Den 24 november var deadline för ett avtal mellan makterna och den Islamiska Republiken Iran. Detta datum kom och gick; de lyckades endast förlänga det existerande interemistiskta avtalet i ytterligare sju månader. Ayatollorna triumferade och USAs senatorer kokade av ilska. Om man ser bortom dessa reaktioner så leder den nuvarande situationen till flera reflexioner:
 Ayatollah Khamene'i på gott humör trots att han nyligen opererats. Kan det vara de amerikanska förhandlarna som muntrar upp honom? |
- Om man, som jag, antar att det apokalyptisktsinnade iranska ledarskapet kommer att göra allt de kan för att förvärva Bomben då tjänar ekonomiska sanktioner endast till att sakta ner processen, inte stoppa den. Starkare uttryckt så är debatten om sanktioner perifer och även avledande. De svårbegripliga ekonomiska och vetenskapliga detaljerna i förhandlingarna tenderar att begrava den enda diskussion som verkligen spelar roll – huruvida någon regering kommer att använda våld för att stoppa kärnvapenprogrammet.
- Med detta sagt bör den 114 Kongressen anta en lagstifning med en veto-säker majoritet, detta skulle vara ett aldrig tidigare skådat slag mot Barack Obama och skulle förmodligen bli ett lågvattenmärke för hans presidentperiod. Men denna oerhört viktiga händelse i amerikansk inrikespolitik kommer sannolikt inte att påverka det iranska programmet.
- Vissa regeringar (ryska, amerikanska) har medlen men inte viljan att förstöra de iranska anläggningarna. Andra har viljan (saudiska, kanadensiska) men inte medlen. Detta innebär attt det endast finns en spelare som på sätt och vis har medlen och på sätt och vis viljan: Israel. Med tanke på dess mellanstatus är huruvida de kommer att agera den stora frågan. Detta är vad som upptar mina tankar och jag föreslår att detta är vad andra också bör fokusera på.
- Israels besvärliga problem verkar äkta: Å ena sidan är detta den enda stat som har slagit ut kärnvapenprogram (och man har gjort det två gånger, 1981 och 2007); å andra sidan så gör den logistiska utmaningen och den oerhört höga insatsen det betydligt mer skrämmande denna gång.
- Det är inte första gången som de 8 miljoner människorna i Israel spelar en oproportionenlig stor internationell roll. Det finns en anledning till att man har det högtsa per capita antal utländska korrespondenter: vare sig det är klassisk musikvirtuositet, religiös passion, högteknologiska genombrott, FNs Säkerhetsråds resolutioner eller krigföring, så har den judiska staten större inflytande än ett land av den storleken vanligtvis har.
(26 november 2014)
