ANMÄRKNING: För att hedra Commentary Magazine när de fyller 60 år och i ett försök att främja diskussionen om den nuvarande amerikanska ställningen i världen har redaktörerna bett ett antal tänkare att beakta ett uttalande samt svara på fyra frågor.
Som svar på en radikalt förändrad världssituation sedan de islamistiska attackerna den 11 september 2001 har USA under George W. Bush anammat ett brett nytt förhållningssätt till nationell säkerhet. Bushdoktrinen, som den här politiken blivit känd som, lägger tonvikten vid att förebygga för att "konfrontera det värsta hotet innan det uppkommer". Det betonar också behovet av att förändra de kulturer som föder hat och fanatism genom att - i ett historiskt förvånande drag - aktivt befrämja demokrati och frihet i Mellanöstern och bortom. Med Presidentens ord "Vi lever i en tid när försvarandet av frihet kräver främjandet av frihet".
Denna svepande omdirigering av politiken har utlöst en intensiv kontrovers, i synnerhet men inte enbart, över dess genomförbarhet, och i synnerhet men inte enbart, över dess tillämpning på Irak. En annan fråga är den verkliga naturen av de hot som USA och västvärlden står inför, de specifika taktiker som Bushadministrationen anammat för att bemöta dem, amerikanska möjligheter och motståndskraft, relationer med traditionella allierade, det högre syftet och moraliska goda tro med USAs utrikespolitik och mycket annat. Åsikterna om dessa frågor är inte endast delade mellan den politiska och intellektuella Vänstern och Högern utan, ganska tydligt, bland amerikanska konservativa själva.
1. Var har du stått och var står du nu i relation till Bushdoktrinen? Instämmer du i Presidentens diagnos om det hot vi står inför och hans recept för att hantera det?
2. Hur skulle du gradera framgången för Bushdoktrinen hittills när det gäller att göra USA säkrare och när det gäller att arbeta för en säkrare värld? Hur är det med politikens långtidsutsikter?
3. Finns det särskilda aspekter av amerikansk politik, eller av administrationens hanterande eller förklaring av den, som du skulle vilja ändra på omedelbart?
4. Bortsett från din åsikt om hur Bushdoktrinen har blivit definierad eller genomförts instämmer du med dess expansiva vision av Amerikas roll i världen och det moraliska ansvaret av Amerikansk makt?
Som redaktören noterade består Bushdoktrinen av två delar, förebyggande åtgärder och demokrati, båda två med långtgående konsekvenser. Ändå skiljer sig deras omfattning helt från varandra. Förebyggande åtgärder berör specifikt de mest aggressiva tyrannerna och radikala grupperna. Demokrati berör i första hand en region, Mellanöstern. De två måste behandlas separat.
USA och andra demokratiska regeringar har historiskt inte förlitat sig på förebyggande åtgärder utan på avskräckande sådana för att avvärja fiender. Avskräckning signalerar "Skada inte oss för då får du betala dyrt". Det har lyckats många gånger, inte minst under Kalla kriget. Men avskräckning har också betydande nackdelar; det är långsamt, passivt och dyrt. Och det värsta är att om det misslyckas blir det krig. Det händer när en tyrann inte blir avskräckt (Hitler) eller när det avskräckande hotet inte är tillräckligt tydligt uttalat (Kim Il Sung, Saddam Hussein).
Flera förändringar nyligen gör avskräckning mindre adekvat än tidigare. Till att börja med betyder Sovjetunionens upphörande att ingen framstående fiendemakt finns som kan hålla tillbaka de hetlevrade i till exempel Nordkorea. För det andra höjs insatsen av spridningen av massförstörelsevapen; en president i USA har inte råd att vänta på att amerikanska medborgare skall förgöras. Och för det tredje så gör spridningen av islamistiska terrornätverk att avskräckningseffekten inte fungerar eftersom det inte finns något sätt att slå tillbaka mot al Qaida.
Till svar på dessa förändringar lade President Bush i juni 2002 till ett andra politiskt alternativ, förebyggande åtgärder. Amerikaner, kungjorde han, är inte beredda att vänta på att avskräckningen skall misslyckas och krig bryta ut. "Vi måste ta striden till fienden, störa hans planer och konfrontera det värsta hotet innan det framträder". USAs säkerhet, sade Bush, kräver att amerikanerna "är framåtblickande och beslutsamma, att de är förberedda på förebyggande åtgärder när nödvändigheten att försvara vår frihet och våra liv uppstår".
Förebyggande åtgärder skall sättas in i ovanliga fall, mot fiender som är av en synnerligen ondskefull och kortlivad art. Enligt ett utkast från Pentagon "Doktrin för Gemensamma Kärnvapenoperationer" förbereder militären riktlinjer för befälhavare att få presidentens godkännande till användandet av kärnvapen för att förebygga en attack med massförstörelsevapen eller för att förstöra fiendens lager av massförstörelsevapen.
Till dags datum har förebyggande åtgärder endast satts in en gång: i kriget i mars 2003 mot Saddam Hussein. Det kommer med stor sannolikhet att användas en andra gång mot Iran eller Nordkorea.
Jag har stött användandet av förebyggande åtgärder, både abstrakt och på det sätt det användes mot den irakiske diktatorn. Men jag är också medveten om dess specifika svårigheter: det är sannolikt att något går fel och osäkerhet är oundvikligt. Att tre arabstater drog åt snaran runt Israel 1967 bevisar inte att de hade för avsikt att attackera. Att Saddam Hussein hade en infrastruktur för massförstörelsevapen gjorde ändå hans planer tvetydiga.
Dessa svårigheter ställer särskilda krav på ansvar av en regering som vidtar förebyggande åtgärder. Den måste agera på ett så transparant sätt som möjligt utan dolda avsikter. Man måste först övertyga sina egna medborgare om det rätta i sitt agerande. För det andra, eftersom amerikaner bryr sig så mycket om vad andra tycker, måste man också ta hänsyn till opinionen hos det utvalda landets befolkning såväl som opinionen i andra nyckelländer.
I detta avseende har Bushadministrationen gjort ganska dåligt ifrån sig, de har endast övertygat hälften av amerikanerna och betydligt färre av de flesta andra folken inklusive irakier och britter. Om förebyggande åtgärder skulle användas mot Iran eller Nordkorea skulle offentlig diplomati behöva ges en betydligt större prioritet.
När det gäller att sprida demokrati så bryter Bushadministrationen inte någon ny mark. Sedan dess egna självständighetskrig har USA inspirerat andra genom sitt exempel och dess regering har medvetet stött demokrati sedan Första världskriget. Vad som är nytt idag är den kvalitén på denna interventionistiska politik och dess tillämpning på Mellanöstern.
Beträffande det sistnämnda så är det anmärkningsvärt att presidenten i november 2003 hänvisade till det som varit varaktig samförståndspolitik över de partipolitiska gränserna som "sextio år då västvärlden urskuldat sig och möjliggjort bristen på frihet i Mellanöstern". Faktiskt var den betoningen på stabilitet ett erkännande av Mellanösterns unikhet - att till skillnad från hela resten av världen så var folks inställning i denna region djupt anti-amerikansk och uttryckligen mer så än inställningen hos regionens emirer, kungar och presidenter. En sådan situation ledde naturligtvis Washington till slutsatsen att det var bäst att arbeta tillsammans med diktatorer av fruktan för att demokrati skulle hjälpa radikaliserade regeringar till makten.
Detta var en helt befogad rädsla vilket revolutionen i Iran 1978 visade och som det algeriska valet 1991 bekräftade. Men om man lägger dessa farhågor åt sidan så insisterade Bush nu på att folk i Mellanöstern skulle, lika mycket som andra människor, dra nytta av demokrati och mogna genom det. Han gjorde direkta jämförelser med amerikanska framgångar vars mål var att stödja demokrati i Europa och Asien.
Jag jublade över denna förändring av inriktning när den offentliggjordes, och jag gör det fortfarande. Men också här finner jag det bristfälligt genomfört. Administrationen försöker bygga demokrati alldeles för snabbt. Till exempel så gick det endast 22 månader mellan störtandet av Saddam Hussein och valet till premiärminister i Irak; enligt min åsikt borde intervallet ha varit närmare 22 år.
Brådska ignorerar historiska fakta. Demokrati har överallt tagit tid och i synnerhet när det är byggt på en grund av totalitärt tyranni som i Irak. Som jag skrev i april 2003:
Demokrati är en inlärd vana, inte en instinkt. Ett civilt samhälles infrastruktur - som yttrandefrihet, rörelsefrihet, mötesfrihet, lagstyre, rättigheter för minoriteter och ett självständigt rättsväsende - behöver byggas upp innan val hålls. Djupgående förändringar i inställning måste också ske: en kultur av återhållsamhet, gemensamma värderingar, respekt för olika åsikter och en känsla av samhällsansvar.
Angående redaktörens sista fråga, trots att amerikaner inte har någon moralisk skyldighet att stödja frihet och välstånd i resten av världen så är det ett utmärkt utrikespolitiskt mål. Ju mer demokratisk världen är desto säkrare är amerikanerna; när andra fria folk blomstrar så gör vi det också. Det djärva målet att visa vägen kräver dock en försiktig, långsam och dämpad politik. Bushadministrationen har en visionär djärvhet men inte den erforderliga operativa försiktigheten.
