Idag är den dagen som den Palestinska staten nästan utropades - för tredje gången.
Den 1 oktober 1948 stod Jerusalems mufti Haj Amin Husseini framför det Palestinska Nationella Rådet i Gaza och deklarerade att det fanns en Allomfattande palestinsk regering.
I teorin styrde denna stat redan över Gaza och skulle snart komma att kontrollera hela Palestina. Den föddes sålunda med en full uppsättning ministrar till imponerande proklamationer om Palestinas fria, demokratiska och suveräna karaktär. Men det hela var en bluff. Gaza styrdes av den egyptiska regeringen, ministrarna hade ingenting att säga till om och den Palestinska regeringen utvecklades aldrig. Istället vissnade denna fasad snabbt bort.
Nästan exakt fyrtio år senare, den 15 november 1988, utropades återigen en Palestinsk stat, också denna vid ett möte med det Palestinska Nationella Rådet.
Den här gången var det Yasser Arafat som utropade det. På vissa sätt var denna stat ännu mer meningslös än den första eftersom den utropades i Alger, nästan 3000 kilometer och fyra gränser bort från Palestina, och inte hade kontroll över ens en centimeter av det territorium man krävde. Trots att utropandet i Alger väckte oerhört stor uppmärksamhet (Washington Posts framsida löd "PLO Utropar Palestinsk Stat") så har det tolv år senare i det närmast fallit i glömska precis som Gaza-deklarationen som föregick det.
Med andra ord så följer dagens utropande av en Palestinsk stat i väl upptrampade spår.
Vi vet inte hur dagens deklaration skulle ha låtit, men precis som i dokumentet från 1988 skulle man troligen ha hävdat att "det palestinska arabiska folket formade sin nationella identitet" i en avlägsen forntid.
Den palestinska identiteten går faktiskt tillbaka, inte till forntiden, utan mer exakt till 1920. Inget "palestinskt arabiskt folk" existerade i början på år 1920 men i december det året utformades det till något liknande det vi ser idag.
Fram till sent artonhundratal identifierade sig invånarna i regionen mellan Jordanstranden och Medelhavet sig själva i första hand utifrån sin religion: Muslimer kände starkare band med fjärran trosfränder än med sina kristna och judiska grannar. Att bo i det området innebar inte någon känsla av gemensamt politiskt syfte.
Sedan kom den nationalistiska ideologin från Europa; dess ideal med en regering som förkroppsligar sitt folks anda var främmande men tilltalande för Mellanösterns människor. Hur skulle man kunna använda sig av detta ideal? Vem utgör en nation och var måste gränserna dras? Dessa frågor stimulerade till stora debatter.
Vissa sade att invånarna i Levanten är en nation; andra sade att de som talar Östarabiska är det; eller alla arabiskspråkiga; eller alla muslimer.
Men ingen föreslog "palestinier", och av goda skäl. Palestina, då ett sekulärt sätt att säga Eretz Israel eller Terra Sancta, var ett helt och hållet judiskt och kristet begrepp som var fullständigt främmande för muslimer, till och med avskyvärt för dem.
Denna avsky bekräftades i april 1920 när den brittiska ockupationsmakten skapade och utformade ett "Palestina". Muslimer reagerade med stor misstänksamhet, de såg med rätta denna benämning som en seger för Sionismen. Mindre berättigat var också deras oro att det signalerade ett återupplivande av Korstågen. Ingen betydande muslimska röst godkände avgränsningen av Palestina 1920; alla protesterade mot det.
Istället så vände muslimerna väster om Jordanien sin trohet mot Damaskus, där Jordaniens Kung Abdulla IIs farbrorsfarbror då styrde, de identifierade sig själva som sydsyrier.
Intressant nog så var det ingen som mer förespråkade denna anslutning med större eftertryck än en ung man vid namn Amin Hussein. I juli 1920 störtade fransmännen dock denna hashemitiska kung och dödade under processens gång tanken på ett Sydsyrien.
Muslimerna i Palestina som isolerats av händelserna i april och juli gjorde det bästa av en dålig situation. En framstående jerusalembo anmärkte, endast dagar efter att det Hashemitiska kungariket föll: "efter händelserna nyligen i Damaskus måste vi fullständigt förändra våra planer här. Sydsyrien finns inte längre. Vi måste försvara Palestina".
Ledarskapet i Damaskus följde detta råd i december 1920 och anammade målet att etablera en självständig palestinsk stat. Inom några få år leddes denna ansträngning av Husseini.
Andra identiteter - syrier, arab och muslim - fortsatte under decennier efteråt att tävla med den palestinska, men den senare har vid det här laget sopat undan de andra och är nu allenarådande.
Med detta sagt så det faktum att denna identitet har ett så nytt och ändamålsenligt ursprung antyder att den palestinska identiteten är ytligt förankrad och att den så småningom skulle kunna upphöra, kanske lika snabbt som den började.
Uppdatering 13 september: Denna kolumn är en sammanfattning av en längre artikel som jag skrev om detta ämne 1989.