantera eftersom dessa sinnen tror att de är de enda som äger hela sanningen. Ett resultat av detta är att Sudans islamister, med deras många stammar, fortsätter att utkämpa politiska och filosofiska inbördeskrig. Historien har utmanövrerat dem och striden som var ämnad att ställa islamister mot sekulära och liberaler har förvandlats till en som ställer islamister mot islamister. Deras interna krig började när anhängare till Hassan al-Turabi blev osams med President Omar al-Bashir och hans anhängare, vilket kulminerade med att Turabi-anhängarna allierade sig med kommunister och Folkrörelsen.
Det är denna dystra bild som ligger till grund för ett griftetal över all islamism:
Den sudanesiska regimen … bevisade obestridligen politiska islams oförmåga att bygga upp en modern demokratisk stat, och skämde därmed ut alla islamister i regionen. Detta blev då början på slutet för politiska islam, något som vidare bevisades av det Muslimska Brödraskapets erfarenhet i Egypten. Vi bevittnar slutet på politiska islams era, en era som började i mitten på 1970-talet och som nu ersätts av vad den iranska intellektuella Asef Bayat beskrev som en "post-islamiserings" era, där politiskt och socialt, efter en prövotid, politiska islams vitalitet och attraktionskraft har uttömts även bland de ivrigaste av deras anhängare och entusiaster.
Ali karaktäriserar den post-islamistiska perioden som en av "intellektuell fattigdom och fullständigt avsteg från dialog och kunskap". (23 oktober 2013)
Turkiet: Bayram Balcı från Carnegie Endowment for International Peace skriver i "Turkiets Gülen Rörelse: Mellan social aktivism och politik" (Turkey's Gülen Movement: Between Social Activism and Politics) att avsaknaden av en gemensam fiende, bland annat, har lett till växande sprickor mellan AKP och Gülen:
I nästan tio år har alliansen mellan AKP och Gülenrörelsen - för det mesta naturlig och spontan - fungerat bra, men den är nu allt bräckligare, förvärrat av förändringar av de villkor och sociopolitiska sammanhang som ursprungligen gav upphov till den. Faktum är att denna allians raison d'être - den absoluta nödvändigheten för båda grupper att skydda sig själva mot den Kemalistiska apparaten, förkroppsligad av i synnerhet armén - gradvis håller på att försvinna. Med stöd från Gülenisterna har det styrande partiet AKP gradvis skurit ner arméns roll och makt, den har inte längre samma politiska befogenheter som tills helt nyligen gjorde att armén hade den verkliga makten i landet. En mängd andra faktorer har också bidragit till de ökade spänningarna, och de två ledarnas diametralt motsatta temperament - Erdoğan är impulsiv och hetlevrad och Gülen är profetiskt lugn - underlättar inte en dialog.
Balcı går sedan igenom ett antal av deras olikheter: Mavi Marmara affären, Ergenekon, frågan om Hakan Fidan, den kurdiska frågan och Geziparken. Han börjar därefter spekulera om en brytning mellan de två men förutspår något annat, nämligen att
Erdoğans allians med Gülengruppen, som trots att det är ansträngd, sannolikt kommer att bestå. Trots Gülens oro för premiärministerns växande maktfullkomlighet och Erdoğans farhågor för Gülenrörelsens ökade inflytande på statsstrukturen så kommer AKP och Gülenrörelsen att ideologiskt förbli nära varandra. Alliansen kommer att bestå av en annan anledning - Gülenrörelsen saknar ett livskraftigt alternativ.
