Är det nödvändigt att ha kunskaper i arabiska för att skriva om araber eller föra en politik gentemot dem? Ja fnyser vissa av dem som har lärt sig språket, kända som arabister.
 Det arabiska språket steg Antony Sullivan åt huvudet. |
"Väldigt flagrant hänvisar författarna mer än en gång till den riktning muslimer vänder sig mot när de ber, som qilbah. Detta är inkorrekt: Nafziger och Walton har kastat om den andra och den tredje konsonanten i det arabiska ordet (rot: qaaf-baa-laam). Det korrekta ordet är qibla (betoning på den första stavelsen) och på engelska skrivs det ordet oftast med den stavning som anges. Det system för transkribering som rekommenderas av International Journal of Middle East Studies, den ledande amerikanska tidskriften i ämnet, anser att det inte finns något skäl att lägga till ett 'h' till den sista bokstaven (taa marbuuta) på sådana ord som qibla".
Sullivan avslutar på en ännu mer pompöst sätt: "Det är olyckligt att de som inte behärskar arabiska väljer att skriva om ämnen som kräver lingvistisk kompetens. Men detta är tyvärr bara alltför vanligt i dessa tider".
 Juan Cole "behärskar" språk och dålig politik. |
Juan Cole, en professor vid universitetet i Michigan, är ett annat färgstarkt exempel på arabistiskt snobberi. Hans officiella biografi kungör att han "behärskar arabiska, persiska och urdu och läser viss turkiska". Befängt nog påstår han att USAs problem i Irak beror på brist på kunskaper i arabiska: "vi såg alla dessa omedelbara Mellanösternexperter som inte kan arabiska och aldrig har levt i den arabiska världen, ibland inte ens varit där, som visades upp som kunniga källor".
Men hans skrävlande kunskap i många språk avhöll inte Cole från att ge fruktansvärda råd, såsom att uppmuntra Washington att lita på det Muslimska Brödraskapet och förhandla med Hamas.
Lustigt nog så läxar Cole upp American Enterprise Institute i synnerhet, och frågar "Är det någon … där borta som ens talar ett ord arabiska"? Och hånar en särskild AEI forskare, Michael Rubin. "Jag har aldrig sett Rubin citera en arabisk källa och undrar om han ens talar språket; han är en utbildad persianist". Rubin (vars biografi inte säger något om de språk han "behärskar") berättade för mig att han har "praktiska kunskaper i arabiska" tillräckligt för att citera arabiska dagstidningar för politisk analys. Till skillnad från Cole stoltserar Rubin inte med att ha lärt sig svåra språk. Dessutom, till skillnad från Cole, så ger Rubin oss förnuftiga politiska råd i en imponerande mängd ämnen.
 David Pryce-Jones Sluten Cirkel är "en milstolpe". |
Trots att man knappast kan föreställa sig seriös forskning om, säg, USA utan att kunna engelska så kan icke-arabister skriva användbara och viktiga studier om araber tack vare den enorma mängd information som finns på västerländska språk, i synnerhet engelska. Till exempel så lovordar jag David Pryce-Jones Den slutna cirkeln: En tolkning av araberna (The Closed Circle: An Interpretation of the Arabs) som "en milstolpe för att förstå politiken i Mellanöstern". Även om man knappast behöver kunna arabiska för att skriva om USA så behöver typiskt nog infödda arabiskspråkiga verkligen informationen som finns tillgänglig på västerländska språk för att kunna tas på allvar.
Naturligtvis hjälper det att kunna språk. Men, som dessa exempel visar, språk skyddar inte mot ideologi, trendföljning, pedanteri eller desinformation. De garanterar varken kvalitetsforskning eller politisk insikt. Den som har lärt sig arabiska kan vara stolt över sin prestation utan att för den delen skryta om att det överträffar andra kvalifikationer. Det är ett verktyg bland många, inte en status.
