Andra kanske hyste medlidande med Hamid Dabashi, en professor i Mellanösternstudier vid Columbia universitetet, när de fick veta att han kände sig hotad av en doktorand på sitt eget universitet, men inte jag.
Incidenten inträffade sent den 27 september 2004 när Victor Luria, en doktorand i genetik och en före detta soldat i den israeliska försvarsarmén IDF skrev en e-post till Dabashi i vilken han tog starkt avstånd från vad Dabashi hade skrivit om IDF i en artikel "För en handfull damm: En färd till Palestina" (For a Fistful of Dust: A Passage to Palestine), som publicerades i den egyptiska dagstidningen Al-Ahram. Som svar: skrev Luria till Dabashi
Jag har sällan sett ett sådant motbjudande stycke antisemitism som din artikel i Al-Ahram. Din artikel antyder att Israel inte har någon rätt att existera. … Som israelisk medborgare välkomnar jag palestiniernas rätt att ha en självständig stat och även en huvudstad i Östra Jerusalem. Samtidigt som du uppenbart förnekar (och du är inte ens en palestinier) mig rätten till ett land.
Hellre än att svara på Lurias kritik så vidarebefordrade Dabashi tidigt den 28 september hans brev till flera högt uppsatta tjänstemän på Columbia, inklusive universitetets rektor Alan Brinkley. Han kommenterade också vad Luria hade skrivit:
Jag anser att detta trakasserande förtal är ett olämpligt uppträdande av en student vid Columbia Universitetet gentemot en fakultetsmedlem som han inte känner och aldrig har träffat. Jag vill rikta era respektive avdelningars uppmärksamhet på denna kränkande attack mot en fakultet på Columbia . Med tanke på denna persons militära bakgrund känner jag mig också fysiskt hotad. Jag skulle vara tacksam om säkerhetspersonalen på Columbia också informerades om denna förtalsattack mot min person och lämpliga åtgärder vidtogs för att skydda mig från en potentiell attack av en militant förtalare.
Dabashi avslutade: "Tillsvidare och med vårt universitets bästa för ögonen kommer jag att avhålla mig från att ta direkt kontakt med polisen i New York".
Föga imponerad skrev Brinkley tillbaka till honom samma dag:
Käre Hamid
Jag ser ingenting hotfullt i detta meddelande oavsett hur orättvis dess slutsatser kan förefalla. Jag ser heller ingen anledning att varna säkerhetspersonalen, men det står dig naturligtvis fritt att kontakta dem om du vill det.
Jag tvivlar starkt på att polisen i New York skulle se någon anledning att ingripa i denna fråga.
Jag är ledsen för att denna attack har inträffat med du är inte främmande för kontroverser och har stött på sådana personangrepp tidigare. Detta är tyvärr ett pris man får betala när man lever ett liv i offentlighet och jag skulle rekommendera att du ignorerar Luria (som jag inte känner).
Vänligen
Alan
Dabashi är verkligen "inte främmande för kontroverser" och en del av dem rör mig. Jag skriver om denna brevväxling med Luria (vilken först uppmärksammades i tidningen New York Sun) eftersom det hjälper till att förklara Dabashis uppförande två år tidigare när han påstod sig vara hotad av en artikel Jonathan Schanzer och jag skrev tillsammans den 25 juni 2002.
Vi nämnde Dabashi som en av sex professorer i en katalog av akademisk radikalisering rörande den arabisk-israeliska konflikten. Hänvisningen till Dabashi, här återgiven i sin helhet, uppmärksammade endast två av hans handlingar:
Columbia universitetet: Hamad Dabashi, en specialist på Iran, jämförde Israels militära manövrar i Jenin (för att förhindra framtida självmordsbombningar) med Förintelsen. När en student protesterade mot att han ställde in lektioner för att delta i en fanatisk anti-Israel sittdemonstration svarade han hånfullt "Jag ber om ursäkt om inställande av vår lektion i solidaritet med (palestinska) offer för ett folkmord … besvärade dig".
Dabashi förnekade inte dessa två händelser men muttrade istället att offentliggörandet av dem störde hans liv genom att göra honom och hans studenter till offer för "rasistiska och obscena" trakasserier, ledde till att hans dator hackades och var orsak till att spam-mejl sändes ut från hans konto på Columbia. Till svar fördömde jag alla sådana handlingar men jag begärde också bevis på att de verkligen hade hänt. Dabashi och jag har diskuterat denna punkt fram och tillbaka, framförallt på MSNBCs "Donahue" program.
HAMID DABASHI: Hackande av våra datorer och det faktum att vår e-post översvämmas av e-post till följd av hans attack på oss, och på grund av att han lade upp oss på sin webbsida, har nu dokumenterats av Columbia universitetets säkerhetsavdelning, av NYPD, av New Yorkpolisens underrättelseavdelning och även av avdelningarna i Chicago och Michigan.
PHIL DONAHUE: Du menar dokumenterat hos polisen?
DABASHI: Hos polisen. Det vill säga vi attackeras av hackers till följd av hans attack mot mig – hans första attack mot mig var i New York Post den 26 juni (sic). Omedelbart efter det fick jag tonvis med dödshot, rasistiska, obscena och hotande e-post, i så hög grad att säkerhetspersonalen på Columbia inte kunde ta emot allting.
DANIEL PIPES: Du måste sända mig denna information. Kan du bevisa det för mig?
DABASHI: Om jag bara får, bevisen för allt detta, Phil, är hos Columbia universitetets säkerhetsavdelning.
PIPES: Kan du skicka det till mig? Kan du be dem skicka det till mig?
DABASHI: Ken Finnegan vid Columbias säkerhetsavdelning, om jag kan få prata utan att bli avbruten. Ken Finnegan vid Columbias säkerhetsavdelning är, så vitt mitt universitet anbelangar, ansvarig för det.
PIPES: Bevisa det för mig. Bara bevisa det, OK?
Två år senare, trots denna begäran i ett rikstäckande tv-program har Dabashi ännu inte tillhandahållit några bevis.
Kommentarer: (1) Dabashis neurotiska svar till Luria, vilket är mycket likt det han gav till Schanzer och mig, slår fast att han vanligtvis tolkar kritik som skrämsel.
(2) Hans snara indignation kan också bero på den stora makt han har på Columbia universitetet (där han påstår sig vara "Ordförande för Mellanöstern och asiatiska språk och kulturdepartement, Hagop Kevorkianprofessor i iranska studier och ledare för doktorander vid Centret för jämförande litteraturvetenskap och samhällskunskap vid Columbia universitetet") och den aktning han vanligtvis möts med. När han utsätts för något lite tuffare skriker han att han hotas.
(3) Detta oacceptabla uppförandemönster pekar på ytterligare ett misslyckande av Mellanösternstudier i allmänhet och vid Columbia universitetet i synnerhet.
__________
Uppdatering 31 mars 2005: Jag skrev en annan artikel idag om Dabashis påstådda förföljelse "En professor (Hamid Dabashi) trasslar till sanningen" (A Prof [Hamid Dabashi] Tangles the Truth). Och medan vi är inne på ämnet om denna "professor" ta en titt på hans pompösa prosa i "'Det majestät som han var': Kollegerna på Columbia minns Edward Said" (The Majesty That He Was': Columbia Colleagues Remember Edward Said)".
Uppdatering 10 augusti 2007: Cinnamon Stillwell funderar över Dabashis antisemitism i "'Indoktrinera er' – aldrig tidigare visat filmmaterial inspelat på Columbia avslöjar Hamid Dabashis biggoteri" (Indoctrinate U' Outtake on Columbia Exposes Hamid Dabashi's Bigotry). I korthet visar Evan Coyne Maloney en scen med titeln "Columbia frågesport" (Columbia Quiz), där han närmar sig förbipasserande på universitetsområdet och frågar dem vem som sade att "israeliska judar … sättet de talar, går, hälsar på varandra, har en vulgär karaktär som ligger djupt och är en strukturell del av deras väsen och kultur ända in i skelettets kotor" – var det "a) Adolf Hitler b) Usama bin Laden eller c) en professor vid Columbia"?
Naturligtvis var det c), Dabashi.
