Hur förklarar man den senaste tidens tumult i relationerna mellan USA och Israel? Jag hänvisar till president Barack Obamas beslut att avstå från att lägga in sitt veto vid omröstningen i FNs Säkerhetsråd, vilket motsäger hans egna åsikter från bara några år sedan; utrikesminister John Kerrys 75 minuter långa orerande mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu; och Netanyahus obehärskade svar såsom att varna den Nya Zeeländska regeringen för att dess stöd till Säkerhetsrådets resolution utgör en "krigsförklaring".
Storpolitik som detta betraktas vanligen genom glasögon färgade av idéer och principer. Men ibland är det bättre att lämna allt detta bakom sig och titta på psykologi – med andra ord de grundläggande mänskliga känslorna och relationerna vi alla upplever.
Denna här sortens förklaring fungerar bättre i fallet med Obama, Kerry och Netanyahu. Alla tre har fått nog. Under sina nästan tio år i regeringsställning har Netanyahu alltid haft att göra med en Demokratisk president som varit på en annan våglängd än han själv. Obama är trött på en israelisk ledare som irriterat honom i åtta år; detsamma gäller för Kerry i fyra år.
 Inte bästa vänner: Kerry (V), Netanyahu, Obama i november 2015. |
Nu när de äntligen kommer att bli av med varandra verkar trion inte kunna dölja sin frustration längre. De låter trots eller ilska styra dem mer än sunt förnuft och planering, alla tre slår vilt omkring sig. Så vresiga är de att Amerikas ambassadör till Israel Dan Shapiro faktiskt kände sig tvungen att offentligt bedyra att Obama "inte agerar genom hämnd, det är inte så han fattar beslut".
Alla tre kommer att ångra sina senaste handlingar.
För Obama som nu är i full färd med att organisera det arv han vill efterlämna kommer hans intrigerande i Säkerhetsrådet att skamfila hans rykte för den stora majoritet amerikaner som sympatiserar med Israel, något som kritik från Demokrater och judiska ledare redan visar.
För Kerrys del har hans tid som utrikesminister med fokus i hög grad på Mellanöstern (först den Arabisk-israeliska diplomatin, därefter Iranavtalet) blivit fördärvad bortom all räddning, inte minst på grund av hans avslöjande skrik om sitt eget misslyckande på den Arabisk-israeliska arenan (och Iranavtalet som är på väg att åtminstone delvis återkallas).
När det gäller Netanyahu så gjorde en obehärskad reaktion att Säkerhetsrådets resolution blev mer framträdande och därför ett betydligt större nederlag än vad som hade behövt vara fallet; och sättet på vilket han for ut mot de som stödde resolutionen skulle kunna orsaka skador för Israels nationella intressen på lång sikt.
Och medan vi räknar förlorare kan vi slänga in palestinierna i blandningen. Med tanke på att den avgående Obama-administrationen ingav dem falska förhoppningar så är deras ledare mindre benägna än någonsin att vidta den konstruktiva åtgärden att acceptera Israel, något som med nödvändighet måste föregå uppbyggandet av deras egna statsbildning, ekonomi, samhälle och kultur. Istället har de fastnat allt djupare i avvisningspolitik.
Så det är en situation där alla förlorar. Med Obama och Kerry borta kanske saker och ting kommer att förbättras. Men att till denna brygd lägga till en obehärskad och okontrollerbar Donald Trump är ytterligare ett orosmoment.
Välkommen till Mellanöstern, platsen där giftig ryggmärgsreaktionen är normen. (30 december 2016)
Tillägg 30 december 2016: Claudia Rosett instämmer i att frågan är psykologisk (dvs inte politisk) men anser att målet är mer subtilt:
Använder president Obama sina sista veckor vid makten för att göra upp med sina personliga problem med Rysslands president Vladimir Putin och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu? Obama verkar onekligen göra upp, han hånar Ryssland för deras försök att lägga sig i valet i USA och utlämnar Israel till FNs Säkerhetsråds obarmhärtiga nycker.
Men om man ser förbi administrationens omskrivningar så visar Obamas agerande på att hans animositet har mindre att göra med att han är rasande på Putin och Netanyahu och mer på att han vill sätta tummen i ögat på den amerikanska väljarkåren och dess valda vinnare, tillträdande president Donald Trump.
